Manshat är inget krav för feminister

Moralfjant skriver om att inte ta avstånd från manshat.

Hon konstaterar att ”som feminist finns inget krav på att du hatar män”. Inget krav, men det är en merit — eller vad? Det är ganska fantastiskt att man behöver poängtera att manshat inte är ett krav för att vara feminist.

Hon säger däremot att det ”inte är okej att öppet ifrågasätta eller svartmåla dom feminister som uttrycker sig manshatiskt”. Personer som uttrycker sig hatiskt mot grupper av människor, baserat endast på deras medfödda egenskaper, svartmålar sig själva. De behöver ingen hjälp på den punkten. Och om man som feminist tvingades acceptera hat, vore inte feminismen mycket värd. Lyckligtvis är faktiskt feminismen större än så.

Hon skriver att hon ”inte tror att manshatet är skadligt på något vis” för det ”finns inget reellt hot bakom manshatiska tweets”. Jag håller inte med. Jag tror att det skadar den feministiska rörelsen, som i någon mån blivit allmänt förknippad med hatisk retorik. Vissa attraheras av hatiska grupperingar, men de flesta tar avstånd när de kommer i kontakt med hat. Dessutom tar kanske de som blir hatade illa vid sig, vilket är skadligt även om just ”du” kanske tycker det ”är bra att gubbkräken mår dåligt”. För det tredje är det svårt att bedöma hotbilden utifrån. Det är inte självklart att det stannar vid ilskna tweets, även om det brukar göra det.

Hon hävdar att det inte kommer ”att leda till något bra” om man tar ”avstånd från manshatande kvinnor”. Tja, i förstone tycker jag det är viktigast att ta avstånd från manshat som fenomen. Ni vet hur ni tycker att det är viktigt att våga skapa dålig stämning när män skämtar på ett sätt ni upplever sexistiskt? Våga skapa dålig stämning även när hatisk sexism uttrycks av andra feminister. Är måttstocken korrekt, är den korrekt åt båda hållen.

Olika idéer om kamratskap

Jaylazkar skriver om kamratskap.

Bl.a. skrivermanshat hon: ”För det hör nämligen inte till ovanligheter att feminister på internet får utstå hot om våldtäkt och mord och andra former av vidrigt hat. Nej, det hör inte till ovanligheterna det är snarare något som vi kvinnor får räkna med genom att göra våra röster hörda i offentligheten. Vidare så är det såklart så att det hat och de hot jag får är vidriga och oacceptabla och helt förjävliga och vafan är det för jävla samhälle vi lever i hallå – men eftersom att vi lever i rasistiska patriarkala kapitalismen så skonas jag från en hel del av det hat och hot som detta samhälle tvingar på människor som inte har samma position som mig.”

Bör manshatet rensas ut?

Fanny skriver om att rensa ut manshatarna.

Hon undrar vad män tror händer, när ”vi rensat ut alla dumma och dåliga manshatarfeminister”. En bra fråmanshatga, utan ett tydligt svar. En feministisk rörelse som tar avstånd från sexism skulle uppfattas som mer konsekvent, och säkert som mer attraktiv för de som till äventyrs inte vill döda några män. För de som vill göra detta, borde den inte heller vara så attraktiv. Även de mest argsinta feminister är ganska dåliga på att slita sig från datorn för att gå ut och döda män. Hur svårt kan det vara? Hjälper inte Solanas manifest, finns det säkert några tips i Breiviks.

Hon använder uttrycket ”rensa ut” här, som om feminismen var en klubb. Eller ett parti, för jag antar att det är från SUKP hon hämtar det. Men feminismen är ingen klubb, inget parti, och inte heller fem personer med en lojal läsekrets (även om det ibland kan verka så). Det är en idéströmning. Man kan inte rensa ut folk från en idéströmning. Man kan bara påpeka att deras sexism inte stämmer överens med värdegrunden, och själv ta avstånd från dylika företeelser.

Hon undrar om vi tror att män ”kommer sluta att tycka att en rörelse som bygger på att bryta deras överordning är dålig”. I och för sig tror jag inte bara att det är män som tycker att manshat är trist. Det gör nog de flesta med förmåga till empati. Däremot upplever jag inte att det är så många som tycker det är dåligt att bryta mäns överordning. Desto fler som inte håller med om att en sådan överordning existerar — och det är ju faktiskt en helt annan invändning.

