Okej att vara hetero och sexuell

Fanny skriver om heteronormen.

Hon noterar en tjejtröja på H&M med texten ”boys”, och tänker att ”det handlar om att lyfta upp det, göra det till en accessoar som en stoltserar med” — åsyftandes heterosexualiteten. Jag håller med om att det vore märkligt att stoltsera med en läggning, eftersom den är medfödd. Ens läggning borde väl vara något neutralt att vare sig känna stolthet eller skam över. Men är det vad man gör med en sådan tröja? Mitt intryck är att det handlar om att markera sig själv som könsvarelse, något som många gillar att göra och som bör vara deras ensak.

Hon tycker att det är ”helt okej att ni har heterosexuella relationer, men måste ni skylta med det så förbannat? Måste ni prata om det hela tiden och kladda på varandra?” Kanske är det sådant här folk tänker på, när de kritiserar radikalfeminismen för att vara sexnegativ? Det borde väl vara helt i sin ordning att folk pratar om sina relationer och är ömma mot varandra, åtminstone inom ramarna för det allmänt socialt acceptabla. Det är inte sämre att vara heterosexuell, än att ha någon annan läggning.

Hon säger att heteronormen ”stipulerar bra mycket mer än att heterosexuella romantiska relationer är att föredra framför samkönade”. Det är ett sätt att tolka normer på, och ett jag ifrågasätter. Heteronormen uppstår för att en majoritet av befolkningen råkar vara heterosexuella. Det leder sponant till att heterosexualitet får störst uppmärksamhet, men säger inte nödvändigtvis att heterosexualitet är bättre än någon annan läggning — bara att de andra är mindre vanliga.

Hon menar att heterosexualitet handlar om ”att definiera sin relation utifrån sin olikhet, som komplement till varandra” vilket ”bidrar till kvinnors underordning”. Om heterosexualitet är en av orsakerna till kvinnans underordning, blir det nog svårt att bekämpa denna underordning. Hur skall vi bära oss åt, för att färre människor skall födas med heterosexuell läggning?

Lång diskussion om feminismkritik

Som ni kanske minns nämndes den här bloggen rörande en oenighet mellan några bloggande feminister i förra veckan. Jag skrev ett inlägg om det, och går nu igenom det som sagts i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg.

Förresten är en vanlig kritik mot feminism att ”inte ens feministerna själva kan hålla sams”. Det tycker jag är löjligt. Feminism bör inte vara en innesluten rörelse för de redan rättrogna, utan en idéströmning som försvaras och kritiseras på samma villkor som andra idéströmningar. Det bör inte handla om att vara solidariskt enig med alla, utan om självständig reflektion och att göra sin röst hörd för vad man anser är rätt.

LD1

De kommentarer som nämns kan ni läsa här. Är saklig kritik förolämpande? Ja, det kan det mycket väl vara. Jag kan inte undgå att dra en parallell till Daniel Dennett, som i sin bok Breaking the Spell tillämpar vetenskaplig analys på religiösa påståenden. Hans syfte var inte att krossa all religion, utan att visa att religiösa påståenden inte är immuna mot vetenskaplig granskning. Som ni säkert kan tro, är det många som uppfattar hans bok som djupt förolämpande. Men det fungerar omvänt också. Jag tycker att förakt för eller ovilja till empiri är förolämpande. Feminismen är förstås inte en religion, men den kan likna en religiös sekt — när folk stänger in sig i grupperingar som kräver solidarisk enighet och samtidigt demoniserar oliktänkande.

Maria skriver att det är oärligt att framställa sig själv som respektfull, för att det inte finns några sådana människor. Det beror väl på vad vi menar med respekt. Jag tar dessa bloggare på intellektuellt allvar, och jag bemöter vad de skriver på ett sakligt sätt. Det betraktas som respektfullt i vetenskapliga sammanhang. Å andra sidan är det jag skriver inte diplomatiskt medlande, och det framställer dem generellt i dålig dager. Och det kan ju med viss rätt betraktas som respektlöst. Jag förstår dock inte kravet på respekt. Lady Dahmer anordnar manshatarkonferens, Fanny Åström talar illa om funktionshindrade, Jaylazkar vill utrota alla män m.m. Skall man ställa krav på respektfullt bemötande, bör man först städa framför egen dörr.

