Lattepappor förtrycker inte heller

Fanny skriver att lattepappor förtrycker.

Hon säger att lattepappan ”får stå modell för den feministiska, kuvade mannen”, och det stämmer absolut att sådana idéer existerar. Jag håller inte med. Man är inte kuvad för att man tar ut föräldraledighet och tar hand om sina barn (eller för att man också dricker latte — om man nu infriar den stereotypen). Det är ett privilegium att kunna göra det. Inte ett privilegium i postmodernistisk betydelse, utan i gängse betydelse, för att det möjliggjorts genom positiv särlagstiftning.

Hon konstaterar att många av dessa män hon träffat, mest verkat ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar”. Å andra sidan har hon många gånger ondgjort sig över män som tar initiativ, och avfärdar i allmänhet invändningar om eget ansvar som ett borgerligt och privilegierat påfund. Det går dessvärre inte att både äta kakan och ha den kvar.

Hon karakteriserar lattepappan som mannen som ”mest agerar som en oformlig klump”. Om det verkligen är så han beter sig, kanske det stämmer att han är kuvad? Men att lattepappor skulle vara oformliga klumpar är inget som stämmer överens med min erfarenhet, för att vända anekdot mot anekdot, och det framstår som en smula inskränkt att dra alla lattepappor över samma kam på det sättet. Särskilt när man samtidigt är precis lika skeptisk gentemot män som är initiativrika och tror på individens eget ansvar.

Hon säger att det i många fall är ”bättre att inte ha någon kontakt med sin pappa alls” än att ha en närvarande pappa. Tja, hon har ju redan konstaterat att feminism handlar om att förstöra kärlekslivet, och då borde den väl också handla om att förstöra familjerelationer. Jag tycker sådant här prat är oerhört osympatiskt. Det finns onekligen föräldrar som behandlar sina barn så illa att all kontakt blir nedbrytande, men det är ett stort undantag från det normala, och det är inte något som du eller jag skall sitta bakom våra datorskärmar och avgöra för andra.

Kan man tvångsköna spädbarn?

Moralfjant skriver om spädbarn och genus.

Hon menar att det är ”cissexistiskt och cisnormativt (alltså förtryckande av trans*personer)” att kalla ett spädbarn för pojke om det har snopp, eller flicka om det har vagina. Men jag ser det nog som självklart att vi talar helt och hållet om biologiskt kön när det gäller precis nyfödda spädbarn. Inte om socialt kön eller om upplevt kön; prefixet ”cis” borde alltså vara irrelevant här. Och det kan väl knappast vara ett slags förtryck av det nyfödda barnet, att identifiera dess biologiska kön? Kom samtidigt ihåg att det bara i ytterst sällsynta fall uppstår en definitiv konflikt mellan biologiskt och upplevt kön. (Mer om det nedan.)

Hon konstaterar att ”folk blir kränkta över att bli beskyllda för att vara cissexistiska”, och det är väl inte så konstigt? När föräldrar anklagas för att förtrycka sitt nyfödda barn blir de förståeligt nog upprörda, vare sig de har rätten på sin sida eller ej. Moralfjants svar till dem blir: ”Bara inse och erkänn att du är cisnormativ och tvångskönar dina barn då.” Är inte det större förtrycket här, att bemöta nyblivna föräldrar med sådan retorik? De flesta har inget problem med att vi identifierar spädbarns biologiska kön, men upplever det som kränkande att föräldrar anklagas för barnförtryck när de gör det. Då bör vi komma ihåg att alla människor varit spädbarn, men att inte alla blivit föräldrar.