Hon undrar om män ”någonsin kommer att acceptera en rörelse som går ut på att kritisera dem”. Går feminismen ut på att kritisera män? Jag trodde den gick ut på att främja kvinnors fri- och rättigheter i samhället.

Hon undrar om vi verkligen tror att det är manshatarna som är ”det stora hindret för feminismen”. Det vet jag inte. Men det är rimligtvis ett hinder. I regel krävs en allvarlig politisk eller ekonomisk kris innan hatiska grupperingar kan få ett stort inflytande över samhället.

Hon menar att feminismen faktiskt har ”motarbetats i alla tider”. Och det stämmer såklart. Feminismen är till sin natur en motståndsrörelse, som söker nya målsättningar när de gamla uppnåtts. Fanny undrar vad som händer när vi är ”färdiga med projektet”, men jag tror att projektet per definition aldrig kan färdigställas. Även efter den kommunistiska revolutionen, efter att barn föds i maskiner, könet slutat existera och alla män fått ett nackskott (om det är det som måste till), finns det säkert något mer att göra motstånd mot. Könsgemenskap upplever man sällan så starkt, som i kampen mot en gemensam fiende.

Om manshat och inkludering av män

Fanny skriver om feministisk inkludering.

Hon säger att inkludering ofta kräver ”att män ska behandlas med silkesvantar”, d.v.s. att man inte får ”uttrycka sig negativt om män, det vill säga påpeka mäns förtryck och så vidare”. Jag tror att det är svårt att attrahera en viss målgrupp samtidigt som man förolämpar den, vare sig man gör det med rätta eller ej. Det är inte specifikt för feminism, utan allmänt för ideologiska grupperingar som utpekar en fiende av något slag. Det specifika här, är kanske målgruppens relativa storlek.

Hon hävdar att många kvinnor ”känner ett starkt hat och/eller rädsla för män” för att de ”blivit utsatta för mäns förtryck hela livet”. Är det inte så att vi med ”många kvinnor”, menar ett litet fåtal kvinnor som attraheras av t.ex. Fannys blogg? Jag har i alla fall aldrig mött vare sig rädsla eller hat från kvinnor ute i det verkliga livet, så att det skulle vara ett vanligt fenomen känns sponant orimligt. Visserligen rör jag mig inte i specifikt feministiska kretsar.

Hon säger att dessa känslor är ”legitima”, men att hon inte ”‘försvarar’ manshat eller liknande”. Men om man ser det som legitimt att hata män som grupp, försvarar man manshat. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Hon konstaterar att ”kvinnor som känner manshat gör det av en anledning”. Ja, utan tvivel. Alla människor känner som de gör av en anledning, oavsett vad de känner och vilken anledningen är. Frågan är väl snarare om det finns en anledning som legitimerar att uttrycka hat mot halva världsbefolkningen, eller som gör det till en konstruktiv reaktion. Dock är det positivt att Fanny medger att manshat existerar. Det är mer än vad vissa gör.

Hon undrar varför det skulle vara viktigare ”att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor”, än att inkludera ”de kvinnor som behöver feminismen som allra allra mest”. Tja, bra fråga. En anledning att inkludera män i feminismen, kunde ju vara att det är just männen ni vill förändra. En annan kan vara att män är en nödvändig målgrupp om man vill påverka samhället, med tanke på att de utgör över 50 % av det.

Inte alla män är vidriga förtryckare

Jaylazkar undrar varför de flesta män vill vara vidriga förtryckare.

Hon säger att det ”började med att män verkligen är så envisa med att fortsätta förtrycka”, men att hon nu börjar förstå att det ”kan vara möjligt att vara allierad med vissa män”. I och för sig vore det ”väldigt ovanligt och typ nästan för svårt och jobbigt” eftersom nästan alla män hon mött ”verkligen inte förtjänat att vara allierade med mig”. Hon har naturligtvis inte börjat ”hoppas på att män kommer sluta vara vidriga”, utan snarare handlar det om att det ”verkar finnas möjlighet till att tvinga dessa män att förändra sig när vi väl kan tvinga dem till det”.

