Hat och sexism är ett problem

Fanny skriver om hot mot transpersoner.

Och det är väl bra att hon gör det. Själv hade jag ingen aning om att det finns ett hot från människor som försöker infiltrera den feministiska rörelsen.

Däremot behöver det ”inte nödvändigtvis vara ett problem” med feminister som har ”mycket explicit manshat”. Jodå, hat och sexism är ett problem, oavsett från vilket håll det kommer.

En strid ström av skit

Jag har skrivit praktikrapport och rest utomlands över några dagar. När jag återvänder hit en vecka senare känns det som att jag helt tappat lusten att blogga.

Ni såg säkert första avsnittet av Belinda Olssons Fittstim härom dagen. Ett småmysigt och beskedligt program. Jag hade inte kunnat bli upprörd över det, oavsett vilken åsikt jag hade haft i sakfrågorna. Förmodligen gillade jag Martin Ingvar mest. Inte honom personligen, utan att han över huvud taget tillfrågades. Det finns ett utbrett vetenskapsförakt inom den feministiska rörelsen, och att fråga Ingvar innebar att ta steget att göra en faktakoll av teori mot empirisk forskning. Och precis som Belinda fick veta, finns det fler biologiska skillnader mellan könen än ”längden på urinröret”.

Däremot vet jag inte om ni följde hashtagen #fittstim på Twitter den kvällen. Jag gjorde det, och mötte ett kollektivt raseri, i en storleksordning jag tidigare bara sett bland fotbollshuliganer. Folk vägrade titta, eller blev arga och stängde av. Det ritades karikatyrer; en föreställer Belinda som kramar en man och samtidigt pruttar på den feministiska rörelsen. Man förklarade vilken förrädare hon är som förminskar och pissar på den feministiska kampen. Att hon som har vit hudfärg och medelklassbakgrund borde hålla käft. Hade Belinda varit man, hade vi också hört vilket äckligt gubbkräk hon är och att hon borde dödas. Nej, det hörde vi faktiskt, för Belinda bode ju knivhuggas enligt en kommentar på Lady Dahmers blogg.

En av Belindas ambitioner med programmet lär vara att belysa de aspekter som folk ser utifrån, när de först kommer i kontakt med den feministiska rörelsen. Det stämmer att det sällan är lönefrågor som präglar debatterna på internet. Men jag vet inte om det är hendagis eller toplessprotester heller. Om jag försöker diskutera feminism med feminister på nätet, möter jag i regel snarare sådant här. Aggressiv kampretorik. Hur skönt det känns att krossa mäns självkänsla. Att män bör hängas i rep, huggas ner med machete eller avrättas av staten — eller i varje fall att man måste visa acceptans för att vissa kvinnor drömmer om globalt folkmord. Att som man inte hålla med till punkt och pricka, innebär att man är ett kvinnohatande jävla gubbkräk som vägrar sluta förtrycka sin omgivning och förmodligen bör dödas.

Med Stalin som Gud, tänker jag lite flyktigt och undrar om några av dem läst den. Det mest intressanta med Fittstim (tvprogrammet) är inte vad det innehåller, utan hur det tas emot. För ovanlighetens skull får en kvinna ta emot samma slags verbala käftsmällar och hotelser som män — åtminstone män som är oeniga med postmodernistisk epistemologi. Jag har sett HAX föreläsa några gånger om sitt arbete i EU-parlamentet. Minns hur han gestikulerar med armarna över huvudet och beskriver det som ”en strid ström av skit”. Jag kunde beskriva den feministiska debatten på samma sätt, och för all del alla andra identitetspolitiska inriktningar. Men det är nog bara på Flashbacks forum för nationalsocialism jag möter samma närhet till hatretorik och mordhot.