Och så var det just denna yttersta sällsynthet. Det genomförs något 30-tal könskorrigerande operationer i Sverige per år, vilket innebär att vi talar om kanske tusen nu levande personer totalt. Självfallet finns ett mörkertal orsakat av bl.a. normer, sociala stigman och lagar som reglerar dessa operationer. Men även om vi räknar gånger tio, rör det sig om 0,1 % av landets befolkning. Jag tvivlar inte på att en konflikt mellan biologiskt och upplevt kön medför många problem för de som upplever den, men jag ifrågasätter att det skulle vara ett framträdande samhällsproblem. Varför inte kritisera t.ex. normen att människor har två armar och två ben? Det genomförs 2 500 amputationer i Sverige varje år. Detta är en betydligt större grupp som nästan helt ”osynliggörs” i diskussionen.

Jag frågade förresten en transsexuell vän till mig, Hanna Söderström, vad hon ansåg om det här med kön och spädbarn. ”Kan dom inte bara sluta få studiebidrag så vi slipper deras jävla trams”, var summan av hennes respons.

Betyder Vit Jul att föräldrar är onda?

Fanny skriver om vit jul.

Hon uppmärksammar IOGT-NTO:s Vit Jul-kampanj, som i enlighet med hennes egna värderingar förespråkar nykterism. Ändå ser hon den som ”problematisk på flera olika sätt”. Jag kommer inte helt osökt att tänka på den här, som i allmänhet stämmer för radikalfeminister:

Bb73DpHCcAAJOVN

Hon ogillar att kampanjen anspelar på föräldraroller och barnfamiljer. Och visst gör den det. Dess huvudsakliga budskap är att föräldrar skall låta bli att dricka alkohol under julhelgen, för att julen tillhör barnen. Varför är det ett problem, givet att hon också tar avstånd från alkohol? ”Jag vet inte… det känns bara så jävla märkligt.”

Hon skriver att kampanjen ”skuldbelägger alkoholiserade föräldrar för att de inte kunnat ta hand om sina barn”. Nja, på sin höjd indirekt, genom att ta avstånd från alkoholism. Men inte bör man väl låta bli att ta avstånd från alkoholism, bara för att alkoholister kan känna skuld? Kampanjen riktar sig dock inte till alkoholister, utan till alla myndiga personer som gärna ser berusning som en del av julglädjen.

Hon säger att alkoholiserade föräldrar är ”en samhällsfråga och inte en fråga om hur enskilda föräldrar varit ‘onda'”. Kampanjen talar över huvud taget inte om ondska. Visst kan man betrakta det som en samhällsfråga, men det hindrar ju inte att enskilda personer har ett ansvar för sitt drickande. Personligen är jag dock fundamentalt oenig med Vit Jul och uppskattar alkohol i måttliga mängder.

Hon ”diskuterar gärna alkoholnormen, hur det anses helt okej att högljutt sjunga snapsvisor inför barn”. Varför skulle inte det vara okej? Om hon menar att barn skulle ta skada av att höra snapsvisor, får hon nog backa upp det med forskning.

Hon menar att det är ”stor skillnad på att problematisera ‘vanliga’ människors överdrivna konsumtion, riskbruk och så vidare och alkoholism”. För all del. Kampanjen gör det förra, men inte det senare. Hon säger också att man inte kan ”lägga samma ansvar på en individ som faktiskt är sjuk”. Nej, det är sant. Kanske är det därför som Vit Jul inte riktar sig till alkoholister.

Hon hävdar att alkohol ”är obehagligt och skadligt oavsett”. Obehag är en subjektiv känsla, och det får väl antas vara rimligt, att de som dricker alkohol inte ser det som obehagligt. Att alkohol skulle vara skadligt oavsett strider mot fakta. Det rådande forskningsläget tyder på att måttlig alkoholkonsumtion kan ha positiva hälsoeffekter, genom att bl.a. motverka hjärt- och kärlsjukdomar och minska risken för alzheimer och diabetes.

Hon ogillar att Vit Jul ”hyllar kärnfamiljsjulfirandet som något slags ideal”. Nej, det gör den inte. Den möter bara den verklighet som finns där ute. Att barn i allmänhet bor och firar jul med föräldrar och andra vuxna.

