Behovet av sunt förnuft och källkritik

Lady Dahmer skriver om sunt förnuft.

Hon säger att hon ”litar inte på det sunda förnuftet”, ett förnuft som dessutom är ”missbrukat av antifeminister, könsivrare, konservativa och annat pack som ett verktyg att upprätthålla ordningen”. (”Könsivrare” var ett spännande ord — betyder det att hon själv är könsbeivrare?)

Tja, vad menar vi med sunt förnuft? Vi menar något slags bedömning av vad som är rätt och rimligt, med utgångspunkt i våra alldagliga livserfarenheter. Det kan höra till sunt förnuft att solen går upp även imorgon, eller att det finns något sådant som ett människovärde. Till skillnad från Lady Dahmer tror jag att sunt förnuft är något bra, så länge man också är medveten om vad det inte är: en påläst bedömning baserad på aktuell forskning eller akademiska teorier.

Problemet med sunt förnuft, är att det gärna blir ett verktyg för kognitiv bias. Man riskerar att tolka hela samhället eller världen utifrån sin egen bakgrund, livssituation och umgängeskrets, vilket sällan leder till korrekta slutsatser. Fördelen är att man snabbt kan identifiera uppenbart nonsens, utan att ha specialistkunskaper i alla ämnen.

I vilket fall håller jag med Lady Dahmer här: ”Kloka människor söker kunskap. Kloka människor vill lära sig och utvecklas, Man måste tänka, analysera, ifrågasätta om man vill utvecklas som människa.” Det är bl.a. därför jag är så tjatig när det gäller att vi bör hänvisa till trovädiga källor för att styrka våra påståenden. Självfallet glädjer det mig om Lady Dahmer nu håller med om detta.

Feminismens behov av ilska

Jävla feministfitta skriver om ilska.

Hon säger: ”Alltså även om jag vet någonting på ett förståndsmässigt plan så spelar det inte så stor roll om jag känner någonting annat på ett känslomässigt plan. Därför tycker jag det är så viktigt att bedriva politik på ett känslomässigt plan.”

Jag avstår från kommentar.