Lite om ekonomi och kapitalism

Hej Blekk! skriver om feminism och kapitalism.

Hon menar att kapitalism är ”ett ekonomiskt system som kräver tillväxt och vinst”. Som om det fanns alternativ. Eller rättare sagt: som om det fanns alternativ, som inte innebar kontinuerligt sämre allmän levnadsstandard. Vinst är inte en artificiell ideologisk konstruktion, det är en materiell nödvändighet för ekonomisk överlevnad. Ett enskilt företag i en socialism behöver inte gå med vinst, men förlusten måste betalas av att staten gör vinst på annat håll. Alternativet är förlust, stagnation och till slut konkurs.

Hon kritiserar kapitalismen för planned obsolencense, d.v.s. strategin att medvetet försämra produkters kvalitet så att konsumenten snabbare behöver köpa nytt. Det finns så många faktorer som spelar in, att jag inte kan ge ett bra svar utan att skriva en längre uppsats. En grundläggande invändning är att frågan ”hur länge skall en vara hålla?” saknar ett universellt svar. Kvalitetsprodukter är i regel dyrare för att de kostar mer att tillverka; för de flesta är det positivt att de kan köpa billig lågkvalitet, för att då ha mer pengar över till annat. En annan invändning är att konkurrens i regel uppstår ganska snabbt, om folk inser att de kan tillverka en mer hållbar produkt till samma eller lägre produktionskostnad. En tredje är att vi tenderar att köpa vissa typer av varor, medvetna om att de snart skall ersättas med andra. Hit hör t.ex. modekläder.

Hon skriver att det är ”människors inbillade behov” som får styra, snarare än deras ”egentliga behov”. Jag har svårt att tolka den här sortens attityd som något annat än folkförakt. Dessa dumma 9 600 000 svenskar som följer sina inbillade behov istället för att rådfråga mig som vet bättre. I själva verket har människor enormt diversifierade behov. De behöver olika saker, i olika mängder, vid olika tidpunkter, på olika platser, till olika priser. En decentraliserad marknad möter inte människors behov perfekt — den är inte en allsmäktig och ofelbar gudom — men långt mycket bättre än en autokrat eller statlig kommitté. Det är förstås det som Ludwig von Mises kalkyleringsproblem handlar om.

Hon säger att många har som företagsidé ”att få människor att känna sig otillräckliga”. Det är ett perspektiv. Ett annat är att människor i allmänhet vill förbättra sig själva och sina liv, och att reklam vädjar till det. I regel beror inte denna vilja på någon djupare känsla av otillräcklighet, utan på att människor tenderar att må bättre av att känna att de är på väg någonstans, att de utvecklas, att de förnyar sig, upplever och uppnår nya saker. Reklam anspelar ofta på det, och det tycker jag är fullt rimligt, även om jag själv sällan attraheras livsstilsreklam.

Ett nåja om feministisk kamp

Hej Blekk! skriver om den feministiska kampen.

Hon säger att feminister ”öppnar upp ögonen på folk varje dag”. Det här går tillbaka till idén att feminismen inte är någon ideologi eller värdegrund, utan ett slags fakta det handlar om att ”få upp ögonen för” och bli ”medveten om”. Det stämmer inte. Feminismen erbjuder olika perspektiv utifrån en värdegrund om kvinnans fri- och rättigheter. Det är en fråga om övertygelse, snarare än om medvetenhet. Själv är jag övertygad om värdegrunden, men lämnas ofta icke övertygad av perspektiven.

Hon säger att det inte är feministerna ”som mobbar”, utan ”du, som sparkar nedåt, på oss, i liberalismens tjänst”. Min observation är att det mobbas en hel del från alla håll i den här debatten. Problemet är nog inte bara att det sparkas nedåt, utan att det sparkas över huvud taget. Mer gränsöverskridande kommunikation och mindre sparkande skulle vara konstruktivt för alla inblandade.

Hon säger att ”antifeministerna hörs mest, de hotar mig om våldtäkt, att jag behöver oändligt mycket kuk”. Att de hörs mest vet jag inte om jag utan vidare håller med om, men hot om våldtäkt är fullständigt oförsvarligt. Lägg ner hoten och kuksnacket och utöva lite god ton istället.

Hon säger att det ”är inte tonen från feministerna som är negativ”. Nåja. Ibland låter den så här, så här eller så här.

Hon säger att ”det är för att vi skriker som feminismen inte glöms bort”. Det ligger nog en hel del sanning i det. Jag vill hellre se en feminism som överlever, även när gaphalsar skrikit sig hesa och tappat rösten. En feminism som överlever endast i kraft av sina argument.