Det irrelevanta perspektivet

Knappast något är väl en så effektiv inkörsport till självrättfärdigande dumdryghet, som det intersektionella perspektivet.

Det råder ofta allmän konsensus i samhället om att vissa egenskaper är särskilt positiva eller önskvärda. Åter andra egenskaper betecknas som särskilt positiva eller önskvärda av det intersektionella perspektivets uttolkare, trots att det inte behöver återspeglas i allmän konsensus.

De som besitter en eller flera av dessa egenskaper betraktas som privilegierade, ett begrepp som tidigare endast åsyftat lagstadgade befogenheter utövade av t.ex. polis och militär (och längre bak i tiden av adeln och kyrkan). Att inneha ett privilegium betyder nu inte bara att man i vissa situationer drar vissa fördelar, utan tolkas också som att man begår ett aktivt förtryck mot sina medmänniskor.

Att inneha vissa egenskaper innebär i sig självt att man begår orätt mot andra människor. Den mest vanliga katalogen av sådana egenskaper radar upp: man, vit hudfärg, heterosexuell och avsaknad av funktionshinder. Men det kan röra sig om vilka egenskaper som helst, både medfödda och förvärvade, från metabolism till utbildningsnivå. Det är egentligen bara fantasin som sätter gränser.

Häromdagen började hashtaggen #smalaförtrycker spridas på Twitter. Eftersom det anses allmänt fördelaktigt att vara smal, drar man slutsatsen att smala förtycker de som inte är smala. Och de som protesterar gör det såklart för att de vill behålla sina smalhetsprivilegier, och inte för att de t.ex. ogillar nervärdering på grund av vikt/utseende, eller för att de är oeniga med privilegie- och förtryckartänket.

Invändningar möter alltid samma slags motreaktioner: cry me a river, check your privilegie, men buhu vad ditt privilegierade liv måste vara svårt, HÅLL KÄFTEN, och så vidare. I sista hand anses var och en förtryckare som förnekar sitt förtryck, d.v.s. inte håller med om allt som den radikalfeministiska rörelsen råkar hävda. Att inte hålla med är inte bara att tänka annorlunda, utan att i sig förtrycka människor.

Ni känner kanske till reductio ad absurdum. Det är ett retoriskt grepp som använts sedan Aristoteles dagar, och som går ut på att dra ett resonemang till sin logiska slutpunkt. Det intersektionella perspektivets logiska slutpunkt är såklart att alla förtrycker alla. Ett strukturellt Leviathan, för att tala med Hobbes, där alla både innehar och saknar olika privilegierade egenskaper.

Debatterna tycks onekligen också röra sig mot denna logiska slutpunkt, vilket torde göra dem slutgiltigt irrelevanta. Det som förklarar allt förklarar inget. Någon möjlighet att komma ifrån existensen av allmänt föredragna egenskaper finns naturligtvis inte heller. Vi är evigt fast i en alla-mot-alla-situation där vi säger åt varandra att HÅLLA KÄFTEN p.g.a. äckligt förtryck, om och om igen, tills solen slukar vår planet och stjärnorna på himlen flyr.

Eller så är det fråga om en debattfluga som håller i sig några år för att sedan försvinna, tyngd av sin egen inneboende dumdryghet. Välj själva.

När manshat blir självförakt

Fanny skriver om mäns skuldkänslor.

Hon beklagar sig över ”alla dessa män som vill ha manualer för exakt hur de ska göra i olika situationer”. Problemet är nog att det inte finns någon manual, därför att det inte finns något riktigt rätt alternativ. Fanny ogillar förstås manliga icke-feminister, såväl som när manliga feminister är feminister på fel sätt (t.ex. liberalfeminister). Men hon riktar även skarp kritik mot män som är lattepappor, som genom att hata män försöker ta hennes eget manshat ifrån henne, eller som röstar på V istället för F!. Skall de nu dessutom känna skuld över sitt förtryck? Det får ju finnas gränser.

Hon kallar de sistnämnda för Män Med Känslor. Om hon både ondgör sig över män som inte kan visa känslor och män som kan det, är det väl inte märkligt om det uppstår viss FÖRVIRRING (som hon inleder med stora bokstäver). Det är svårt att nå en mållinje som ständigt flyttar sig bortåt, oavsett åt vilket håll man strävar. Det enda sättet att vinna är att inte spela.

