Att inte ta aborträtten för given

Fanny skriver om barnafödande.

Hon karakteriserar abortdebatten med att ”alla ska ingå i kärnfamiljer och kvinnor ska föda barn för att göra nationen starkare”. Och hur många anser det? Hon framställer det som om detta var rådande opinion, vilket det knappast är.

Hon menar att ”kvinnor utan reproduktiv förmåga anses inte vara kvinnor”, utan ”är ingenting”. Enligt vem? Jag har nog aldrig stött på den övertygelsen. Någonsin.

Hon skriver att ”fallen av mäns våld mot kvinnor” ökar när ”kvinnor blir gravida”. Källa på det?

Hon hävdar att kvinnor genom historien ”blivit straffade för sina reproduktiva förmågor”. Några exempel från olika platser under olika epoker hade varit tacknämligt.

Hon säger att abort redan idag kan ”vara svårt att få till”, för att det ”kan vara kostsamt och smärtsamt och kräva en jävla massa turer fram och tillbaka”. Abortlagen ger kvinnan rätt till abort, utan att uppge skäl, och det kostar inte mer än ett vanligt läkarbesök. (Källa: RFSU.)

Hon menar att om vården framhäver ”vikten av att det görs ett ‘informerat’ beslut”, är det ”något som inskränker rätten till abort”. Hur så? Jag har svårt att se information som något negativt, eller något som inskränker våra rättigheter.

Hon avslutar med att säga, att det är ”mycket viktigt att vi värnar om rätten till abort och att vi inte tar den för given”. Det instämmer jag helhjärtat i.

Annonser

Aborter är inte särskilt riskfyllda

Fanny skriver om juridisk abort.

Jag reagerar framför allt på det här uttalandet: ”Problemet med medicinsk abort är att det är en riskfyllt ingrepp, det är något som kan skada en människas psykiska hälsa och reproduktiva förmåga.”

Detta är något som Fanny upprepat tidigare, och det verkar inte stämma.

”De flesta som genomgår en abort mår bra och känner sig lättade efter behandlingen. En del kan däremot bli nedstämda.” (Källa: 1177 Vårdguiden.)

”Risken att få en komplikation som innebär att det blir svårt att få barn i framtiden är oerhört liten, mindre än en på tusen. I själva verket är risken för följder som påverkar hälsan eller förmågan att få barn större om man föder barn än vid abort.” (Källa: Netdoktor.)

Tankar om graviditet

Fanny skriver om graviditet.

Hon hävdar att många är oförmögna att ”begripa att något naturligt kan vara problematiskt”. Nejdå, det tror jag inte. De går nog med på att både tsunamis och cancer är problematiskt. De konstaterar bara att graviditet för med sig vissa risker, och att det aldrig går att helt eliminera dem.

Hon säger att livmodern historiskt förknippats med förtryck, i form av ”könsstympning, tvångssterilisering, äktenskap, abortförbud”. Tur att dessa historiska former av förtryck inte existerar i dagens Sverige då.

Hon menar att barnafödande ”inte ska leda till lägre lön”. Men det är väl ganska rimligt att man får mindre pengar, om man arbetar mindre?

Hon tycker vi skall kräva att få föda ”utan att riskera permanenta skador eller döden”. Sådana risker är väldigt låga, tack vare modern sjukvård. Men de existerar likafullt, och det är inget som några krav förändrar. Det är en ofrånkomlighet att livet innebär risktagande.

Hon säger att födandet och fostrandet av barn är ”ett arbete” som man ”borde få lön för”. I så fall borde man väl också få lön för att dammsuga golvet, passa tvättstugan och laga middag? Det är arbete, det också.

Hon säger att lönen har att göra med att barnafödande är ”nödvändigt för samhällets fortlevnad”. På samma sätt är det t.ex. nödvändigt att vi håller oss vi liv. Betyder det att vi bör få lön för det arbete som krävs för vår överlevnad?

Hon hävdar att kvinnor som föder barn straffas ”i form av smärta, skador och markant försämrade livschanser”. Källa saknas.

Om mäns jävla utlösningar (2)

Fanny skriver åter om mäns jävla utlösningar.

Hon får respons från ”just män” — ”vem kunde ana”. Tja, när man skriver om mäns utlösninar, är det väl sannolikt männen själva som lär kommentera det?

Hon säger att det känns som att män ”inte vill engagera sig i något” om det inte leder ”till total jävla perfektion”. En rimligare anledning till att män påpekar att hon aldrig lär uppleva ett (i sina egna ögon) perfekt samhälle, är att hon klagar över så många, och ibland för de flesta rent triviala, saker. Finns det några realistiska omständigheter under vilka hon skulle bli någorlunda nöjd med, om inte hela samhället, så i varje fall med sitt liv i det? Om svaret är nej, beror kanske andras påpekanden — rätt eller fel — på det.

Hon hävdar att män inte brukar ”vara så bra på att förbättra för kvinnor”, så om de inte vill kämpa mot patriarkatet ”förvånar” det ”väl inte egentligen”. Tidigare har hon hävdat att hon ogillar härskartekniker. Hur går det ihop?