Det sista stycket sätter kanske fingret på det hela. Jag betraktar inte det här som olika grupperingar där det handlar om att få beröm av rätt grupp och sedan chikanera sina fiender. Jag betraktar det som en diskussion, där man kan vara intellektuellt hederlig eller ej. Läsaren bör inte bry sig om mitt beröm, och jag går inte in för att ryggdunka medhåll. Läsaren bör överväga vad jag säger i sak, och antingen hålla med eller vara oenig. Det är allt. För övrigt finns det många vettiga feminister. Det är bara så att de som gapar högst och uttalar sig mest extremt också tenderar att synas mest.

LD2

Jag blev överraskad av den här kommentaren, eftersom jag inte hade väntat mig minsta medhåll. Att kritik och frågor ofta är ovälkommet i kommentarsfälten på dessa bloggar, är en av orsakerna till att Tenebrism existerar.

LD3

Jag följde aldrig Pär Ström, så jag kan inte uttala mig för hans del. Mitt kommentarsfält är allmänt tillgängligt, men jag raderar saker som bara innehåller personangrepp o.dyl. Problemet är väl att Lady Dahmer tycks sätta likhetstecken mellan feminismkritik och kvinnohat.

LD4

Det kan jag väsentligen hålla med om. Men visst finns det hånfullheter i kommentarsfälten. Det gör det å andra sidan i deras egna kommentarsfält också.

LD5

Den är anti radikalfeminism. Men den är inte anti all feminism.

LD6

Återigen attityden att kritik mot det som vissa feminister skriver, är att vara anti all feminism. Det gör det alltför enkelt att bygga upp vi-dem-murar. Jag belägger påståenden med källa när jag talar om specifika siffror eller statistiska uppgifter i allmänhet.

LD7

Det stämmer att jag betraktar mig själv som klassisk feminism eller liberalfeminist. Något utpekande av lösa grunder följde inte.

LD8

Jag ägnar mig inte åt att ”plocka isär och trasha ett antal kvinnor”. Jag ägnar mig åt att, på ett sakligt sätt, plocka isär resonemang som framförts av radikalfeminister som råkar vara kvinnor. Om inte det är kompatibelt med feminism, är inte feminism kompatibelt med saklig granskning. Är inte det en ganska sorglig feminismsyn?

LD9

Så är det säkert, men det är inget specifikt för feminister. Du blir trashad om du skriver bloggtexter i försvar för vilken ideologisk strömning eller ideologi som helst. Fanny kallde nyligen t.ex. Adam Cwejman för ”en av den banala samhällsanalysens fyra fanbärare”, och det skulle utan tvivel betraktas som kvinnohat om det istället riktades mot en kvinnlig radikalfeminist. Jag håller generellt inte med om att Fanny är schysst. Hon utpekar sällan enskilda personer, det är sant, men hon skriver raljant och ofta föraktfullt om män eller oliktänkande.

LD10

Det sätter fingret på det hela. En feminism inkompatibel med ett kritiskt förhållningssätt är inte en feminism som klarar av att stå på egna ben. Det är en attityd som i själva verket försvagar feministiska idéer.

LD11

Jag tror inte att Maria tillskrev mig någon trovärdighet från första början heller. Det här är ett fantastiskt exempel på hur man läser in vad man vill att det skall stå. Jag skrev att jag har förståelse för att jag uppfattas som antifeminist, för att bloggen ”ägnas åt att kritisera radikalfeminister, snarare än åt att lyfta fram feminister jag håller med”. Detta väljer hon att tolka som att jag kritiserar person snarare än sak, när det är fullständigt uppenbart för var och en att det inte stämmer. (På samma sätt betyder inte ”kritik av Marx” att man slår ned på Marx som person, utan att man kritiserar vad han skrev i sina böcker.)

LD12

Är det inte ganska ironiskt att jag anklagas för att inte vilja föra debatten vidare, och för att peka finger och dumförklara andra för att själv framstå i bättre dager? Om någon framstår som ”helt bananas”, är det nog för att de framställer sig själva på det sättet.

LD13

Den här bloggen gör anspråk på att vara objektiv i betydelsen saklig, men inte i betydelsen opartisk eller ovinklad. Det är en i allra högsta grad partisk blogg med en agenda: den syftar huvudsakligen till att kritisera radikalfeministiska bloggar för resonemang som är grundlösa, strider mot empiri eller lider av motsägelser. Om den sedan är en ”frisk fläkt” eller ej får väl varje läsare avgöra för egen del.

LD14

Här svarade jag så här:

Jag vet inte på vilket sätt min blogg ”skvallrar”. Den bemöter mer eller mindre ordagrant vad bloggarna själva skriver och publicerar. Jag har ingen saftig insiderinformation som andra läsare skulle sakna.

Jag snackar inte heller skit om någon. Jag bemöter det som faktiskt skrivs. Ibland är det provokativt, men provokation är inte samma sak som att snacka skit.

Varför är mina motiv är intressanta? Det är precis detta allianstänkande jag tar avstånd från. Om man följt min blogg har man dessutom svaret. Det började med att jag läste Fannys blogg, och tänkte att det kunde vara roligt att bemöta den. Det fanns ingen ambition att bli en ”röst i debatten” eller att åstadkomma något utöver mitt eget höga nöje. Har någon behållning av att läsa bloggen är det bonus.

Btw köper jag inte problembeskrivningen, att jag är någon som skriver negativt om kvinnor. Jag är någon som kritiserar radikalfeminism. Vilket kön de som driver bloggarna har är helt irrelevant för mig. Det råkar bara vara så att nästan alla aktivt bloggande radikalfeminister är kvinnor.

Jag gillar f.ö. att Lady Dahmer lät publicera mina kommentarer! Trots att hon ser mig som antifeminist.

LD15

Det har inte bara handlat om att ifrågasätta heteronormen. Det har handlat om påståenden om att heterosexualitet skulle vara ett hot, och ett slags förtryck. Personligen betraktar jag den här typen av normfrågor som missriktade. Normer är en konsekvens av att en majoritet i samhället fungerar likadant eller delar samma övertygelse. Om de flesta är heterosexuella, blir heterosexualitet normen. Det kommer man bara runt på det sätt Jaylazkar, Fanny Åström och ”Jävla feministfitta” försöker göra: genom att betrakta heterosexualitet som ett aktivt val, eller åtminstone något som går att välja bort. Att forskningen tyder på motsatsen bekymrar de sig föga om.

LD16

Javisst. 1) Bloggens kategorier indelas faktiskt inte alls efter namn på specifika invidider. Den indelas efter namn på specifika bloggar — som ibland råkar överensstämma med individers namn, när dessa individer valt att döpa sina bloggar efter sig själva. 2) Det stämmer att meningarna inte sitter ihop, men jag har inte förändrat innebörden. Poängen är att man bör vara trevlig mot oliktänkande, åtminstone när man lämnat debattstolen och möter folk i vardagslivet. Man bör inte försöka inskränka andras humoristiska ämnesval för att de går emot ens egna ideologiska övertygelser. För det här handlar nästan alltid om att vissa ämnen skulle vara tabu, och inte att humorn faktiskt skulle syfta till att kränka. 3) Det är inte att prata skit för att hon faktiskt klagar i sin text, för att den uttrycker förakt, och för att det är hon själv som säger att mannen är uppriktig. (Att tala om t.ex. den Uppriktigt Undrande Mannen med versaler är en härskarteknik som radikalfeminister ofta använder för att stereotypisera och håna både kritiker och läsare som ställer frågor.) Det går f.ö. bra att anklaga mig för att gnälla. Det finns det fog för i mina texter. Hatisk blir svårare att finna stöd för.

Det är okej att vara heterosexuell

Jävla feministfitta skriver om heterosex.

Hon talar om en lång diskussion med kränkta män ”och andra störiga heteros”. Varför anses det sexistiskt eller inskränkt att tala om störiga homos eller störiga transor — men inte att tala om störiga heteros?

Hon menar att det är borgerligt att säga att sexlivet är privat, och att ”alla får välja själva hur de vill ha sex”. Men om detta är borgerligt, är det kanske inte så hemskt att vara borgerlig? Att folk själva får avgöra hur de vill ha sex låter minst sagt rimligt.

Hon berättar att någon till och med hävdat att det är ”vidrigt och ohumant att kritisera heterosex”. Jag är böjd att hålla med den personen. Det är inget mindre än omvänd homofobi.

Hon beklagar att att kvinnor ”kände sig tvungna att försvara cismännen”. Det vill säga att kvinnor höll med dem om att heterosexualitet är okej.

Hon ogillar att kvinnor ”tvingas alltid ta ansvar för mäns omognad”, eftersom män ”tillåts bete sig som barn, de vet ju inte bättre”. Således ”alla ni heteros som gråter floder så fort någon kritiserar hur ni har sex”. ”Gå och sätt dig i ett hörn, var tyst och gråt dina jävla heterotårar för dig själv. Ingen bryr sig, hejdå.” Tja, vad svarar man på det? Det är trist att någon hyser sådant förakt för män och för heterosexuella. Och hon är inte ensam.

 Hon ”blir så ledsen” när hon ”stöter på dessa kvinnor” som ”bara måste berätta om alla bra ligg de haft” och om ”hur bra män de har träffat i sitt liv”. Hon tänker att ”männen som dessa kvinnor haft i sitt liv antagligen inte varit så schyssta som de påstår ändå”. Med andra ord menar hon, att hon själv förmodligen vet mer om dessa kvinnors relationer än de själva vet, och kör totalt över dem, utan att låta dem ha sin egen uppfattning. Hur kan detta beteende göra män till vidriga gubbslem, men vara något positivt för feministiska kvinnor?

Heterosexualitet är ingen valfråga

Fanny skriver om heterokärlek.

Hon hävdar att ”sexualiteten precis som det mesta är en social konstruktion”. Det strider mot vetenskaplig konsensus, som fäster större vikt vid biologiska orsaker.

Hon menar att det finns ”en anledning till att många kvinnor uppskattar att bli dominerade i sängen”, d.v.s. patriarkatet, och att det är något som vore ”helt möjligt att lära om”. Samma svar som ovan. Med tillägget att det här är ett förrädiskt tänkesätt, för att det skuldbelägger människor för deras sexualitet.

Hon ser inte varför sexualiteten ”skulle vara mer fast i sten än något annat här i livet”. Väldigt mycket här i livet är satt i sten. Har du försökt att sluta tycka om din favoritmusik, att inte känna empati för dina närmaste — eller att bara försöka avsky den där vackra solnedgången som sänker sig bortom träden på andra sidan ån? Förmodligen är du ungefär lika oförmögen att göra något av detta, som att sluta bli sexuellt stimulerad av de tankar och handlingar som idag stimulerar dig.

Hon säger att om man nu ändå ”tycker om att ha sex på ett visst sätt” så skall man ha det. Det är i alla fall bra. Det är mer än vad hennes sambo Jaylazkar medger, som betraktar heterosexualitet som ett hot.

Heterosexuell kärlek och psykisk ohälsa

Jaylazkar skriver om heterosexuell kärlek.

Hon hävdar att patriarkatet har ”programmerat” in i henne, att hon skall ”sträva efter heterokärlek”. Det är en uppfattning som saknar vetenskapligt stöd. I själva verket är sexuell läggning något medfött.

Hon påstår att idén om en drömman är idén om ”en förtryckare som är villig att förtrycka”. Nej, en drömman är någon man klickar med, någon man älskar, och som man kommer bra överens med i ömsesidigt samförstånd.

Hon säger att patriarkatet har lärt henne att denne man ”kan dyka upp när som helst”. Jo, den slutsatsen stämmer väl, såvida man inte lever under en sten. Strax över 50 % av alla människor är ju män. Det är ingen patriarkal konspiration utan en fråga om sannolikheter.

Hon berättar att hon i tonåren hatade sin kropp, för att hon ”visste” att det på grund av hennes utseende inte skulle ”bli någon heterokärlek”. Det är en tragisk inställning, för romantisk kärlek har att göra med så mycket mer än bara utseendet. F.ö. såg hon ju ut så här förr.

Hon berättar att hon självskadade, men sedan var ”tvungen att skärpa till” sig och bli ”en riktigt respektabel kvinna”. Nja, men självskadebeteende behöver behandlas.

Hon säger att hon ”egentligen” inte är ”en kvinna” utan ”en människa”. Är inte kvinnor människor? Kvinnoförnedrande. Hon skriver också att hon ”tvingas bli något” hon ”hatar”. Livet måste bli svårt om man går runt och hatar både män och kvinnor.

Hon menar att heterokärlek är ”ett hot” mot henne, som hon ”ständigt” måste ”försöka stå emot och parera”. Det är tragiskt att se kärlek som ett hot, och att hon motarbetar istället för att bejaka (eller i alla fall acceptera) sin sexualitet. Det är klart att man mår dåligt med sådana tankemönster.

Om heterosexualitet

Jävla feministfitta skriver om heterosexualitet.

Hon säger att om någon nämner sin heterosexualitet vill hon ”bara sucka högt och himla med ögonen”, eftersom de ”uttråkar mig så jävla mycket”. Det är ett respektlöst och socialt inkompetent beteende man bör förändra snarare än stoltsera över. Det är lika legitimt att vara heterosexuell, som att ha någon annan läggning.

Hon undrar varför vi tror att heterosexualitet är så vanligt, och besvarar sin egen fråga: ”Nej, vi föds inte till det, vi tvingas till det.” Detta är en uppfattning som saknar vetenskapligt stöd.

Hon menar att en kvinna måste förverkliga sig själv genom heterosexuella och monogama relationer. Det är kvinnoförnedrande att tala för alla kvinnor på det sättet. Alla människor har olika värderingar, intressen och drömmar. Vi förverkligar oss själva på olika sätt.

Hon skriver att det ”är väl inte så konstigt” att många ingår i heterosexuella och monogama relationer, eftersom de ”ses som de enda värdefulla relationerna”. Detta är felaktigt prima facie. Snart sagt alla människor har en mängd olika slags relationer som de finner värdefulla.

Om heterosexuellt förtryck (3)

Jaylazkar skriver vidare om heterosexualitet.

Hon skriver att om hon ”känner att hon blir förtryckt”, måste det bero på att ”patriarkatet lärt kvinnor att kvinnor ska känna att det är fel på kvinnorna”. Hon går från en känslomässig upplevelse inom sig själv, till en generell utsaga om vad andra kvinnor har lärt sig och inte. Detta är uppenbarligen ett non sequitur.

Hon säger att hon lärt sig att analysera sig själv på ett sådant sätt, att hon nu kan överföra skulden för sina känslor på något utanför henne själv, d.v.s. på patriarkatet. När hon känner känslan av förtryck, ”lyfter jag blicken och tittar aktivt utanför mig själv och försöker se vart [sic] det patriarkala förtrycket kommer ifrån”. Men för att skuldbelägga någon annan för sin känslomässiga instabilitet krävs ingen självanalys. Det kräver att man på väsentliga punkter avstår från självanalys.

Hon skriver att hon försöker ”öva upp min förmåga att kunna se det förtryck som patriarkatet utsätter mig för”. Det är ett tecken på att patriarkatet inte existerar, eller i varje fall inte i den form hon försöker se det. Att förbise en allomfattande struktur i samhället vore ett konststycke. Att lyckas se vad man vill se är enklare än man tror.

Hon hävdar att ”den som inte löneslavar beskrivs som en parasit, en slashas, en dålig människa”. Det är inte en beskrivning de flesta skulle hålla med om. Inte heller gör jag det. Men de som beskriver arbetslösa på det sättet, gör det inte för att de inte arbetar (”löneslavar”), utan för att de lever på bekostnad av andra som arbetar.

Hon menar att ”min psykiska funktionsnedsättning som jag har fått av att ha blivit utsatt för patriarkalt förtryck…” Det är rimligtvis upplevelsen av ett patriarkalt förtryck som kan orsaka psykisk funktionsnedsättning. Och det är ett tillstånd som i någon mån lär kvarstå, så länge man betraktar sig själv som ett ständigt offer för förtryck.

Vidare: ”Jag ser studerande som en form av löneslaveri…” Det är sakligt felaktigt, eftersom studenter (qua studenter) inte får lön.