Om fotografering av luciatågen

Fanny skriver om fotografering av luciatåg.

Hon hävdar att det är ”oerhört problematiskt på en massa olika sätt”. Finns det något hon inte skulle kunna säga det om?

Hon påstår att det är ”uppenbart rasistiskt” när föräldrar inte får fotografera luciatågen, om de anser att det är invandringen som ”hotar våra svenska traditioner”. Nej, det är inte rasistiskt. Det är mycket möjligt att våra traditioner förändras när många människor från andra kulturer flyttar hit. Jag ser det inte som ett problem, men vissa gör uppenbarligen det. Och det kan man anse är vansinnigt, idiotiskt, knäppt och galet — men det är fortfarande inte rasism.

Hon menar att folk är ”jävligt kvicka på att gorma om svenskfientlighet så fort de ser minsta lilla sak…”. Själv är hon lika kvick att gorma om patriarkatet och därtill hörande begrepp. Många människor har en favoritteori som de tillämpar mer eller mindre universellt.

Hon skriver att ”de flesta barn bryr sig nog måttligt om” att bli fotade i luciatåget. Det vet jag inte, men det är kanhända rimligt. Min erfarenhet är att det är något man värderar i efterhand, när man blivit äldre och börjat värdera minnen från sin barndom. Men eftersom det är min erfarenhet, upphöjer jag det inte till generell sanning.

Hon nämner i förbigående ”… hur många rasistiska nidbilder som ska synas i Kalle Ankas jul”. Hehe.

Hon säger att ”om du hade brytt dig om ditt barns känslor” så skulle du inte ha ”gjort en stor jävla affär av minsta lilla grej”. Man kan vara oenig med dessa föräldrar, och tycka att de beter sig fånigt som nödvändigt vill fotografera skolans luciatåg. Men att hävda att de inte bryr sig om sina barns känslor är en okänslig härskarteknik.

Feminism och barnafödande

Fanny skriver om barnafödande.

Hon ogillar när folk tänker att det är ”‘naturligt’ att det finns risker förknippade med barnafödande, och därför bara accepterar dem”. Oklart vilka risker hon menar. Att födande är förknippat med risker över huvud taget är inget man kan förändra.

Hon menar att det ”bara är ett argument när det gäller risker som drabbar främst kvinnor”. Nej, det är alls inget argument, utan ett påpekande av fakta. När man gör något, får man acceptera de av naturen beredda risker det innebär. Oavsett kön.

Hon vill inte föda barn i en värld där hon ”förväntas vara hemma från jobbat längre än min partner”. Men att jobba var väl löneslaveri, och det skall du väl inte förväntas ägna dig åt?

Hon vill inte heller föda barn i en värld där reproduktion anses vara hennes ”skyldighet och mening i livet”. Då borde det väl gå utmärkt att skaffa barn, eftersom ytterst få människor anser det.

Hon talar om ”att gå i barnfödarstrejk”. Att strejka innebär allmänt att man slutar göra något. Inte att låta bli att göra något man aldrig tidigare gjort. Det är lika meningslöst som om jag skulle månlandningsstrejka, för att jag aldrig varit på månen och inte tänker åka dit heller, och tro att det var något slags relevant ställningstagande.

Hon skriver att tills ”samhället slutar avkräva att min kropp ska användas till något mer än mina egna syften, kommer strejken fortgå”. Ja, folk skaffar i största allmänhet barn för att de vill det, och låter bli om de vill annorlunda. Det är väl bra om Fanny också tänker så.

Hon menar att det inte är ”ett fritt val” att ”skaffa barn i detta samhälle”, utan ett ”resultat av ideologiskt tvång”. Nej, det är helt enkelt sakligt felaktigt, och även ett motsägelsefullt resonemang. Å ena sidan är det inte ett fritt val, å andra sidan väljer hon att låta bli.