Bör gemenskap baseras på kön?

Fanny skriver om systraskap.

Hon berättar att hon sett spelfilmen Marie Antoinette, och konstaterar att Marie trots sin privilegierade position blev ”förtryckt som kvinna” för att hon ”giftes bort som en del i en politisk allians” och hade ”stor press på sig att föda barn”. Jag förstår inte alls hur hon kan dra den slutsatsen. Monarki baseras på ärftlig tronföljd, och det betyder att alla tronarvingar utsätts för sådan press oavsett kön. Marie Antoinette blev i så fall förtryckt som kejsarbarn, snarare än på grund av sitt kön. För övrigt upplever jag att även den feministiska rörelsen sätter press på sina egna utifrån ett allianstänkande, men det är förstås på en långt mer beskedlig nivå.

Hon tror att man kan ”tala om en gemenskap baserad på kön”, under förutsättning att vi ser och hanterar ”det som skiljer våra positioner åt”. För mig känns det lite som när jag var i tonåren och sökte gemenskap hos folk som också lyssnade på metal. Jag tror det är en del av mognadsprocessen att man (åtminstone i stor utsträckning) slutar söka gemenskap utifrån identitet, och lär sig att umgås med olika slags människor. I varje fall baserar jag hellre gemenskap i hur väl vi passar ihop och vad vi kan ha för utbyte av varandra, snarare än i medfödda egenskaper eller att vi blir förtryckta på samma sätt. Positioner behöver inte ses och hanteras. De är fullständigt oviktiga inom en gemenskap.

Hon säger att det är systraskapet och behovet av att se till position som gör ”feministisk kamp tätt sammanvävd med antirasistisk kamp”. Det förklarar väl varför hon inte drar sig för att tala nedsättande om vita män. Den rasismen har ju inte mycket med systraskap att göra.

Annonser

Kort historielektion om könsroller

Fittjournalen skriver om romantik.

Hon framhåller väsentligen tre teser:

  1. Att vi en gång i tiden levt som grottmänniskor.
  2. Att vi varit men inte längre är jägare och samlare.
  3. Att dagens könsroller överlevt i obruten form genom mänsklighetens historia.

1. Feminister reagerar ofta mot stereotyper. Fittjournalen reagerar mot en stereotyp i just det här inlägget. Så låt oss avliva myten om den stereotypa grottmänniskan. Människan har aldrig i någon större utsträckning levt i grottor. Och hon har aldrig varit det slags människa som vi allmänt menar när vi talar om ”grottmänniskor”: håriga, aggressiva och ointelligenta varelser klädda i djurhudar och beväpnade med stora knölpåkar. Grottmannen som slår ner sin kvinna och släpar in henne via håret. Det är en historiskt inkorrekt nidbild som aldrig existerat.

2. Vi lever inte längre i ett jägare-samlare-samhälle, och det har vi inte gjort sedan jordbruket introducerades under neolitikum. Men eftersom Fittjournalen vill att kvinnor skall ”kunna avfärda sin roll som samlare”, utifrån denna historiska kontext, behöver något påpekas: vi är alla fortfarande samlare. Det är jakten som gett vika för jordbruk och boskapsskötsel. Men vi samlar aktivare än någonsin. Vi fyller inte bara våra kylar och frysar, utan samlar på oss en mängd olika saker som saknar motstycke i historien — för att vi aldrig tidigare haft det välstånd vi har idag. Att avfärda sin samlarroll blir av naturliga skäl svårt.

3. Hon menar att dagens könsroller, något akronostiskt, har överlevt ”två världskrig, barocken, romantiken, renässansen, hur vi rest genom medeltiden, stannat på stenåldern…”. Det är helt enkelt historiskt felaktigt, och det finns så många exempel på motsatsen att det är svårt att välja ut dem. Könsroller förändras precis som alla andra kulturella betingelser förändras. Börja här.

Feministiskt medveten och kunskapskrav

Fanny skriver om Zlatan-affären.

Hon anger vad hon kräver av män i en lista med tre punkter. Bara tre? Hon brukar ju ställa långt fler krav på män än så! Den första punkten säger att män inte skall ”nedvärdera kvinnor som sysslar med samma saker som de själva gör”. För all del. Det är rimligt. Den andra punkten kräver att män ”inte ska ägna sig åt till exempel hustrumisshandel/våldtäkt”. Absolut. En ren självklarhet både för mig och för de flesta människor. Den tredje kräver att män ”inte på något annat vis aktivt spär på kvinnoförtrycket”. Svårare att ta ställning till, eftersom hon betraktar nästan all mellanmänsklig kontakt som på ett eller annat sätt förtryckande.

Hon säger att det är ”varken naivt eller orimligt att tycka att män ska behandla kvinnor som människor”. Nej, inte orimligt alls. Bara man samtidigt kommer ihåg att feminismen är en ideologi med en uppsjö av teorier och resonemang som sträcker sig bortom att kvinnor skall behandlas ”som människor”.

