Fanny skriver om arbetslinjen.
Hon får ofta höra hur ”oerhört bortskämd” hennes generation är, som bara vill arbeta ”med ‘roliga’ jobb”. Det stämmer förmodligen att ungdomar ställer högre krav på att jobb skall vara roliga, för att de tillhör en generation som kan göra det. Men bortskämdhet är inte det första beskrivande ord som faller mig på tungspetsen. Det är en fråga om incitament. Det finns roliga jobb, och på grund av sociala skyddsnät behöver man ofta inte ta första arbetsmöjlighet som dyker upp.
Hon säger att ingen har talat med henne ”om att skapa en meningsfull fritid eller något i den stilen”. Det är tråkigt i så fall. En meningsfull fritid är oerhört viktigt, och kanske viktigare än meningsfull arbetstid. Det beror ju på hur man fungerar och vad man vill göra med sitt liv.
Hon utgår från att det finns ett syfte med att ingen talat om meningsfull fritid med henne: att ”få folk att offra mer för arbetet”. Det är en orimlig tolkning. Det finns ingen konspiration. Men man ser det kanske som svårare att hitta rätt i arbetslivet, än att hitta rätt i sin fritid, och lägger därför energin på det. (Det är svårt att tala så generellt, när vi inte vet vilka ”man” är.)
Hon hävdar att vi har ”blivit förvägrade andra möjligheter till att leva ett meningsfullt liv, eftersom arbetet omsluter allt”. Men det stämmer väl inte? De flesta människor tycks uppleva mening i sina liv, utöver den som arbetet kan tänkas ge. Vi träffar vänner, går på bio, läser böcker, ägnar oss åt sport och hobbies, chattar, bloggar, tränar, blir förälskade, har sex, studerar, uttrycker oss kreativt och det ena med det andra.
Hon frågar om ”det är rimligt att förvänta sig” att vi skall vara nöjda ”med denna situation?”. Nöjda? Kanhända inte. Upplever vi oss inte nöjda, bör vi naturligtvis sträva mot bättre liv i ett bättre samhälle. Samtidigt bör saker och ting sättas i perspektiv. Begreppet fritid fanns inte före industrialiseringen, och först år 1936 på svenska. Att fritid över huvud taget existerar för oss är historiskt unikt.
Tenebrism 