Tappat lusten, alltså. Det finns en feminism jag stödjer och som jag tycker är vettig. En feminism som inte dömer människor utifrån medfödda egenskaper, som lyssnar till empirisk forskning, och vars förespråkare aldrig tänker att även de mest harmlösa kritiker bör huggas ner. En feminism som förespråkas av t.ex. Sakine Madon och Petra Östergren. En feminism som inte är en strid ström av skit. Men det är sällan den feminismen som får sätta tonen i debatten. Inte på nätet, där de flesta debatter idag sker. Det är inte ens feminism, enligt en del mer radikala feminister, som snarare betraktar detta som ett borgerligt patriarkalt förtryckarprojekt. Frågan är om det är intressant och givande att delta i en sådan debatt. För mig, alltså. Det är lätt att dras in i infekterade debatter och skapa ett lojalt följe, men det motiverar inte mig så mycket. Jag vill känna att det ger mig något i sak.

Fanny skrev idag att ”istället för att läxa upp feminister om vad de borde göra för att slippa fördomar”, borde man ”läxa upp de som går omkring och sprider dessa fördomar”. Jag håller med om att det finns många fördomar, och att man bör vara oerhört försiktig när man generaliserar människors beteenden. Men de flesta fördomar och nidbilder bekräftas av Fanny, Lady Dahmer, Jaylazkar och de andra aktiva bloggarna i samma sfär. Det är lite som när män som grupp anklagas för att våldta, när det i själva verket är bråkdelen av en procent av alla män som begått våldtäkt. Det är bara bråkdelen av en procent av alla feminister som motsvarar fördomarna om hur feminister ”är”, men de blir ofta tongivande ändå. En fruktkorg bedöms sällan efter dess sju färska äpplen, utan efter det åttonde ruttna.

Jag gillar Belinda. Det jag gillar allra mest, och som den feministiska debatten tycks vara i allra störst behov av, är försöket att närma sig oppositionen för att främja gemensam förståelse. Nej, inte nödvändigtvis medhåll, men att sätta sig ner under ordnade former och föra ett civiliserat samtal med oliktänkande. Inse att de flesta inte alls är kvinnohatande kräk som vill våldta och härska, och som förmodligen aldrig skulle säga sådant om kvinnor som sägs om män ovan. Inse att våra olikheter i sak ofta påminner mer om olikheten mellan socialdemokrater och moderater, än mellan Voldemort och eleverna på Hogwarts. Vi har olika ideologiska perspektiv och använder olika begrepp, men har ofta liknande målsättningar. Olikheter existerar och är ibland stora, men det är inte en episk kamp mellan De Goda och De Onda.

Om det varit det, vet jag på vilken sida de som vill knivhugga och hänga kritiska röster hör hemma.

Manshat är inget krav för feminister

Moralfjant skriver om att inte ta avstånd från manshat.

Hon konstaterar att ”som feminist finns inget krav på att du hatar män”. Inget krav, men det är en merit — eller vad? Det är ganska fantastiskt att man behöver poängtera att manshat inte är ett krav för att vara feminist.

Hon säger däremot att det ”inte är okej att öppet ifrågasätta eller svartmåla dom feminister som uttrycker sig manshatiskt”. Personer som uttrycker sig hatiskt mot grupper av människor, baserat endast på deras medfödda egenskaper, svartmålar sig själva. De behöver ingen hjälp på den punkten. Och om man som feminist tvingades acceptera hat, vore inte feminismen mycket värd. Lyckligtvis är faktiskt feminismen större än så.

Hon skriver att hon ”inte tror att manshatet är skadligt på något vis” för det ”finns inget reellt hot bakom manshatiska tweets”. Jag håller inte med. Jag tror att det skadar den feministiska rörelsen, som i någon mån blivit allmänt förknippad med hatisk retorik. Vissa attraheras av hatiska grupperingar, men de flesta tar avstånd när de kommer i kontakt med hat. Dessutom tar kanske de som blir hatade illa vid sig, vilket är skadligt även om just ”du” kanske tycker det ”är bra att gubbkräken mår dåligt”. För det tredje är det svårt att bedöma hotbilden utifrån. Det är inte självklart att det stannar vid ilskna tweets, även om det brukar göra det.

Hon hävdar att det inte kommer ”att leda till något bra” om man tar ”avstånd från manshatande kvinnor”. Tja, i förstone tycker jag det är viktigast att ta avstånd från manshat som fenomen. Ni vet hur ni tycker att det är viktigt att våga skapa dålig stämning när män skämtar på ett sätt ni upplever sexistiskt? Våga skapa dålig stämning även när hatisk sexism uttrycks av andra feminister. Är måttstocken korrekt, är den korrekt åt båda hållen.

