Okej att vara hetero och sexuell

Fanny skriver om heteronormen.

Hon noterar en tjejtröja på H&M med texten ”boys”, och tänker att ”det handlar om att lyfta upp det, göra det till en accessoar som en stoltserar med” — åsyftandes heterosexualiteten. Jag håller med om att det vore märkligt att stoltsera med en läggning, eftersom den är medfödd. Ens läggning borde väl vara något neutralt att vare sig känna stolthet eller skam över. Men är det vad man gör med en sådan tröja? Mitt intryck är att det handlar om att markera sig själv som könsvarelse, något som många gillar att göra och som bör vara deras ensak.

Hon tycker att det är ”helt okej att ni har heterosexuella relationer, men måste ni skylta med det så förbannat? Måste ni prata om det hela tiden och kladda på varandra?” Kanske är det sådant här folk tänker på, när de kritiserar radikalfeminismen för att vara sexnegativ? Det borde väl vara helt i sin ordning att folk pratar om sina relationer och är ömma mot varandra, åtminstone inom ramarna för det allmänt socialt acceptabla. Det är inte sämre att vara heterosexuell, än att ha någon annan läggning.

Hon säger att heteronormen ”stipulerar bra mycket mer än att heterosexuella romantiska relationer är att föredra framför samkönade”. Det är ett sätt att tolka normer på, och ett jag ifrågasätter. Heteronormen uppstår för att en majoritet av befolkningen råkar vara heterosexuella. Det leder sponant till att heterosexualitet får störst uppmärksamhet, men säger inte nödvändigtvis att heterosexualitet är bättre än någon annan läggning — bara att de andra är mindre vanliga.

Hon menar att heterosexualitet handlar om ”att definiera sin relation utifrån sin olikhet, som komplement till varandra” vilket ”bidrar till kvinnors underordning”. Om heterosexualitet är en av orsakerna till kvinnans underordning, blir det nog svårt att bekämpa denna underordning. Hur skall vi bära oss åt, för att färre människor skall födas med heterosexuell läggning?

Upplevelse av skönhet är inte en valfråga

Hej Blekk! skriver om att ge plats för tjocka kroppar.

Ett av mina större problem med debatten om skönhetsideal, är att den saknar en trovärdig teori om varför skönhetsideal existerar. På sin höjd hävdar man att idealen skapas av media för att tjäna pengar, eller i syfte att förtrycka kvinnor. Det är en förklaringsmodell som bara täcker in ungefär 100 år av mänsklighetens mångtusenåriga kulturhistoria. Den framstår inte heller som trovärdig när det gäller denna relativt korta tidsrymd.

Forskningen är faktiskt ganska tydlig i den här frågan. Sådant som attraktion och upplevelse av skönhet är inte inlärt beteende. Har du försökt att, med ren viljeansträngning, uppfatta en för dig oattraktiv person som attraktiv? Det gick inte så bra, eller hur? Och det är inte för att du sett för många reklampelare från H&M, utan för att det helt enkelt inte fungerar så. Det kausala sambandet fungerar omvänt. Vi hämtar inte vår uppfattning om skönhet från vår omgivning. Vår omgivning ser snarare ut som den gör, för att vi har en viss uppfattning om skönhet. Upplevelse av skönhet är inte en viljefråga, lika lite som läggning är det.

Det finns förstås saker vi kan påverka kulturellt här och nu. Vi kan påverka hur stor betydelse skönhet och skönhetsideal skall ges. Eller hur vi behandlar andra människor beroende på om vi finner dem attraktiva eller inte. Vi kan påverka sociala stigman i samhället. Men vi kan inte förändra människors upplevelse av skönhet och attraktion, genom att förändra utformningen av mediers bildspråk. Det leder bara till skuldkänslor, som om en viss uppfattning av skönhet och attraktion vore mer rätt eller fel än någon annan, och till urholkande av yttrandefriheten.

Hej Blekk! tror att vi kan närma oss ”ett mer oproblematiskt sätt att se på olika kroppar utan att lägga i värderingar i hur de ser ut”. Det finns inget vetenskapligt stöd för att människan skulle kunna sluta ha en uppfattning om kroppslig skönhet och attraktion. Som om vi skulle sluta tycka att solnedgången var vacker, om alla resebroschyrer och landskapsfotografer avbildade disiga skrotupplag istället. Den här typen av ideologiska resonemang låter sympatiska och toleranta, men beskrivningen av verkligheten stämmer helt enkelt inte.