Hon berättar att hon börjat läsa genus, och hon citerar gillande ett stycke ur sin kurslitteratur:
”I brist på varje form av redovisning av de sociala processerna faller [David] Geary ständigt tillbaka på evolutionistiska spekulationer som förklaring till det som händer i det sociala livet. Har man läst denna 400 sidor långa monografi, som betecknas som vetenskaplig och som utges av en så vörnadsvärd institution som American Psychological Association, kommer det som något av en chock när man inser att hela argumentationen är ren spekulation. Inte en enda könsskillnad hos de psykologiska egenskaperna har kunnat visas vara ett resultat av mekanismer i evolutionen.”
Jag blev ärligt talat nedstämd av att läsa det här. Det är den sociologiska motsvarigheten till att ta en kurs i biologi och få Kent Hovind på litteraturlistan. Jag hoppas att den här synen på vetenskap inte är representativ.
Hon menar att det är ”cissexistiskt och cisnormativt (alltså förtryckande av trans*personer)” att kalla ett spädbarn för pojke om det har snopp, eller flicka om det har vagina. Men jag ser det nog som självklart att vi talar helt och hållet om biologiskt kön när det gäller precis nyfödda spädbarn. Inte om socialt kön eller om upplevt kön; prefixet ”cis” borde alltså vara irrelevant här. Och det kan väl knappast vara ett slags förtryck av det nyfödda barnet, att identifiera dess biologiska kön? Kom samtidigt ihåg att det bara i ytterst sällsynta fall uppstår en definitiv konflikt mellan biologiskt och upplevt kön. (Mer om det nedan.)
Hon konstaterar att ”folk blir kränkta över att bli beskyllda för att vara cissexistiska”, och det är väl inte så konstigt? När föräldrar anklagas för att förtrycka sitt nyfödda barn blir de förståeligt nog upprörda, vare sig de har rätten på sin sida eller ej. Moralfjants svar till dem blir: ”Bara inse och erkänn att du är cisnormativ och tvångskönar dina barn då.” Är inte det större förtrycket här, att bemöta nyblivna föräldrar med sådan retorik? De flesta har inget problem med att vi identifierar spädbarns biologiska kön, men upplever det som kränkande att föräldrar anklagas för barnförtryck när de gör det. Då bör vi komma ihåg att alla människor varit spädbarn, men att inte alla blivit föräldrar.
Och så var det just denna yttersta sällsynthet. Det genomförs något 30-tal könskorrigerande operationer i Sverige per år, vilket innebär att vi talar om kanske tusen nu levande personer totalt. Självfallet finns ett mörkertal orsakat av bl.a. normer, sociala stigman och lagar som reglerar dessa operationer. Men även om vi räknar gånger tio, rör det sig om 0,1 % av landets befolkning. Jag tvivlar inte på att en konflikt mellan biologiskt och upplevt kön medför många problem för de som upplever den, men jag ifrågasätter att det skulle vara ett framträdande samhällsproblem. Varför inte kritisera t.ex. normen att människor har två armar och två ben? Det genomförs 2 500 amputationer i Sverige varje år. Detta är en betydligt större grupp som nästan helt ”osynliggörs” i diskussionen.
Jag frågade förresten en transsexuell vän till mig, Hanna Söderström, vad hon ansåg om det här med kön och spädbarn. ”Kan dom inte bara sluta få studiebidrag så vi slipper deras jävla trams”, var summan av hennes respons.
Hon undrar vilket slags nörderi som anses betydelsefullt. Är det kvinnors nörderi beståendes av ”typ smink, mode eller kanske inredning”, eller är det mäns nörderi beståendes av ”typ ‘coola grejer i rymden'”? Det är en fråga som lyckas förnedra bägge könen jämlikt. Kommer ni ihåg när hon i början av månaden skrev att rymdraketer nog bara anses viktiga för att patriarkatet tycker det är ”coolt”, tydligen okunnig om att raketer är en förutsättning för dagens kommunikationssamhälle — inkl. det internet hon bl.a. använder för att blogga och twittra? Även om vetenskap är en patriarkal fiende enligt somliga feminister och genusideologer, är det för oss andra något oerhört intressant, betydelsefullt och praktiskt användbart. Och här är några kvinnor som rentav prioriterat det över ”typ smink, mode eller kanske inredning”.
Hon ”antar” att hennes ”inre kommunist- eller feministnörd” inte räcker, utan att det handlar om ”något lite mer rumsrent nörderi”, d.v.s. ”typ ‘vetenskap’ eller någon jävla tabell”. Det måste vara kämpigt att förakta vetenskap, när vi lever i en tid där större delen av världen betraktar forskning, empirisk kunskap och teknologi som något positivt. Men nu råkar det vara så att vi inte behöver anta något. Det nummer av Platsjournalen hon refererar till finns online, och om ”nördens revansch” kan vi läsa på sid 6. De sju tipsen är: lyft fram dina specialkunskaper, använd ditt detaljminne, kom ihåg att du är smart, du lär dig snabbt, ensam är stark, du kan fokusera på en sak, och var stolt över dig själv. Två av punkterna berör i och för sig manualer och tabeller, men det är bara exempel och inte själva poängen.
Även om man tycker att vetenskap är patriarkalt, kan man väl åtminstone läsa den källa man tänker blogga om?