Hon skriver att hon ”vill inte vara en del i ert jävla utvecklingsarbete” utan ”ni ska ta hand om skiten själva”. Jag tror att dessa män är oerhört måna om att inte förtrycka, och att de snart märker att de anklagas för förtryck hur de än beter sig (utan att medvetet nå slutsatsen, att det inte finns något icke-förtryckande sätt att agera på). Då följer skuld. Skuld över att ha försökt än det ena och än det andra, och ändå inte lyckats behandla sina medmänniskor på ett anständigt sätt. Kanske finns ändå något slags förmildrande omständighet, i att man mår dåligt över sina brister? Nej, det är förstås fel det också.

Hon kritiserar män som kallar sig usla och oförbätterliga, för de ”kan agera, göra val, ta ansvar”. I och för sig kallar hon prat om valfrihet och eget ansvar för borgerligt när det passar. Men visst kan vi agera, välja och ta ansvar. Frågan är om vi kan göra det, på ett sätt som just hon accepterar som tillräckligt. Och den bredare frågan är kanske varför vi skall eftersträva att blidka alla vi möter? Man kan inte vara älskad av alla, och att bemöta människor med samma artighet, vett och etikett som är allmänt brukligt bör vara gott nog.

Även feministiska män är män

Fanny skriver om feministiska män.

Hon observerar att ”många män verkar tänka att de ska få något tillbaka av att vara feminister”. Ja, det är väl en ganska logisk konsekvens av att engagera sig i en rörelse med stor fokus på identitet, allianser, intern solidaritet och hierarkiska rangordningar. Då handlar det väldigt mycket om att ingå i en gemenskap, och att vinna fördelar av att hålla sig väl med rätt personer (ibland genom att tala nedsättande om upplevda fiender). Jag tror att det i viss utsträckning är en mognadsfråga, alltså inte feminismen, utan drivkraften att ingå i allianser och söka gemenskap där de som tänker rätt får pepp och de som tänker fel avfärdas eller demoniseras (vilket är hur jag delvis uppfattar den specifika rörelse som bloggen kritiserar).

Hon säger att ”ickefeministiska män” saknar ”ambition att inte bete sig illa” mot henne, och att de ”således med största säkerhet gör det”. I mina öron låter det som när vissa religiösa undrar hur man kan acceptera ateister, eftersom ateister måste sakna moral. Man behöver inte tillhöra någon särskild ideologi för att vilja bete sig väl mot sina medmänniskor. Både ateister och ickefeminister gör det också i de flesta fall. Feminism är inte synonymt med ”en ambition att bete sig väl”, vilket är en rent allmänmänsklig ambition, utan det är en ideologi som omfattar många olika saker. Notera också att en ickefeminist inte behöver vara mot feminism. Vi är alla icketroende resp. ickeideologiska från födseln. Feministisk övertygelse är av nödvändighet ett aktivt förvärv.

Hon ”försöker att inte utöva rasism”. Jaså? Hon tillskriver vita män som grupp negativa åsikter, hon anklagar vita män som grupp för att vara särskilt stora förtryckare, och hon anser att det vore osolidariskt att alliera sig med vita män (här). Hon har också konstaterat att vänstern ”delar upp folk i olika grupper beroende på färg”. Om hon försöker att inte bete sig rasistiskt, tycker jag inte att hon skördar några större framgångar. Här har Morgan Freeman helt rätt, som när han får frågan om vad vi skall göra mot rasism, svarar: ”Stop talking about it. I’m going to stop calling you a white man, and I’m going to ask you to stop calling me a black man.”

Hon begriper att ”många män” kommer att ”banga på feminism”, för att ”det är softare att vara omedveten om sina privilegier”. Men om man bangar, betyder det väl att man redan kommit i kontakt med feminismen och tagit ställning till den? Då är man inte gärna omedveten — man håller bara inte med. Det är en poäng jag återkommer till då och då. Ingen annan ideologi eller politisk rörelse, utom möjligtvis miljörörelsen, gör lika ofta anspråk på att handla om medvetenhet snarare än om en stor mängd resonemang och slutsatser utifrån vissa ideologiska grundpremisser. F.ö. bör man inte tillskriva sin opposition osympatiska motiv. Det gör ofta liberaler också, när de t.ex. hävdar att icke-liberaler är ”rädda för att behöva ta ansvar”. Vill du veta varför andra människor tänker som de gör? Fråga dem.

