Att inte vilja delta i systraskapet

Fanny skriver om systraskapet.

Hon blir ibland ”gruvligt irriterad” över kvinnor som ”minsann inte vill ha/delta i något systraskap”. Varför då? De reagerar, såvitt jag noterat, mot att på grund av sitt kön bli automatiskt ansluten till en ideologisk gemenskap. Till och med Jehovas vittnen knackar åtminstone dörr och får en bekräftelse, innan de ansluter någon i sin kamp att rädda själar inför domedagen. När det gäller ideologiska och/eller politiska övertygelser vill vi själva bestämma vad vi skall anse, och till vilka grupper (om några) vi skall ansluta oss. Att bara utgå från att någon på grund av sitt kön vill delta i en gemenskap, är att ta sig tolkningsföreträde framför dem.

Hon säger att feminism ”handlar om kvinnors rätt i samhället”. Visst. Det handlar också om många fler saker. De kvinnor som inte vill inkluderas i en radikalfeministisk könsgemenskap, kanske har andra skäl för det än att ogilla kvinnors rättigheter. Vilka då? Tja. De må ju vara liberaler eller tillhöra högern, eller bara den icke-aktoritära vänstern. De kan ha läst rasistiska/sexistiska uttalanden om bl.a. vita män och känt ett avstånd. De kanske inte delar det postmodernistiska ramverkets teorimodeller. Eller så bär de på någon annan av ett stort antal egenheter, som kan göra att den radikalfeministiska rörelsen känns främmande. Kom ihåg att när du får höra att ”feminismen handlar om x”, bortser man från resten av alfabetet som feminismen också handlar om.

Hon påpekar att ”även kvinnor som inte deltar i det feministiska projektet vinner fördelar av feministisk kamp”. Men vad som är och inte är fördelar, tolkas här utifrån ideologiska grundpremisser — samma premisser som dessa kvinnor ofta inte delar. De kvinnor som tänker annorlunda, ser andra fördelar. Ibland är det kanske fördelar som en radikalfeminist skulle betrakta som förtryck. Det är en fråga om olika perspektiv. Fanny nämner t.ex. rösträtt som en feministisk fråga, men det var även en liberal fråga, och något man som liberal kan försvara utan att vara feminist. Det var inte feminister utan liberaler som kämpade för grundläggande yttrandefrihet, en frihet hon omfattas av trots att hon ser den som ‘ett ointressant ställningstagande‘. Perspektiv, således.

Annonser

Även feministiska män är män

Fanny skriver om feministiska män.

Hon observerar att ”många män verkar tänka att de ska få något tillbaka av att vara feminister”. Ja, det är väl en ganska logisk konsekvens av att engagera sig i en rörelse med stor fokus på identitet, allianser, intern solidaritet och hierarkiska rangordningar. Då handlar det väldigt mycket om att ingå i en gemenskap, och att vinna fördelar av att hålla sig väl med rätt personer (ibland genom att tala nedsättande om upplevda fiender). Jag tror att det i viss utsträckning är en mognadsfråga, alltså inte feminismen, utan drivkraften att ingå i allianser och söka gemenskap där de som tänker rätt får pepp och de som tänker fel avfärdas eller demoniseras (vilket är hur jag delvis uppfattar den specifika rörelse som bloggen kritiserar).

Hon säger att ”ickefeministiska män” saknar ”ambition att inte bete sig illa” mot henne, och att de ”således med största säkerhet gör det”. I mina öron låter det som när vissa religiösa undrar hur man kan acceptera ateister, eftersom ateister måste sakna moral. Man behöver inte tillhöra någon särskild ideologi för att vilja bete sig väl mot sina medmänniskor. Både ateister och ickefeminister gör det också i de flesta fall. Feminism är inte synonymt med ”en ambition att bete sig väl”, vilket är en rent allmänmänsklig ambition, utan det är en ideologi som omfattar många olika saker. Notera också att en ickefeminist inte behöver vara mot feminism. Vi är alla icketroende resp. ickeideologiska från födseln. Feministisk övertygelse är av nödvändighet ett aktivt förvärv.

