Filmad och kränkt på öppen gata

Fanny skriver att hon blivit filmad.

Hon berättar att hon hållit ett tal, och att en ”högerextremist, närmare bestämt objektivist” filmade henne när hon pratade. Detta var ”obehagligt” och ingav ”en jävligt oskön känsla”. Jag vet inte om man är i position att kalla andra för extremister, när man själv vill se blodig revolution och kallar yttrandefrihet för ett ”så jävla ointressant ‘ställningstagande‘”. I vilket fall får man räkna med att bli både fotograderad och filmad, när man håller tal på öppen gata.

Hon reagerar på att personen tydligen kom dit särskilt för att filma hennes tal. Kanske för att han beundrar hennes klarsynthet, eller för att hon gjort sig till en feminismens driftkucku. Spontant känns det senare rimligast.

Maria Engelwinge kommenterar att hon ”avskyr de här männen” som ”skiter i att kvinnor blir rädda” och bara bryr sig om ”sina begär efter att känna sig maktfullkomliga”. Att hoppa från ”någon som dyker upp på en offentlig grej för att filma ett tal specifikt”, till ”män som skiter i att kvinnor blir rädda och bara bryr sig om sina begär…”, är ett utmärkt exempel på confirmation bias. I allt ser man vad man söker, även när det trotsar rimlighetens gränser.