När manshat blir självförakt

Fanny skriver om mäns skuldkänslor.

Hon beklagar sig över ”alla dessa män som vill ha manualer för exakt hur de ska göra i olika situationer”. Problemet är nog att det inte finns någon manual, därför att det inte finns något riktigt rätt alternativ. Fanny ogillar förstås manliga icke-feminister, såväl som när manliga feminister är feminister på fel sätt (t.ex. liberalfeminister). Men hon riktar även skarp kritik mot män som är lattepappor, som genom att hata män försöker ta hennes eget manshat ifrån henne, eller som röstar på V istället för F!. Skall de nu dessutom känna skuld över sitt förtryck? Det får ju finnas gränser.

Hon kallar de sistnämnda för Män Med Känslor. Om hon både ondgör sig över män som inte kan visa känslor och män som kan det, är det väl inte märkligt om det uppstår viss FÖRVIRRING (som hon inleder med stora bokstäver). Det är svårt att nå en mållinje som ständigt flyttar sig bortåt, oavsett åt vilket håll man strävar. Det enda sättet att vinna är att inte spela.

Hon skriver att hon ”vill inte vara en del i ert jävla utvecklingsarbete” utan ”ni ska ta hand om skiten själva”. Jag tror att dessa män är oerhört måna om att inte förtrycka, och att de snart märker att de anklagas för förtryck hur de än beter sig (utan att medvetet nå slutsatsen, att det inte finns något icke-förtryckande sätt att agera på). Då följer skuld. Skuld över att ha försökt än det ena och än det andra, och ändå inte lyckats behandla sina medmänniskor på ett anständigt sätt. Kanske finns ändå något slags förmildrande omständighet, i att man mår dåligt över sina brister? Nej, det är förstås fel det också.

Hon kritiserar män som kallar sig usla och oförbätterliga, för de ”kan agera, göra val, ta ansvar”. I och för sig kallar hon prat om valfrihet och eget ansvar för borgerligt när det passar. Men visst kan vi agera, välja och ta ansvar. Frågan är om vi kan göra det, på ett sätt som just hon accepterar som tillräckligt. Och den bredare frågan är kanske varför vi skall eftersträva att blidka alla vi möter? Man kan inte vara älskad av alla, och att bemöta människor med samma artighet, vett och etikett som är allmänt brukligt bör vara gott nog.

Annonser

Privilegierat hat och revolution

Jaylazkar skriver om förtryck och ansvar.

Hon menar att ”hela detta skitsamhälle är uppbyggt på att vi ska delas in i olika grupperingar som ska ordnas hierarkiskt”, där alla lägre grupper förtrycks av de högre och omvänt. Mitt intryck är att det är privilegieteorin och inte samhället som är uppbyggd på denna polarisering. Det verkar vara ett förtryck som inte upplevs av personer som 1) inte studerat dessa postmoderna teorier eller 2) studerat dem utan att hålla med. Det tyder på att det rör sig om en ideologisk övertygelse livnärd av brist på verklighetsförankring och kognitiv bias.

Hon skriver att förtryckare är den som ”internaliserat en form av grupptillhörighet”. Det skulle betyda att förtryck bottnar i en inre bekännelse som inte utan vidare kan bedömas utåt. Att man ser ut eller beter sig på ett visst sätt, betyder ju inte nödvändigtvis att man internaliserat detta i relation till en viss grupp. Även om jag är fundamentalt oenig med idén, ser jag den ändå som ett steg framåt. Den skulle nämligen tvinga oss att lägga band på tendensen att svepande fördöma hela grupper av människor.

Hon säger att förtryckare (d.v.s. alla människor) har ”ett ansvar att sluta förneka” sitt förtryck. Jag tror man bör vara tillräckligt ödmjuk inför sin ideologi, att man inte kräver att andra människor skall dela den. Man kan argumentera för den, och kanske lyckas man övertyga en och annan, men det finns inget ansvar att hålla med vare sig man är övertygad eller ej.

Hon påstår att den som erkänner sitt förtryck är ”en rimlig förtryckare”. Finns det alltså ett förtryck som är rimligt? Är inte förtryck per definition en orimlighet?

Hon hävdar att man kan känna smärta inför sitt eget förtryck, men att den aldrig kan ”mäta sig med det” som de förtryckta ”tvingas utstå”. Jag tror att det, i alla fall på det stora hela, förhåller sig omvänt. Det är ett imaginärt förtryck som människor endast upplever om de accepterat en ideologi som postulerar dess existens. Då blir det också centralt att acceptera att man bär på en ursprunglig synd — t.ex. genom en viss hudfärg, könstillhörighet eller sexuell läggning — som bör motarbetas. På omvänt sätt upplevs det ofta som logiskt att uttrycka sig hatiskt mot andra som bär på samma slags ursprungliga synd.

Hon skriver att revolutionär kamp inte bara handlar om ”att ordna demonstrationer, studiecirklar eller [att] läsa vissa böcker och tidskrifter”. Nej, det handlar nog faktiskt om helt andra saker, och det känns inte klokt att ge exempel. Att öppet planera högförräderi är kriminellt och ett ärende för säkerhetspolisen.