Hon avslutar med att män ”ska sluta förtrycka” och att det egentligen kvittar ”vilken etikett de använder på sig själva”. Gör det verkligen det? Män som förespråkar jämställdhet utan att vilja kalla sig feminister brukar hon gå hårt åt, och den här bloggen har hon många gånger stämplat som ”antifeministisk”, som om blotta etiketten vore ett argument i sin egen rätt. Min upplevelse av den feministiska rörelsen är i alla fall att den ofta fäster stor vikt vid etiketter. Jag undrar också om män kan sluta förtrycka? Fanny hävdar att alla män förtrycker alla kvinnor. Det följer att förtryck inte har sin grund i hur man beter sig, utan i vad man är.

Bör gemenskap baseras på kön?

Fanny skriver om systraskap.

Hon berättar att hon sett spelfilmen Marie Antoinette, och konstaterar att Marie trots sin privilegierade position blev ”förtryckt som kvinna” för att hon ”giftes bort som en del i en politisk allians” och hade ”stor press på sig att föda barn”. Jag förstår inte alls hur hon kan dra den slutsatsen. Monarki baseras på ärftlig tronföljd, och det betyder att alla tronarvingar utsätts för sådan press oavsett kön. Marie Antoinette blev i så fall förtryckt som kejsarbarn, snarare än på grund av sitt kön. För övrigt upplever jag att även den feministiska rörelsen sätter press på sina egna utifrån ett allianstänkande, men det är förstås på en långt mer beskedlig nivå.

Hon tror att man kan ”tala om en gemenskap baserad på kön”, under förutsättning att vi ser och hanterar ”det som skiljer våra positioner åt”. För mig känns det lite som när jag var i tonåren och sökte gemenskap hos folk som också lyssnade på metal. Jag tror det är en del av mognadsprocessen att man (åtminstone i stor utsträckning) slutar söka gemenskap utifrån identitet, och lär sig att umgås med olika slags människor. I varje fall baserar jag hellre gemenskap i hur väl vi passar ihop och vad vi kan ha för utbyte av varandra, snarare än i medfödda egenskaper eller att vi blir förtryckta på samma sätt. Positioner behöver inte ses och hanteras. De är fullständigt oviktiga inom en gemenskap.

Hon säger att det är systraskapet och behovet av att se till position som gör ”feministisk kamp tätt sammanvävd med antirasistisk kamp”. Det förklarar väl varför hon inte drar sig för att tala nedsättande om vita män. Den rasismen har ju inte mycket med systraskap att göra.

En revolution som aldrig kommer

Jaylazkar skriver om förtryck och kommunism.

Hon berättar att hon inte fått medhåll när hon anklagat andra för förtryck, och konstaterar att ”förnekelse och tystnad är förtryckarens bästa vän”. Det stämmer nog. Men det stämmer också att hon har en annan syn på förtryck än den gängse, som bottnar i ideologisk teori snarare än i hur människor faktiskt upplever situationer. Att hon möter motstånd har nog till inte liten del med det att göra.

Hon menar att ”vi” (feminister, antar jag) ”bortförklaras som ‘galna’, ‘hysteriska'” o.s.v. Ja, det är en vanlig typ av retorik, och den är trist. Personangrepp är aldrig argument. Samtidigt gör ingen mer än Jaylazkar för att provocera fram just sådana reaktioner. Till exempel ser hon heterosexualitet som en samhällsfara, och uppmanar till utrotning av män. Om inte det är galet och hysteriskt, undrar jag vad som är det?

Hon säger att hon känt sig ensam för att alla män som förtryckt och förtrycker henne, ”inte visar någon form av ambition att sluta” göra det. Jag fick tidigt lära mig att fråga mig själv: ”Vad är rimligast, att jag har rätt eller att alla andra har fel?” Upplever man sig regelmässigt förtryckt av alla män man möter, är det rimligaste svaret förmodligen att man tolkar något skevt. Och det kan i sin tur bero på t.ex. att man utgår från ideologisk teori snarare än andra människors faktiska motiv och upplevelser av situationer.

Hon hävdar att alla dessa förtryckande män har fått henne att ”tappa hopp om att det någon gång kommer kunna bli någon revolution”. Det är klart att det inte blir någon revolution. Det förutsätter att en avsevärd andel av befolkningen är beredda att störta staten, och det är det tvärtom oerhört få som är. Jag skulle retoriskt säga ”försök begå en statskupp istället”, om det inte riskerade att tolkas på brottsligt allvar, och hennes blogg inte redan var känd hos SÄK. (Det bör den i alla fall vara, eftersom den öppet talar om revolutionär organisering.)