Hon ”försöker att inte utöva rasism”. Jaså? Hon tillskriver vita män som grupp negativa åsikter, hon anklagar vita män som grupp för att vara särskilt stora förtryckare, och hon anser att det vore osolidariskt att alliera sig med vita män (här). Hon har också konstaterat att vänstern ”delar upp folk i olika grupper beroende på färg”. Om hon försöker att inte bete sig rasistiskt, tycker jag inte att hon skördar några större framgångar. Här har Morgan Freeman helt rätt, som när han får frågan om vad vi skall göra mot rasism, svarar: ”Stop talking about it. I’m going to stop calling you a white man, and I’m going to ask you to stop calling me a black man.”

Hon begriper att ”många män” kommer att ”banga på feminism”, för att ”det är softare att vara omedveten om sina privilegier”. Men om man bangar, betyder det väl att man redan kommit i kontakt med feminismen och tagit ställning till den? Då är man inte gärna omedveten — man håller bara inte med. Det är en poäng jag återkommer till då och då. Ingen annan ideologi eller politisk rörelse, utom möjligtvis miljörörelsen, gör lika ofta anspråk på att handla om medvetenhet snarare än om en stor mängd resonemang och slutsatser utifrån vissa ideologiska grundpremisser. F.ö. bör man inte tillskriva sin opposition osympatiska motiv. Det gör ofta liberaler också, när de t.ex. hävdar att icke-liberaler är ”rädda för att behöva ta ansvar”. Vill du veta varför andra människor tänker som de gör? Fråga dem.

Hon avslutar med att män ”ska sluta förtrycka” och att det egentligen kvittar ”vilken etikett de använder på sig själva”. Gör det verkligen det? Män som förespråkar jämställdhet utan att vilja kalla sig feminister brukar hon gå hårt åt, och den här bloggen har hon många gånger stämplat som ”antifeministisk”, som om blotta etiketten vore ett argument i sin egen rätt. Min upplevelse av den feministiska rörelsen är i alla fall att den ofta fäster stor vikt vid etiketter. Jag undrar också om män kan sluta förtrycka? Fanny hävdar att alla män förtrycker alla kvinnor. Det följer att förtryck inte har sin grund i hur man beter sig, utan i vad man är.

Bör gemenskap baseras på kön?

Fanny skriver om systraskap.

Hon berättar att hon sett spelfilmen Marie Antoinette, och konstaterar att Marie trots sin privilegierade position blev ”förtryckt som kvinna” för att hon ”giftes bort som en del i en politisk allians” och hade ”stor press på sig att föda barn”. Jag förstår inte alls hur hon kan dra den slutsatsen. Monarki baseras på ärftlig tronföljd, och det betyder att alla tronarvingar utsätts för sådan press oavsett kön. Marie Antoinette blev i så fall förtryckt som kejsarbarn, snarare än på grund av sitt kön. För övrigt upplever jag att även den feministiska rörelsen sätter press på sina egna utifrån ett allianstänkande, men det är förstås på en långt mer beskedlig nivå.

Hon tror att man kan ”tala om en gemenskap baserad på kön”, under förutsättning att vi ser och hanterar ”det som skiljer våra positioner åt”. För mig känns det lite som när jag var i tonåren och sökte gemenskap hos folk som också lyssnade på metal. Jag tror det är en del av mognadsprocessen att man (åtminstone i stor utsträckning) slutar söka gemenskap utifrån identitet, och lär sig att umgås med olika slags människor. I varje fall baserar jag hellre gemenskap i hur väl vi passar ihop och vad vi kan ha för utbyte av varandra, snarare än i medfödda egenskaper eller att vi blir förtryckta på samma sätt. Positioner behöver inte ses och hanteras. De är fullständigt oviktiga inom en gemenskap.

Hon säger att det är systraskapet och behovet av att se till position som gör ”feministisk kamp tätt sammanvävd med antirasistisk kamp”. Det förklarar väl varför hon inte drar sig för att tala nedsättande om vita män. Den rasismen har ju inte mycket med systraskap att göra.