Hon förväntar sig inte ”att män ska vara feministiskt medvetna”, vilket de ju inte är ”eftersom vi fortfarande lever i detta patriarkat”. Jag skrev om hur ordet medveten används senast igår. Man kan vara medveten eller omedveten om t.ex. vetenskapliga resultat eller historiska fakta, men feminismen är en ideologi. Den handlar inte bara om att vara medveten om något. Den handlar om att ha en viss moralisk övertygelse om hur människor bör agera och (kanske men inte nödvändigtvis) hur samhället skall inrättas. Sluta ge sken av att ideologisk övertygelse handlar om medvetenhet, som om alla skulle hålla med om de bara visste tillräckligt mycket.

Hon tycker att ”det är ett rimligt krav att ställa”, att män ”ska ha grundläggande feministiska kunskaper”. Men själv saknar hon ofta kunskaper om det hon uttalar sig om, och verkar vara ointresserad av att ta reda på hur det ligger till. I samband med Quick-fallet har hon uttalat stöd av teorin om bortträngda minnen. Hon har trott att raketforskning bara existerar för att det är ”coolt”, och inte för att det ger oss något av betydelse. Hon har påstått att Marx inte skrev om kolonialismen, trots att hans texter om kolonialism samlats i en hel egen volym — under titeln On Colonialism. Fanny fäster utan tvivel stor vikt vid den kunskap hon kan deducera fram ur feministisk teori, men vetenskapliga eller historiska fakta är inget hon bemödar sig med att studera, eller ens googla.. Så varför ställa krav på andra att ha kunskap om hennes eget intresseområde?

Om arbete och meningsfull fritid

Fanny skriver om arbetslinjen.

Hon får ofta höra hur ”oerhört bortskämd” hennes generation är, som bara vill arbeta ”med ‘roliga’ jobb”. Det stämmer förmodligen att ungdomar ställer högre krav på att jobb skall vara roliga, för att de tillhör en generation som kan göra det. Men bortskämdhet är inte det första beskrivande ord som faller mig på tungspetsen. Det är en fråga om incitament. Det finns roliga jobb, och på grund av sociala skyddsnät behöver man ofta inte ta första arbetsmöjlighet som dyker upp.

Hon säger att ingen har talat med henne ”om att skapa en meningsfull fritid eller något i den stilen”. Det är tråkigt i så fall. En meningsfull fritid är oerhört viktigt, och kanske viktigare än meningsfull arbetstid. Det beror ju på hur man fungerar och vad man vill göra med sitt liv.

Hon utgår från att det finns ett syfte med att ingen talat om meningsfull fritid med henne: att ”få folk att offra mer för arbetet”. Det är en orimlig tolkning. Det finns ingen konspiration. Men man ser det kanske som svårare att hitta rätt i arbetslivet, än att hitta rätt i sin fritid, och lägger därför energin på det. (Det är svårt att tala så generellt, när vi inte vet vilka ”man” är.)

Hon hävdar att vi har ”blivit förvägrade andra möjligheter till att leva ett meningsfullt liv, eftersom arbetet omsluter allt”. Men det stämmer väl inte? De flesta människor tycks uppleva mening i sina liv, utöver den som arbetet kan tänkas ge. Vi träffar vänner, går på bio, läser böcker, ägnar oss åt sport och hobbies, chattar, bloggar, tränar, blir förälskade, har sex, studerar, uttrycker oss kreativt och det ena med det andra.

Hon frågar om ”det är rimligt att förvänta sig” att vi skall vara nöjda ”med denna situation?”. Nöjda? Kanhända inte. Upplever vi oss inte nöjda, bör vi naturligtvis sträva mot bättre liv i ett bättre samhälle. Samtidigt bör saker och ting sättas i perspektiv. Begreppet fritid fanns inte före industrialiseringen, och först år 1936 på svenska. Att fritid över huvud taget existerar för oss är historiskt unikt.

Feminismen som rörelse

Jaylazkar skriver om sitt liv i samhället.

Hon säger att hon inte är någon individ, och ömsom att hon ”är en rörelse”, ömsom att hon är ”en del av en rörelse”. Att vara en rörelse, och att vara en del av en rörelse, är två lite olika saker. I vilket fall är hon utan tvivel en individ. Inte en isolerad ö fritt svävandes i vakuum — men alla människor har ett eget medvetande och en egen kropp. Det är vad det innebär att vara en individ.

Hon menar att kritiker angriper hennes intelligens och utseende, men att det är ”där det tar stopp för de som vill avfärda mig och kritisera mig”. Tja, vad sägs om till exempel det som skrivits på den här bloggen, eller Sara Schmenus inlägg om heterosexualitet?

Hon hävdar att kapitalismen försöker ”få oss att tro att allt handlar om nuet” så vi skall ”glömma bort his(/hers)toria”. Hittills har jag trott att ordet ”herstory” bara används som ett slags parodi på genustänkande. Det fungerar kanske inte så bra på svenska heller. Centralt för kapitalism är hur som helst (och som namnet antyder) kapital. Och ackumulerandet av kapital förutsätter att man tänker långsiktigt. Det var tvärtom Keynes som så berömt hävdade att ”på lång sikt är vi alla döda”.

