Hatet är okej om inte fel personer ser det

Lady Dahmer skriver om Fittstim.

Hon anser att avsnitt 2 av Belinda Olssons tvprogram spelade ”antifeministerna rakt i händerna” när det ”cementerade feministen som manshatare”. Jag undrar varför hon i så fall har något problem med det? Dels betraktar hon sig som allierad med Fanny Åström, som ogillar idén om att ta avstånd från manshat, och med Jaylazkar, som förespråkar i princip alla mäns utrotning. Dels har hon också själv skrivit t.ex. att manshat är en ”ventilation” som män ”helt enkelt får ta”. Problemet tycks alltså inte vara manshat eller att feminister uttrycker sig manshatiskt, utan att det är dåligt om fel personer får syn på det. (Jag håller inte med om att Olsson visar bilden av feminister som manshatare, men det blir en separat diskussion.)

Hon vill inte att tittarna skall känna att det är ”synd om mannen ‘som alltid får en massa skit'”. Fair enough. Jag tycker inte heller att det är synd om mannen. Delar jag inte privilegieteorins övertygelse, kan jag inte gärna hävda att det är synd om män för att de är män. Men det kan ju fortfarande till äventyrs vara synd om enskilda män och kvinnor, på grund av hur de behandlas av andra människor. Jag tycker det är synd om människor som möter hat, hot och övergrepp.

Hon ”tycker inte synd om Pär Ström” för att hon själv drabbats av ett större och/eller värre hat utan att lägga ner. Det är berömvärt att orka hantera hat, och trist att det skall behövas, men att man gör det behöver väl inte betyda att det inte kan vara synd om andra? Pär Ström blev mobbad för sina åsikter, och det är väl synd. Det är synd att feminister mobbas, att andra förespråkare av jämställdhet mobbas, eller att någon över huvud taget mobbas endast för att ha uttryckt sin mening. Jag har också mobbats i mindre utsträckning, mottagit mordhot, o.s.v. Jag vet att det är jobbigt att behöva hantera, och är glad över att inte ha behövt göra det i samma utsträckning som Lady Dahmer säkert har gjort, Pär Ström fick göra, m.fl.

Hon tänker att folk ser Olssons program och tänker att ”de där feministerna är ju som nazister!”. Även om programmet inte ger den mest sympatiska bild av den feministiska rörelsen (och någon sådan vore inte heller korrekt), utmålar den knappast feminister som nazister. Jag har däremot noterat vissa idéer inom feminismen som för mina tankar åt det hållet. Då menar jag inte bara det yttersta fåtal som likt Jaylazkar uttryckligen vill utrota en världsbefolkning, utan idéer som dessa eller dessa.

Kritik mot feminism är inte att kränka person

Fanny skriver om Fittstim.

Hon ser det  som märkligt att folk ”tycker att feminister är dumma och omogna och gud vet allt”, när de ”blir förbannade över offentlig smutskastning och förlöjligande av den feministiska rörelsen”. Jag tror det handlar om att kritik av feministiska idéer ofta förväxlas med smutskastning av person. Det är i alla fall så man ofta reagerat mot den här bloggen.

Hon återger sitt eget perspektiv, där hon ”arbetar för social rättvisa” och mot ”ett förtryckande system som gör att kvinnor dagligen blir utsatta för olika former av övergrepp, ofrihet och inte sällan får sätta livet till”. Det här går tillbaka till vad jag skrev häromdagen. Detta är inte det enda feminism handlar om, och det är inte sant att feminismens kritiker i regel skulle försvara eller ursäkta övergrepp.

Hon nämner Belinda Olssons tvprogram Fittstim och säger att hon inte sett eller tänker se det, men att hon ändå vet att det ”handlar om att förlöjliga” feminismen. Nej, det gör det inte. Det är kanske inte ett program hon håller med om eller kan känna igen sina egna idéer i, men de som står utanför den feministiska rörelsen (för vilka programmet delvis är ämnat) har nog lättare för att göra det.

Hon blir ”kränkt personligen” när andra förlöjligar feminismen. I fallet med tvprogrammet (som hon inte ens sett) handlar det inte om något förlöjligande, utan på sin höjd om att det, vilket många ansett, ställer fel frågor och fokuserar på fel aspekter. Blir man personligt kränkt när någon kritiserar en ideologi, har man kanske inte ett sunt förhållningssätt till den? Folk är inte illvilliga bara för att de har en annan ideologisk förankring.

Hon säger att man ”måste få… bli arg över” när ordet ”hen” utpekas som ”dålig och irrelevant feminism”, då det för vissa är ”en fråga om deras egen identitet”. Men detta är en inställning som delas av många av programmets kritiker. Varför fokuserar Belinda på ordet hen, när det finns så mycket viktigare feministiska saker att ta upp? Själv håller jag i och för sig med Ebba Witt-Brattström här. Jämställdhet skapas inte med ideologiska språkförändringar.