Hon skriver att poängen med avbrutet samlag är att ”det finns en massa saker män kan göra för att skydda kvinnan som de tyvärr i nuläget inte alltid gör”. Som om kvinnan vore ett objekt att skydda, och inte ett subjekt med eget ansvar? I allmänhet kommer bägge parter gemensamt överens om sådant som preventivmedel och vad sexlivet skall innehålla och inte. Det är bägges ansvar att skydda sig mot oönskad graviditet, men kanske framför allt kvinnans, för att det är hon som måste ta de största konsekvenserna, och hon som har beslutsrätt över huruvida hon skall abortera eller behålla barnet.

Hon undrar varför det sällan lyfts fram att inte p-piller är helt säkra lösningar. Den enkla förklaringen är vetenskap. P-piller är en så gott som helt säker lösning. Skyddet är nästan lika säkert som sterilisering, mer än 99 %. Vid avbrutet samlag är skyddet däremot lågt. (Källa: Netdoktor.se) Kanske borde Fanny själv ta större ansvar för sina kunskaper om preventivmedel?

(Se det första inlägget här.)

Om mäns jävla utlösningar

Fanny skriver om mäns jävla utlösningar.

Hon menar att det är ”väldigt problematiskt” att vaginal penetration ”är normen för hur vi idkar samlag”. Ja, normer riskerar alltid att vara problematiska för de som inte är normativa. Men normer är också summan av hur folk i allmänhet fungerar. Varje enskild norm är därför tämligen oproblematisk, för de flesta i det samhälle där normen råder. (Att normer existerar går inte att komma ifrån; de är en direkt konsekvens av många människor som interagerar och ofta tänker lika om saker).

Hon tänker på män som ”kommer för tidigt” men som ”lovat att dra ut den”. Avbrutet samlag är en väldigt osäker metod för att undvika graviditet, så om graviditet är oönskat skulle jag rekommendera ett dagen efter-piller även om avbrottet genomfördes. ”… avbrutet samlag kräver stor noggrannhet och god kroppskännedom och kan därför vara svåra att använda.” (Läkemedelsverket.)

Hon klagar över män som ”liksom bara gör sin grej… och sedan tänker sig att samlaget är slut”. Ja, med orgasm försvinner ofta mannens sexlust för en stund. Att förvänta sig fortsatt sex av någon som saknar lust är väl i det närmaste vad hon själv ser som våldtäkt, när könsrollen är omvänd. Däremot kan man ju försöka lösa det på andra sätt, t.ex. genom att spara penetrativt sex till sist.

Hon undrar hur svårt det kan vara ”att planera ett samlag” utifrån att man inte skall ”komma i någons underliv”. Det är inte svårt. Men de flesta vill att sex skall innehålla penetrativt samlag, och förmodligen även att detta skall leda till orgasm.

Om mäns ansvarslöshet

Fanny skriver om mäns ansvarslöshet.

Hon säger att ”män lastar över sitt ansvar att skydda sig på kvinnor”, och att det idag anses vara kvinnan som är ansvarig för ev. graviditet. Det är såklart bägges ansvar att se till att preventivmedel används. Men det yttersta ansvaret ligger rimligtvis på kvinnan, för att det är hon som blir gravid, och hon som har (och bör ha) beslutsrätt över om fostret skall aborteras eller ej.

Hon skriver att hon ”tycker det är viktigt att tala om vad kvinnor offrar för mäns vårdslöshet”. Detta är ett kvinnoförnedrande tänkesätt, för det implicerar att kvinnor inte kan ta ansvar för sina egna kroppar, utan blir offer för mannens vårdslöshet om han inte nämner eller insisterar på preventivmedel.

Om abort och kvinnosyn

Lady Dahmer skriver att det görs för få aborter i Sverige.

Hon säger att oavsett om abort är rätt eller fel, spelar det ingen roll varför, hur många gånger, eller i vilket skede av graviditeten man gör abort. Det är ett märkligt påstående av flera skäl. Dels kan man ha mer eller mindre goda skäl för att göra något man förvisso har rätt till. Om abort är mord, är det rimligtvis värre att mörda fler än att mörda färre. Och drar man gränslinjen för när fostret blir ”ett liv” någonstans under graviditetens gång, spelar det nödvändigtvis roll i vilket skede aborten utförs. (Abortmotståndares tänkefel ligger i premisserna — slutsatserna av deras premisser spelar roll. Annars vore de inte ett problem.)

Hon menar att man inte kan vara för rätt till abort, och samtidigt ”moralisera kring varför”. Att göra det ”luktar dålig kvinnosyn all over”. Men här saknas en koppling mellan de bägge påståendena. Att någon har rätt att göra x betyder inte att x måste vara ett oklanderligt val. Och att jag medger någons rätt att göra x, betyder inte att jag (för att vara konsekvent eller ha en bra kvinnosyn) måste avstå från att ha en egen åsikt om valets lämplighet.

Hon berättar att hon själv gjort tre aborter, och att det säkert finns de som skulle se henne som någon som ”använder abort som preventivmedel”. Hon svarar dem att hon tycker det i så fall är okej att använda abort på det sättet, och avslutar med en uppmaning: ”Gör så många du vill!” Egentligen håller jag med Lady Dahmer här. Vill du använda abort som preventivmedel är det din ensak. Det förutsätter emellertid att du betalar dem med egna pengar, och inte med andras.