Hon tänker att ”alla former av förtryck är kontrarevolutionära”. Inser hon hur otroligt främmande blotta tanken på revolution är för nästan alla i det här landet? De flesta av oss associerar det med något som var aktuellt under slutet av 1700-talet. En revolution i dagens Sverige ter sig lika osannolik som om staten skulle börja ta ut skatt i spannmål. Det här är något som bara kan framstå som verkligt när man diskuterar det med sina två dussin revolutionära kamrater. Resterande 9,6 miljoner invånare är knappt medvetna om att revolutionära grupperingar existerar.

Tydligen fel på vänstermän också

Fanny skriver om Feministiskt Initiativ.

Hon observerar att ”vissa vänstermän tycker det är jätteviktigt att F! är uttalat socialistiska”. Jag undrar om det finns ett slags man, åtminstone i någon platonsk idévärld, som hon inte skulle rikta kritik mot? Hon har nyligen riktat hårda ord mot både lattepappor och manshatande män. Inte heller vänstermän som röstar på V duger tydligen. I vilket fall är det väl begripligt om man som socialist fäster stor vikt vid sitt partis ideologiska förankring. Jag gör det också, men i förhållande till klassisk liberalism (vilket bara lämnar det lilla Liberala partiet, som jag periodvis varit smått engagerad i).

Hon ”tvivlar starkt på” att F! kommer locka till sig ”särskilt många högerfeminister” och börja ”driva irrelevant feministisk politik”. Längre ner skriver hon å andra sidan att mäns våld mot kvinnor, våldtäkt etc. är ”sjukt viktiga frågor i sig och inte bara ur ett vänsterperspektiv”. Jag håller med om det sista, men hur går det ihop? Något kan inte gärna vara irrelevant och sjukt viktigt på en och samma gång.

Hon tycker det är ”jävligt tröttsamt” att vänstermän sätter sina egna frågor ”i förgrunden i all politisk kamp”, och att något måste vara uttalat socialistiskt för att de ”ska tycka det är bra”. Kan inte dessa vänstermän rikta precis samma kritik mot henne i så fall? Fanny sätter sina feministiska frågor i förgrunden, och vill rösta på något som är uttalat feministiskt.

Hon menar att feminismen ”ruckar på en viktig grund för kapitalismen, nämligen kärnfamiljen och mäns exploatering av kvinnors reproduktiva förmåga”. Var har hon fått det ifrån? Det lär du inte hitta i någon ekonomibok, vare sig den skrivits av Lars Pålsson Syll eller Andreas Cervenka. Kapitalism handlar inte om hur eller om människor bildar familj, och/eller väljer att skaffa barn. Kapitalism handlar om att kapital ägs av privatpersoner, vilket varken förutsätter eller påtvingar människor en viss typ av familjebildning.

Hon oroar sig för att vi skall få ”en garanterat helt död demokrati”. Har hon glömt att hon ogillar demokrati? Hon anser att den som tror på demokratiska medel är ”fan bara verklighetsfrånvänd” och finner tröst i tanken på blodig revolution. Hur kommer det sig då att hon plötsligt vädjar till demokrati för att få vänstermän att rösta F! istället för V? Hennes sambo Jaylazkar anser att V är patriarkalt. Vad tror ni om det?

Har feminismen gått för långt?

Lady Dahmer skriver att feminismen inte gått för långt.

Hon påpekar att man som feminist blir ”ifrågasatt varje dag”. Ja, säkert. Det blir jag också, och alla andra som regelbundet uttrycker en åsikt i kontroversiella frågor. Det är inget som är unikt eller speciellt för feminister. Det är inte heller en rättighet att slippa bli ifrågasatt. Det är inte ens något negativt, utan en naturlig del i det öppna samtalet — så länge det gäller personer som valt en offentlig roll som debattör.

Hon säger att om småpojkars beteende ursäktas med att ”boys will be boys”, är det ”inte så konstigt att män växer upp och blir våldsamma”. Det är i och för sig sant att de allra flesta våldsbrott begås av män, men det är också sant att de allra flesta män inte begår våldsbrott. Jag undrar också om det finns någon studie som visar ett samband mellan detta uttryck och senare våldsamhet. Det är en tanke som känns intuitiv och ständigt upprepas, men bygger den på något mer än intuitiv deduktion? Mycket förändras mellan barndom och vuxen ålder. Att det var ursäktligt att slänga sig efter benen på folk eller kasta mat på golvet när jag var fem år, betyder inte att jag löper större risk för att bete mig så tio, femton eller tjugo år senare. F.ö. kontras ”boys will be boys” av ”man skall inte slå flickor” och ”man skall inte slå de som är [fysiskt] svagare”.