Hon menar att män som vägrar erkänna sitt eget förtryck ”inte på något vis” skall ”ha någon som helst plats alls i en revolutionär rörelse”. Då är det kanske en klok vägran. Att umgås i brottsliga kretsar för sällan med sig något gott, och att försöka utföra revolution leder till fängelse i mellan 4 och 10 år. I och för sig skulle jag bli oerhört förvånad om några arga bloggare gick från att skriva om kamp på nätet till att försöka störta staten i praktiken, men ändå.

En oroväckande parallell

Genusmaffian skriver att alla män är förtryckare.

Men det är inte bara män som är förtryckare. Texten avslutas så här: ”Men jag är inte ensam om att vara privilegierad. Många av er är kanske inte män. Men många av er är cis eller vita eller hetero eller rika eller icke funktionsnedsatta etc.. Och alla ni är också förtryckare.”

Vilka historiska grupper i samhället har skuldbelagt människor för deras hudfärg, sexuella läggning eller funktionsduglighet? Tänk efter. Och så tänk lite till. För det här är en verkligt hårresande typ av retorik som inte hör hemma — och som aldrig får betraktas som rumsren — i ett modernt samhälle.

Om feminism och provokation

Fanny skriver om att vara lättprovocerad

Hon säger att folk tycker att det är ”precis samma sak” när hon blir ”uppretad över att någon utsätter” henne ”för förtryck”, som när män blir uppretade ”över att någon påpekar att” de utsätter kvinnor ”för förtryck”. Det är i så fall inte så märkligt. Människor tenderar att bli upprörda när de anklagas för något de är eller upplever sig oskyldiga till.

Hon säger att det ”kanske rentav är värre när jag påpekar att någon utövar förtryck”. Värre än vad? Hon ger inga konkreta exempel. Men det är möjligt att hon har rätt. De anklagas inte för att förtrycka utifrån en vedertagen standard av vad förtryck innebär, utan utifrån hennes radikalfeministiska teori, där män förtrycker enbart genom att vara män oavsett beteende. Det upplever även jag som upprörande, om än mer på en intellektuell nivå än en känslomässig.

Hon säger att omvärldens attityd beror på ”en oerhörd oförståelse för vad kvinnor utsätts för i detta samhälle”. Det talar över huvudet på en kvalificerad majoritet av kvinnor, som inte upplever sig förtryckta i den mening Fanny hävdar. Om de gjort det skulle samhället inte se ut som det gör, och radikalfeministiska bloggare skulle ha fler än några tusen läsare (varav många är mer fascinerade eller roade än meningsfränder).

Hon upplever den här attityden som ”empatilös”. Man skulle på samma sätt kunna hävda att det är empatilöst att anklaga alla män för att vara förtryckare och att gå på manshatarkonferens. Det är alltför enkelt att demonisera och omänskliggöra en meningsmotståndare.

Hon avslutar med att ”vissa tycker att det är mycket viktigare att upprätthålla sin maktposition och trycka ner kvinnor än att vara en bra människa”. Hon tycks ha en disneyfierad syn på moral, där alla män tänker att ”idag skall jag vara så ond som möjligt och trycka ner kvinnor så långt min makt sträcker sig” följt av ett dovt skratt sett ur ovanifrån-vinkel. En rimligare tolkning är att de inte delar hennes utgångspunkter, och därför har en annan förståelse för tillvaron.

Den fruktlösa jakten på bra män

Fanny skriver om jakten på bra män.

Hon säger att idén om en ”bra man” handlar om att ”vara så manlig som möjligt utan att det trillar över i uppenbart förtryck”. Med vilket hon förstås menar att även de bästa av män måste vara förtryckare — men de förtrycker på ett sätt som inte är uppenbart.

Hon observerar att ”myten om den bra mannen” finns även ”i feministsammanhang”. Ja, den breda majoriteten av feminister hävdar faktiskt inte att alla män skulle vara dåliga per definition. Att kategoriskt och utan något som helst empiriskt underlag avfärda lite över 50 % av världens befolkning — ca 3 500 000 000 människor — som ”inte bra” är, i ett krystat försök till saklighet, mindre än trovärdigt.

Hon hävdar att dessa feminister vill ”ta de ‘bra’ bitarna och förkasta de dåliga”; de vill ”behålla den manliga styrkan… men förkasta våldet den leder till”. Så en av de skenbart bra bitarna, men som behöver förkastas, är alltså den manliga styrkan? Den relativa fysiska styrka som män har av genetiska orsaker?

Hon skriver att hon ”släppt drömmen om en ‘bra man’ och istället börjat nära den om en icke-man”. Jag undrar om hon någonsin frågar sig själv vad som är mest rimligt: att idén om att hitta en bra man bland världens 3,5 miljarder är en fruktlös önskedröm, eller att hennes uppfattning om bra resp. dålig är skev.