Hon skriver att de som tycker att hon inte borde ta feminismkritik personligt, ”inte tillför något till samhället utan rentav lägger sin tid på att motarbeta oss som kämpar emot förtryck”. Sitter man på alltför höga hästar får man ett skevt perspektiv på världen nedanför. Det är alltför enkelt att se sig själv som bekämparen av förtryck och sina kritiker som förtryckets underblåsare. Verkligheten är mindre polariserad.

Feminism handlar om många saker

Har feminismen gått för långt?

Det frågade Belina Olsson i sitt tvprogram i förra veckan, och många visste redan där vad de skulle tycka om både programmet och om Belinda som person. Trots att hon själv svarar nej på sin egen fråga, ansågs det djupt oanständigt och ohederligt att över huvud taget ställa den. Ingen seriös människa skulle ifrågasätta den feministiska rörelsen. Ingen seriös människa kan undra om kampen för jämställdhet gått för långt.

Jag känner förstås igen den här typen av retorik från min egen nyliberala sfär. De som ifrågasätter nattväktarstaten (idén om en stat som endast består av polis, domstolar och försvarsmakt) får ibland möta samma slags attityd. ”Kan kampen för frihet gå för långt?” Och så stämplas de som förespråkare av slaveri, på samma sätt som feminismens kritiker ofta stämplas som kvinnohatare.

Sådan här retorik speglar bara ens egen oförmåga att inse något egentligen ganska självklart: att ideologier omfattar en stor mängd övertygelser, och att kritik mot en av dem inte behöver innebära kritik mot samtliga. Vi borde undersöka vad det är som avses med att feminismen skulle ha gått för långt, för i regel är det inte alla feministiska idéer och utgångspunkter som ifrågasätts.

Känner ni igen det här: någon kritiserar feminismen på grund av x, och får till svar att feminism faktiskt handlar om y. Jag upplever att identitetspolitik bäst karakteriseras med en replik ur Goethes Faust: Wie einer ist, so ist sein Gott. Som någon är, sådan är hans Gud. Feminismen får en tendens att handla om vad man själv tycker är viktigast eller mest centralt, när den i själva verket handlar om summan av vad alla feminister tycker.

Det är inte så enkelt att feminism är den enda ideologi som förespråkar jämställdhet, att den driver jämställdhet som enda fråga utifrån dess enda definition, och att kritiker därför måste vilja se kvinnor förtryckas.

Feminismen är intimt förknippad med marxistisk och postmodernistisk kunskapsteori, med strukturell analys, och med en maktteori som grundas i kollektiva kategorier. Den är också förknippad med krav på vittgående statlig inblandning i marknad och privatliv för att nivellera könsskillnader (eller i de mest radikala fall med feministisk revolution). Och med företeelser som hendagis, manshat, aggressiv retorik, eller en konstruktivistisk syn på kön som delvis strider mot vetenskaplig forskning. Med mycket mera.

Feminism får ofta handla om allt annat än vad den för tillfället kritiseras för. Det är förbluffande hur få replikskiften som behövs, för att invändningen ”jag håller inte med om Foucaults maktanalys” kan leda till svaret att man (säg) ursäktar våldtäkter eller tycker det är okej med trafficking. Som om man var tvungen att acceptera maktanalysen eller patriarkatets existens för att kunna vara mot våldtäkt och slaveri. Som om ingen var emot sådant innan det 1970-tal när de flesta av dessa teorier skapades.

Feminismen handlar inte bara om y. Den handlar om en stor mängd sakfrågor, rymmer en mångfald av värderingar och utgår från en eller ett par ideologiska förklaringsmodeller. Därför är inte kritik mot feminism synonymt med motstånd mot jämställdhet eller förespråkande av förtryck (två begrepp som kan förstås på många olika sätt, varav det feministiska är ett av dem). Precis på samma sätt som kritik mot nattväktarstaten inte är synonymt med försvar av slaveri.

En strid ström av skit

Jag har skrivit praktikrapport och rest utomlands över några dagar. När jag återvänder hit en vecka senare känns det som att jag helt tappat lusten att blogga.

Ni såg säkert första avsnittet av Belinda Olssons Fittstim härom dagen. Ett småmysigt och beskedligt program. Jag hade inte kunnat bli upprörd över det, oavsett vilken åsikt jag hade haft i sakfrågorna. Förmodligen gillade jag Martin Ingvar mest. Inte honom personligen, utan att han över huvud taget tillfrågades. Det finns ett utbrett vetenskapsförakt inom den feministiska rörelsen, och att fråga Ingvar innebar att ta steget att göra en faktakoll av teori mot empirisk forskning. Och precis som Belinda fick veta, finns det fler biologiska skillnader mellan könen än ”längden på urinröret”.

Däremot vet jag inte om ni följde hashtagen #fittstim på Twitter den kvällen. Jag gjorde det, och mötte ett kollektivt raseri, i en storleksordning jag tidigare bara sett bland fotbollshuliganer. Folk vägrade titta, eller blev arga och stängde av. Det ritades karikatyrer; en föreställer Belinda som kramar en man och samtidigt pruttar på den feministiska rörelsen. Man förklarade vilken förrädare hon är som förminskar och pissar på den feministiska kampen. Att hon som har vit hudfärg och medelklassbakgrund borde hålla käft. Hade Belinda varit man, hade vi också hört vilket äckligt gubbkräk hon är och att hon borde dödas. Nej, det hörde vi faktiskt, för Belinda bode ju knivhuggas enligt en kommentar på Lady Dahmers blogg.

En av Belindas ambitioner med programmet lär vara att belysa de aspekter som folk ser utifrån, när de först kommer i kontakt med den feministiska rörelsen. Det stämmer att det sällan är lönefrågor som präglar debatterna på internet. Men jag vet inte om det är hendagis eller toplessprotester heller. Om jag försöker diskutera feminism med feminister på nätet, möter jag i regel snarare sådant här. Aggressiv kampretorik. Hur skönt det känns att krossa mäns självkänsla. Att män bör hängas i rep, huggas ner med machete eller avrättas av staten — eller i varje fall att man måste visa acceptans för att vissa kvinnor drömmer om globalt folkmord. Att som man inte hålla med till punkt och pricka, innebär att man är ett kvinnohatande jävla gubbkräk som vägrar sluta förtrycka sin omgivning och förmodligen bör dödas.

Med Stalin som Gud, tänker jag lite flyktigt och undrar om några av dem läst den. Det mest intressanta med Fittstim (tvprogrammet) är inte vad det innehåller, utan hur det tas emot. För ovanlighetens skull får en kvinna ta emot samma slags verbala käftsmällar och hotelser som män — åtminstone män som är oeniga med postmodernistisk epistemologi. Jag har sett HAX föreläsa några gånger om sitt arbete i EU-parlamentet. Minns hur han gestikulerar med armarna över huvudet och beskriver det som ”en strid ström av skit”. Jag kunde beskriva den feministiska debatten på samma sätt, och för all del alla andra identitetspolitiska inriktningar. Men det är nog bara på Flashbacks forum för nationalsocialism jag möter samma närhet till hatretorik och mordhot.

Tappat lusten, alltså. Det finns en feminism jag stödjer och som jag tycker är vettig. En feminism som inte dömer människor utifrån medfödda egenskaper, som lyssnar till empirisk forskning, och vars förespråkare aldrig tänker att även de mest harmlösa kritiker bör huggas ner. En feminism som förespråkas av t.ex. Sakine Madon och Petra Östergren. En feminism som inte är en strid ström av skit. Men det är sällan den feminismen som får sätta tonen i debatten. Inte på nätet, där de flesta debatter idag sker. Det är inte ens feminism, enligt en del mer radikala feminister, som snarare betraktar detta som ett borgerligt patriarkalt förtryckarprojekt. Frågan är om det är intressant och givande att delta i en sådan debatt. För mig, alltså. Det är lätt att dras in i infekterade debatter och skapa ett lojalt följe, men det motiverar inte mig så mycket. Jag vill känna att det ger mig något i sak.

Fanny skrev idag att ”istället för att läxa upp feminister om vad de borde göra för att slippa fördomar”, borde man ”läxa upp de som går omkring och sprider dessa fördomar”. Jag håller med om att det finns många fördomar, och att man bör vara oerhört försiktig när man generaliserar människors beteenden. Men de flesta fördomar och nidbilder bekräftas av Fanny, Lady Dahmer, Jaylazkar och de andra aktiva bloggarna i samma sfär. Det är lite som när män som grupp anklagas för att våldta, när det i själva verket är bråkdelen av en procent av alla män som begått våldtäkt. Det är bara bråkdelen av en procent av alla feminister som motsvarar fördomarna om hur feminister ”är”, men de blir ofta tongivande ändå. En fruktkorg bedöms sällan efter dess sju färska äpplen, utan efter det åttonde ruttna.

Jag gillar Belinda. Det jag gillar allra mest, och som den feministiska debatten tycks vara i allra störst behov av, är försöket att närma sig oppositionen för att främja gemensam förståelse. Nej, inte nödvändigtvis medhåll, men att sätta sig ner under ordnade former och föra ett civiliserat samtal med oliktänkande. Inse att de flesta inte alls är kvinnohatande kräk som vill våldta och härska, och som förmodligen aldrig skulle säga sådant om kvinnor som sägs om män ovan. Inse att våra olikheter i sak ofta påminner mer om olikheten mellan socialdemokrater och moderater, än mellan Voldemort och eleverna på Hogwarts. Vi har olika ideologiska perspektiv och använder olika begrepp, men har ofta liknande målsättningar. Olikheter existerar och är ibland stora, men det är inte en episk kamp mellan De Goda och De Onda.

Om det varit det, vet jag på vilken sida de som vill knivhugga och hänga kritiska röster hör hemma.