Jävla feministfitta skriver om heterosex.
Hon talar om en lång diskussion med kränkta män ”och andra störiga heteros”. Varför anses det sexistiskt eller inskränkt att tala om störiga homos eller störiga transor — men inte att tala om störiga heteros?
Hon menar att det är borgerligt att säga att sexlivet är privat, och att ”alla får välja själva hur de vill ha sex”. Men om detta är borgerligt, är det kanske inte så hemskt att vara borgerlig? Att folk själva får avgöra hur de vill ha sex låter minst sagt rimligt.
Hon berättar att någon till och med hävdat att det är ”vidrigt och ohumant att kritisera heterosex”. Jag är böjd att hålla med den personen. Det är inget mindre än omvänd homofobi.
Hon beklagar att att kvinnor ”kände sig tvungna att försvara cismännen”. Det vill säga att kvinnor höll med dem om att heterosexualitet är okej.
Hon ogillar att kvinnor ”tvingas alltid ta ansvar för mäns omognad”, eftersom män ”tillåts bete sig som barn, de vet ju inte bättre”. Således ”alla ni heteros som gråter floder så fort någon kritiserar hur ni har sex”. ”Gå och sätt dig i ett hörn, var tyst och gråt dina jävla heterotårar för dig själv. Ingen bryr sig, hejdå.” Tja, vad svarar man på det? Det är trist att någon hyser sådant förakt för män och för heterosexuella. Och hon är inte ensam.
Hon ”blir så ledsen” när hon ”stöter på dessa kvinnor” som ”bara måste berätta om alla bra ligg de haft” och om ”hur bra män de har träffat i sitt liv”. Hon tänker att ”männen som dessa kvinnor haft i sitt liv antagligen inte varit så schyssta som de påstår ändå”. Med andra ord menar hon, att hon själv förmodligen vet mer om dessa kvinnors relationer än de själva vet, och kör totalt över dem, utan att låta dem ha sin egen uppfattning. Hur kan detta beteende göra män till vidriga gubbslem, men vara något positivt för feministiska kvinnor?
Tenebrism 