Olika idéer om kamratskap

Jaylazkar skriver om kamratskap.

Bl.a. skrivermanshat hon: ”För det hör nämligen inte till ovanligheter att feminister på internet får utstå hot om våldtäkt och mord och andra former av vidrigt hat. Nej, det hör inte till ovanligheterna det är snarare något som vi kvinnor får räkna med genom att göra våra röster hörda i offentligheten. Vidare så är det såklart så att det hat och de hot jag får är vidriga och oacceptabla och helt förjävliga och vafan är det för jävla samhälle vi lever i hallå – men eftersom att vi lever i rasistiska patriarkala kapitalismen så skonas jag från en hel del av det hat och hot som detta samhälle tvingar på människor som inte har samma position som mig.”

God Ton och verbal aggressivitet

Lady Dahmer utvecklar om God Ton.

Hon förtydligar efter sitt tidigare inlägg: ”Jag är inte aggressiv för att jag är arg. Jag beter mig inte hotfullt eller elakt heller bara för att jag är arg.”

Vi kan ställa det mot faktiskt beteende, t.ex. via ett par av hennes senaste tweets:

fanskapen

javlamanniskor

Är det verkligen märkligt om sådant här uppfattas som aggressivt?

Kampen och våldsvänstern

Fanny skriver om kamp och försoning.

Hon påstår att det ”talas om att människor som kämpar emot rasism, sexism och kapitalism ska ‘lägga ner sina vapen’ och ‘försonas’ med de som förtrycker oss”. Det är kanske hur hon upplever det, men det är knappast hur de som tar avstånd från våldsvänstern upplever det. Deras position karakteriseras mer korrekt så här: de vill att vänstern slutar hota och misshandla oliktänkande.

Hon säger att det handlar om ”att skapa ett samhälle som är bra för alla att leva i, såväl män som kvinnor, arbetarklass som kapitalister och så vidare”. Det är måhända det rationaliserade slutmålet, även om hon uttalar sig i skarpt negativa ordalag om både män och kapitalister. Men det enda som faktiskt uppnås, är att man hotar och misshandlar människor för att de tycker annorlunda.

Hon menar att ”de flesta vill nog mest bara leva utan att bli utsatta för förtryck”. För all del. Därför låter de flesta bli att försöka definiera nära nog all mellanmänsklig kontakt som förtryck, och därför undviker de i allmänhet våldsamma personer eller situationer. Framförallt låter de bli att använda våld mot människor bara för att de uttrycker en avvikande åsikt.

Uthängning och näthat

Kickan Wicksell skriver om näthat.

Hon tar upp Researchgruppen, som tagit reda på anonyma debattörers identitet på sidor som Avpixlat och Fria tider, och säger att det ”inte finns några alternativ” för att det handlar om ”direkta olagligheter”. Nej, det handlar i största allmänhet inte om några olagligheter, mer än det intrång jag antar att man behövt begå för att skaffa informationen.

Hon hävdar att yttrandefriheten inte ger dig ”rätten att hota eller hata anonymt”. Här likställs hot med hat, vilket är felaktigt. Regelrätta hotelser riktade mot ett specifikt offer skyddas inte av någon yttrandefrihet. Men det mesta gör det. Hat också. Om det var olagligt att sprida hat skulle merparten av alla bloggande radikalfeminister få problem.

Hon jämför näthat med att någon i en vänsterdemonstration säger något ”hotfullt mot polisen”, och undrar ”var är skillnaden?” Tja, skillnaden är att denne hotar ett specifikt offer, i en situation där hot tillmäts hög trovärdighet. Att döma av Expressens uthängning handlar det i regel inte om några hot. Ett gäng osympatiska hatande idioter, absolut, men det bör det vara lagligt att vara. Radikalfeminister framstår påfallande ofta på samma sätt, med skillnaden att deras hat riktas mot män istället för mot invandrare.

Generellt brukar jag säga att näthat bäst hanteras så här: