Kvinnoförtryck finns inte alltid överallt

Moralfjant skriver om kvinnoförtryck.

Hon konstaterar att alla kvinnor är ”offer för kvinnoförtryck, alltid”. Men ett så kategoriskt uttalande är bara rimligt, om vi med förtryck menar snart sagt allt som hör det allmänna vardagslivet till. Så vad är förtryck?

Hon ger exempel: sexuella övergrepp, misshandel, att förväntas ta ansvar för städning i hemmet eller för relationens känsloliv, att bli kallad för ”hora, fitta, bitch” — och att inte få spela fotboll på samma villkor som män i en förening. Ja, när förtryck blir snart sagt synonymt med andras förväntningar, är det nog rimligt att förtrycket drabbar alla alltid. Men är det en rimlig syn på förtryck?

Hon konstaterar att kvinnoförtryck märks ”i riksdagen, rättssalen, arbetsplatsen, hemmet, skolan, relationer” — ”överallt kan vi se det”. Överallt? Javisst. ”Exemplen tar aldrig slut.” En rimligare förklaring är att man överallt kan se, vad man överallt anstränger sig för att se. Något som finns överallt, alltid, som påverkar alla utan undantag och har makt att avgöra deras öden — det är sådant som i allmänhet bara sysselsätter teologer.

Hon skriver: ”Världen är inte uppdelad i starka och svaga kvinnor – bara kvinnor.” Så världen är uppdelad i kvinnor?

Hon vill att alla kvinnor ”ska slippa utsättas för våldtäkter, hot, kränkande tillmälen, nedvärderande attityder”. Självklart skall kvinnor slippa utsättas för brott, men för t.ex. nedvärderande attityder? Oavsett hur de beter sig? Det skulle kräva tankepolis och enorma inskränkningar i yttrandefriheten.