Hon avslutar med att feminismen såklart ”inte gått för långt”. Själv tycker jag det är ett meningslöst uttalande. Feminismen är en samling idéer; den går inte någonstans. Det är feminister som kan gå för långt. Gör de någonsin det? Ja, det anser jag. Till exempel när de betraktar män som icke-människor, när de vill knivhugga Belinda Olsson, eller försvarar politiskt våld. Samtidigt tror jag inte att det är något som de flesta feminister stödjer. I största allmänhet anser jag inte att feminister går för långt, så mycket som att jag helt enkelt är oenig med deras övertygelser. Det vill säga såvida vi talar om radikalfeminister, de som utgår från teorin om att vi lever i ett patriarkat.

Bör även manliga feminister dödas?

Jaylazkar bloggar om manliga feminister.

Hon berättar om en fest hon varit på, där hon knappt pratade ”med någon man alls” och är ”mycket nöjd med detta”. Naturligtvis har man rätt att välja och välja bort umgänge och samtalspartners, men att stoltsera med att man diskriminerar människor endast på grund av deras könstillhörighet är kanske mindre sympatiskt? Nog för att man kan träffa personer enskilt eller planera in separatistiska träffar, men går man på gängse fest och vägrar prata med personer som har ”fel kön” är det sexism.

Hon säger att män endast kan bidra med ”sin tomma manliga blick”, och ”det är inget att ha” — ”USCH”. Jag förstår att det är viktigt att avhumanisera människor för att kunna uppbåda ett hat inför dem, men är det inte en aning pubertalt att göra det offentligt och med sådana ord?

Hon önskar att män skulle ”bli människor istället” för att hon ”gillar människor”. Det förklaras väl bäst av vad hon själv skrivit tidigare: för att kunna utöva förtryck behöver man förneka att ens eget förtryck är vidrigt och gör en till en vidrig person. Det är något jag är böjd att hålla med om, och det borde alltså även förklara hur hon själv tänker när hon avhumaniserar män som grupp.

Hon skriver att ”överallt nästlar de sig in och skaffar sig förbindelser usch”, åsyftandes män. Det tycks väl rimligt, givet att vi talar om strax över 50 % av världens befolkning. Vi lever i en värld där män både existerar, umgås socialt och har vänner. Jag inser att det är problematiskt för någon som sagt sig vilja döda alla män, inte bara en gång, utan flera gånger, men så länge hon saknar resurser för att genomföra detta globala folkmord tvingas vi acceptera att alla människor i regel anses ha existensberättigande.

Hon berättar att män nu för tiden ”respekterar när jag ber dem att gå” och att det känns ”ovant och konstigt”. Det är bra om hon börjat röra sig omkring män som respekterar henne. Det kanske kan bidra till att nyansera hennes bild av män som icke-människor färdiga för slakt. En nyansering jag trott mig se en antydan till förut.

Privilegierat hat och revolution

Jaylazkar skriver om förtryck och ansvar.

Hon menar att ”hela detta skitsamhälle är uppbyggt på att vi ska delas in i olika grupperingar som ska ordnas hierarkiskt”, där alla lägre grupper förtrycks av de högre och omvänt. Mitt intryck är att det är privilegieteorin och inte samhället som är uppbyggd på denna polarisering. Det verkar vara ett förtryck som inte upplevs av personer som 1) inte studerat dessa postmoderna teorier eller 2) studerat dem utan att hålla med. Det tyder på att det rör sig om en ideologisk övertygelse livnärd av brist på verklighetsförankring och kognitiv bias.

Hon skriver att förtryckare är den som ”internaliserat en form av grupptillhörighet”. Det skulle betyda att förtryck bottnar i en inre bekännelse som inte utan vidare kan bedömas utåt. Att man ser ut eller beter sig på ett visst sätt, betyder ju inte nödvändigtvis att man internaliserat detta i relation till en viss grupp. Även om jag är fundamentalt oenig med idén, ser jag den ändå som ett steg framåt. Den skulle nämligen tvinga oss att lägga band på tendensen att svepande fördöma hela grupper av människor.