Hon säger att hon är förankrad ”i en historia av kamp” om ”att krossa patriarkala kapitalismen”. Det har rentav varit ”många människor” innan henne ”som har fört exakt denna kamp”. Detta stämmer helt enkelt inte. Feminismen som rörelse kan spåras tillbaka till slutet av 1700-talet, men en feminism som talar om något i stil med Jaylazkars patriarkala kapitalism existerade inte förrän tidigast på 1950-talet.

Betydelsen av historiska bedrifter

Fanny skriver om mäns bedrifter.

Hon tycker det är ”gulligt” att prata om ”mäns så kallade ‘bedrifter'”. Vilka bedrifter skulle det vara? ”Förintelsen… stridsvagnen… bilder på nakna eller lättklädda kvinnor?” Tja, vad sägs om penicillinet, evolutionsteorin, glödlampan och geometrin?

Hon medger sedan att ”män har gjort bra saker”, men det har blivit möjligt av att ”olika kvinnor passat upp på dem”. Historiska exempel saknas.

Hon tycker att det är ”en mycket märklig tanke” att folk skulle komma på bra saker ”för att de typ råkar vara smarta”. Baserat på vad? Det är väl belagt att hög intelligens, allt annat lika, ökar sannolikheten för ett framgångsrikt liv.

Hon skriver att ”kunskap, uppfinningar och vetenskapliga framsteg” inte beror på ”enskilda individers genialitet”. Tja, det beror på vad man menar. Varje enskild tänkare eller forskare står på jättars axlar, som Newton sade, och tar lärdom av äldre kunskap. Men det är också tydligt att många insikter och framsteg har enskilda upphovsmän. Arkimedes upptäckte hävstångsprincipen, Vasari myntade begreppet renässans, Marie Curie upptäckte två nya grundämnen — och Caravaggio var först med att utveckla tenebrismen, den radikala klärobskyr som lånat bloggen sitt namn.

Hon påpekar att kunskap ”växer fram mellan en massa människor, inte ur en enskild hjärna”. Men dessa massor består av människor med enskilda hjärnor som tänker enskilda tankar. Det finns ingen dikotomi här.

Hon hävdar att män ”historiskt har haft jävligt mycket mer” tid och energi än kvinnor. Vad bygger hon det på? Hon hävdar också att det sällan är någon som kommer på hur ”Allting Fungerar” genom att ”Tänka Tankar” på sin kammare. Jo, sällan är det nog, men det händer. Det var t.ex. så Newton uppfann calculus. Lyssna gärna på Jacob Barnetts föreläsning som bl.a. nämner det.

Hon funderar över om inte rymdraketer anses viktiga för att patriarkatet tyckt det varit ”coolt”. ”Vad vet jag???” Det undrar jag också. Utan rymdraketer hade hon inte kunnat driva sin blogg. Den förutsätter att det finns ett internet, som i sin tur förutsätter satelliter, som i sin tur måste skjutas upp av rymdraketer. Utan rymdraketer skulle inte det moderna kommunikationssamhället existera.

Pretention och evidens

Den här bloggen har nämnts några gånger på Twitter under veckan som gått. Jag länkar några skärmdumpar:

Jag kallas för gymnasieintellektuell, reaktionär, antifeminist, ultimat nyliberal och sjukt självgod. Framför allt kallas jag pretentiös, inte mindre än ett femtal gånger. Ett par punkter stämmer, andra stämmer inte. Jag kan avslöja att jag inte har hatt.

Men min kardinalsynd tycks alltså vara pretention som, antar jag, består i ett sakligt tonfall, ett empiriskt förhållningssätt och ett någotsånär korrekt språk. Namnet på bloggen är tydligen också pretentiöst, för att det hämtas ur konsthistorien. Kanske det. Om det är pretentiöst att vara intresserad av historia, ser jag inget problem med att vara pretentiös. Betänk dock att konstvetenskap är ett kvinnodominerat fält, både vid universiteten och i arbetslivet. Jag läste grundkursen själv för bara ett par år sedan.

Även om det är roligt att spekulera kring min person vore det kanske mer givande, om bloggen nu ändå skall nämnas, att bemöta den i sak? Den marxistiska och feministiska analysen behöver t.ex. empiriskt stöd, vilket det ju är möjligt att den har — men inget som presenteras. Härledningar utifrån ”jag tror”, ”jag tänker”, och ”jag känner” räcker inte när det gäller påståenden om hur världen är beskaffad. Att en teori bekräftar ens egna (och en del vänners) upplevelser har väldigt litet förklaringsvärde när man talar om mekanismer som antas influera hela samhällen.

Det är inte det enda problemet med den radikalfeministiska analysen. Men det vore en bra början.