Det kanske inte erbjuder läsaren någon större tröst, men det här är faktiskt mindre sexistiskt än vad hon brukar skriva. Här öppnar hon trots allt upp för idén att vissa män kan ha ett existensberättigande, och rentav i ”väldigt ovanliga” fall vara nästan lika moraliskt anständiga som hon själv (eller åtminstone inte mer lågt stående än att de skulle kunna samarbetas med). Om hon spinner vidare på den här tankegången kanske hon omsider rentav börjar tala om alla människors lika värde.

God Ton och verbal aggressivitet

Lady Dahmer utvecklar om God Ton.

Hon förtydligar efter sitt tidigare inlägg: ”Jag är inte aggressiv för att jag är arg. Jag beter mig inte hotfullt eller elakt heller bara för att jag är arg.”

Vi kan ställa det mot faktiskt beteende, t.ex. via ett par av hennes senaste tweets:

fanskapen

javlamanniskor

Är det verkligen märkligt om sådant här uppfattas som aggressivt?

Till försvar för extern diskussion

Moralfjant skriver om kritik.

Hon säger att ”internkritik är viktigt” så länge det ”främjar kampen”, men att det är ”fett skevt” att dryfta kritik ”med antifeminister”. Det är som om jag skulle säga att liberalismen bara bör kritiseras av andra liberaler, och att det är fett skevt att framföra kritik inför icke-liberaler. Ibland kan jag finna liberalers kritik rimligare, för att vi delar samma grundpremisser. Men andra bör knappast ta hänsyn till min uppfattning av rimlighet, när de väljer hur och inför vem de framför kritik. Ibland är även oppositionens kritik konstruktiv. Jag tror att vi behöver röra oss bort från allianskamper mot öppen diskussion även mellan oliktänkande.

Hon påpekar att du säkert får beröm för hur ”nyanserad” och ”vettig” du är som kritiserar radikala feminister — ”av antifeminister, det vill säga”. Det här polariserar debatten, som om man antingen måste vara radikal feminist eller antifeminist. Min erfarenhet, såsom kritisk till radikal feminism, är att peppen och ryggdunkarna lika ofta kommit från icke-radikala feminister som från antifeminister. Dessutom handlar väl inte en debatt om vilka som ger en beröm och inte, utan om att utbyta idéer och försöka bilda opinion för sina egna? Skall vi tala om vådan av ryggdunkar, är det väl snarare interntänkandet som cementerar en sådan kultur.

Hon hävdar att ”dom flesta fattar nog helt enkelt inte vad dom håller på med och hur förödande det är”, när de kritiserar feminism utanför sin interna krets. Är inte det här att avväpna andra feminister, som om de vore så mottagliga för beröm att de helt förblindas och inte kan ansvara för vad de gör? Jag har i varje fall väldigt svårt att se hur öppen diskussion kan vara förödande. För vad, den feministiska kampen? Den kanske upplevs som starkare inom den interna kretsen, men det sänder också signalen att det är just en intern grej som inte angår andra. Och den signalen är förödande — om man har som målsättning att påverka utåt.

Hon berättar att hon förut kunde säga saker som att ”jag är feminist men jag hatar inte män”, och då ”upprätthöll bilden av andra feminister som rabiata och ovärda att tas på allvar”. Tja, kan det inte i vissa fall vara så? Säg någon ideologi eller idéströmning där alla utan undantag förtjänar att tas på allvar? (Trots att jag är klassiskt liberal, tar jag till skillnad från en del vänner t.ex. inte Hans-Hermann Hoppe på minsta allvar.) Min utgångspunkt här är att idéerna bör komma före idéhavarna. Vi bör vara lojala mot värderingar och resonemang, snarare än mot specifika personer. För om vi istället är lojala mot specifika personer betyder det att idéerna kommer få ge vika och kompromissas med.

Hon säger att hon hellre håller käften än att ”ta avstånd från manshat”, om det ”ger antifeminister vatten på sin kvarn”. Har inte kampen (om man vill se det som en kamp) redan förlorats på förhand, om man vägrar att ta avstånd från manshat för att fel personer kan tänkas tycka att det är bra — även om det faktiskt är bra? En konstruktiv feminism behöver ta tydligt avstånd från sexism, d.v.s. när den faktiskt syftar till att kränka såsom när den kommer i hatets form. Vill man dessutom vinna opinion för sina idéer kan man inte ogilla när oppositionen håller med en. Det borde ses som något positivt, eller åtminstone inte som något starkt negativt att undvikas på bekostnad av ens värderingar.