Hon säger att förtryckare (d.v.s. alla människor) har ”ett ansvar att sluta förneka” sitt förtryck. Jag tror man bör vara tillräckligt ödmjuk inför sin ideologi, att man inte kräver att andra människor skall dela den. Man kan argumentera för den, och kanske lyckas man övertyga en och annan, men det finns inget ansvar att hålla med vare sig man är övertygad eller ej.

Hon påstår att den som erkänner sitt förtryck är ”en rimlig förtryckare”. Finns det alltså ett förtryck som är rimligt? Är inte förtryck per definition en orimlighet?

Hon hävdar att man kan känna smärta inför sitt eget förtryck, men att den aldrig kan ”mäta sig med det” som de förtryckta ”tvingas utstå”. Jag tror att det, i alla fall på det stora hela, förhåller sig omvänt. Det är ett imaginärt förtryck som människor endast upplever om de accepterat en ideologi som postulerar dess existens. Då blir det också centralt att acceptera att man bär på en ursprunglig synd — t.ex. genom en viss hudfärg, könstillhörighet eller sexuell läggning — som bör motarbetas. På omvänt sätt upplevs det ofta som logiskt att uttrycka sig hatiskt mot andra som bär på samma slags ursprungliga synd.

Hon skriver att revolutionär kamp inte bara handlar om ”att ordna demonstrationer, studiecirklar eller [att] läsa vissa böcker och tidskrifter”. Nej, det handlar nog faktiskt om helt andra saker, och det känns inte klokt att ge exempel. Att öppet planera högförräderi är kriminellt och ett ärende för säkerhetspolisen.

Hon menar att män som vägrar erkänna sitt eget förtryck ”inte på något vis” skall ”ha någon som helst plats alls i en revolutionär rörelse”. Då är det kanske en klok vägran. Att umgås i brottsliga kretsar för sällan med sig något gott, och att försöka utföra revolution leder till fängelse i mellan 4 och 10 år. I och för sig skulle jag bli oerhört förvånad om några arga bloggare gick från att skriva om kamp på nätet till att försöka störta staten i praktiken, men ändå.

Att anklagas för att förtrycka

Moralfjant ger oss råd kring hur vi skall reagera.

Hon råder oss närmare bestämt hur vi skall reagera när vi blir anklagade för att förtrycka. Jag har några mer eller mindre stora invändningar mot hennes synsätt. Jag ställer väl upp dem som hon gjort i sitt inlägg.

Positioner är irrelevanta
Det spelar ingen roll vilken feministisk privilegiekategori du eller jag kan tillskrivas när vi uttalar oss i sak. Jag är inte oenig med idén att vår bakgrund påverkar hur vi tänker, men den påverkar inte huruvida det vi säger är rimligt eller orimligt; korrekt eller felaktigt. Det var därför den här bloggen till en början skrevs anonymt. Det skulle inte vara möjligt att invända ”äh, så säger bara någon med vit hudfärg”, och man skulle tvingas ta hänsyn till vad som faktiskt sägs istället. Idén att vi bara kan tänka tankar utifrån utvalda privilegiekategorier är både märklig och uppenbart felaktig. Försök att tillämpa den på Torgny Segerstedt, för att ta ett övertydligt exempel.

Feminister följer inte dessa råd
Jo, det är klart. Det är en alltför bred generalisering. Men det relativa fåtal feminister jag diskuterat med har varit på defensiven när jag anklagat dem för förtryck, även när de inte känt till min identitet (och därför inte heller min position). Jag har kritiserat feminister för att uttala sig rasistiskt när de talar nervärderande om vita p.g.a. deras hudfärg, och sexistiskt när de talar nervärderande om män p.g.a. deras könstillhörighet. Detta är flagrant rasism resp. sexism, och den ursäktas inte av idén att uppåtsparkar är okej. Att det rör sig om att sparka uppåt är f.ö. också en ideologisk och högst diskutabel utgångspunkt.

Ifrågasätt anklagelser du inte förstår
Man bör inte alls acceptera sin skuld till något utan att ens förstå varför man anklagas. Att anklagas för rasism eller sexism är en anklagelse som varje annan: man måste förklara vad man grundar det i, och försöka nå en gemensam förståelse. Ett ”jag ber om ursäkt om du tog illa upp” är väl oftast på sin plats, men kan man inte förstå varför man anklagas, eller om man förstår men inte håller med, bör man inte bekänna skuld. Inte minst för att rasist och sexist ingår i ett standardiserat urval av pejorativa tillmälen som folk ofta riktar mot allt och alla de inte håller med.