Att vi varit men inte längre är jägare och samlare.
Att dagens könsroller överlevt i obruten form genom mänsklighetens historia.
1. Feminister reagerar ofta mot stereotyper. Fittjournalen reagerar mot en stereotyp i just det här inlägget. Så låt oss avliva myten om den stereotypa grottmänniskan. Människan har aldrig i någon större utsträckning levt i grottor. Och hon har aldrig varit det slags människa som vi allmänt menar när vi talar om ”grottmänniskor”: håriga, aggressiva och ointelligenta varelser klädda i djurhudar och beväpnade med stora knölpåkar. Grottmannen som slår ner sin kvinna och släpar in henne via håret. Det är en historiskt inkorrekt nidbild som aldrig existerat.
2. Vi lever inte längre i ett jägare-samlare-samhälle, och det har vi inte gjort sedan jordbruket introducerades under neolitikum. Men eftersom Fittjournalen vill att kvinnor skall ”kunna avfärda sin roll som samlare”, utifrån denna historiska kontext, behöver något påpekas: vi är alla fortfarande samlare. Det är jakten som gett vika för jordbruk och boskapsskötsel. Men vi samlar aktivare än någonsin. Vi fyller inte bara våra kylar och frysar, utan samlar på oss en mängd olika saker som saknar motstycke i historien — för att vi aldrig tidigare haft det välstånd vi har idag. Att avfärda sin samlarroll blir av naturliga skäl svårt.
3. Hon menar att dagens könsroller, något akronostiskt, har överlevt ”två världskrig, barocken, romantiken, renässansen, hur vi rest genom medeltiden, stannat på stenåldern…”. Det är helt enkelt historiskt felaktigt, och det finns så många exempel på motsatsen att det är svårt att välja ut dem. Könsroller förändras precis som alla andra kulturella betingelser förändras. Börja här.
Hur skall man som förälder reagera, när någon som inte är ”genusmedveten” får för sig att ge en docka till flickan och en leksakspistol till pojken? Skall man kanske slänga dem i soporna, eller bränna dem under rituella former? Nej, förvisso inte. Istället skall man göra så här:
Kanske flickan får en söt prinsessklänning? – Ha på den ute och känn hur vinden sliter i kjolarna ju fortare man springer. Kanske pojken får en monster truck? – Bädda ner den tillsammans med dockorna och läs en godnattsaga för den. Kanske flickan får en pluttenuttig docka? – Lek läkare, kör den i ambulansen, träna kroppsdelar. Kanske pojken får en leksakspistol? – Läs en bok om Vilda Västern och USA:s historia och prata om indianer (och kolonialism, om man är riktigt hard core).
Min egen inställning? Att låta saker och ting komma spontant, istället för att skohorna in sitt ideologiska perspektiv som om det alltid måste ta plats. Nej, till skillnad från vissa kritiker tror jag inte att genusteorier skadar barn. Barn är inte så formbara som vi ibland kan tro, eller rättare sagt, de blir strax äldre och börjar reflektera självständigt över vad vi lärt dem. Ibland tänker de fel i brist på erfarenhet och ibland tänker de rätt i kraft av ungdomens övertygelse — i vilket fall tänker de. Åtminstone när de växer upp i ett relativt fritt västerländskt land, där de hela tiden kommer i kontakt med olika idéer, perspektiv och resonemang.
Det jag snarare reagerar mot är den självgoda attiyd med vilken man kallar sig medveten. Man kan vara medveten om att det existerar olika könsroller i samhället, men det här handlar om att aktivt anstränga sig för att bryta mot dem. Det är inte detsamma som medvetenhet. Det är att se saker ur ett visst perspektiv. En övertygelse. En ideologi. Om du lär ditt barn att det existerar olika könsroller, och att det finns möjlighet att bryta mot dem om man vill, kan vi tala om en genusmedveten uppfostran. Lär du å andra sidan ditt barn att bli en normbrytare (eller snarare att de nya normerna är bättre än de gamla), talar vi om en genusideologisk uppfostran. Det rör sig om en hopblandning av vara och böra.
Jag är inte förälder själv, men vill ändå passa på att länka en stark personlig förebild som lärt mig ett och annat om uppfostran:
Men det är inte bara män som är förtryckare. Texten avslutas så här: ”Men jag är inte ensam om att vara privilegierad. Många av er är kanske inte män. Men många av er är cis eller vita eller hetero eller rika eller icke funktionsnedsatta etc.. Och alla ni är också förtryckare.”
Vilka historiska grupper i samhället har skuldbelagt människor för deras hudfärg, sexuella läggning eller funktionsduglighet? Tänk efter. Och så tänk lite till. För det här är en verkligt hårresande typ av retorik som inte hör hemma — och som aldrig får betraktas som rumsren — i ett modernt samhälle.
Hon skriver att hennes barn i 5-årsåldern börjat tala om tjejer och killar, och säger att de ”är så jävla lättpåverkade”.
I själva verket begränsar inte barn (till skillnad från en del vuxna) sin kunskap om världen efter vad som råkar vara trendigt eller politiskt korrekt. De inser tidigt att människor är antingen tjejer eller killar (med undantag för ett relativt fåtal transsexuella och hermafroditer).
Tenebrism 
