Om karriär och arbetsliv

Fanny skriver om karriär och arbetsliv.

Hon säger att ”karriär” för henne är ”så mycket mer ångestladdat” än ”utseende eller relationer med män”. Det motsäger i så fall idén att män framställs som starka, när de skildras i mån av ekonomisk framgång med dyra kostymer, armbandsur och bilar. Förväntningar på karriär är i själva verket ”mer ångestladdat” än ”utseende”.

Hon menar att ”fast anställning är ett jävla privilegium”. Ja, förvisso, eftersom det är en politiskt skapad anställningsform.

Hon skriver att det här är ”problematiskt ur ett feministiskt perspektiv”. Säkert. Men kan hon, handen på hjärtat, säga något som inte är det? Det är en del av lockelsen med postmoderna teorier. De kan tillämpas på allt, problematisera allt, och saknar kriterium för när något faktiskt slutar att vara problematiskt. Ett pseudovetenskapens signum.

Hon vill ha ”möjligheter till att leva ett bra liv” utan att behöva ”dubbelarbeta så att jag blir sjuk”. Om du behöver dubbelarbeta för att kunna möta dina utkomster, borde du kanske se över din konsumtion istället? En utöver CSN-lån skuldfri och barnlös person har i allmänhet inget problem att leva ett bra liv på en (1) inkomst.

Hon behöver kunna leva ett bra liv ”oavsett vilka val” hon gör. Ett Eldorado eller Schlaraffenland således, där de stekta sparvarna flyger in i munnen av sig själva? Det finns goda möjligheter att leva ett bra liv i dagens Sverige. Men inte oavsett vad man gör. Man får hjälpa sig själv på traven lite också.