Tankebrott och rasism på riktigt

Moralfjant skriver om sin rasism.

Hon berättar att hon varit arg på någon av en annan etnicitet, och inser att det fick henne att tänka rasistiska tankar. Det är, anser hon, ”så jävla skenheligt att predika om hur sugigt rasism är och i tankarna fördöma människor utifrån deras icke-vita utseende”. Själv anser jag att idén om tankebrott hör hemma i medeltiden eller i en av Orwells romaner.

Det är allmänmänskligt att tänka på det olämpliga. Den flod av associationer och kopplingar vi gör, i vardagens alla situationer, står inte under viljestyrd kontroll. Vi tänker på att ge idioten på jobbet en käftsmäll, på att vara otrogna med någon som råkar sitta mittemot på bussen, eller på att hänga ut folk vi ogillar som pedofiler. Vi planerar inte att göra det. Vi överväger det inte. Vi bara tänker det.

Rasism blir en relevant anklagelse beroende på vad vi gör med våra tankar. Du är arg på någon, och plötsligt inser du att du råkade tänka (säg) ”jävla blattehora”. Om din reaktion är att bli smått förskräckt och börja be dig själv om ursäkt inuti ditt eget huvud, är du inte rasist. Om tanken däremot bottnar i en rasistisk övertygelse, och du kanske rentav agerar på den — först hamnar saken i annat läge.

Att bestraffa sig själv för hur ens hjärna fungerar, att övervaka sina tankar som sin egen inkvisitor och flagellant, lär bara leda till neuros och destruktiva beteendemönster. (”Fel. Jag måste åtgärda det. Motverka mig själv.”)

Ett mer konstruktivt motstånd mot rasism kunde vara att kritisera hur feminister ofta tillämpar det intersektionella perspektivet. Det delar in människor efter hudfärg, och ställer grupper med olika hudfärger hierarkiskt mot varandra, vilket är närmast definitionen av rasism. En god fortsättning vore att sluta ställa grupper, identifierade genom medfödda egenskaper, hierarkiskt mot varandra över huvud taget.

Hon avslutar med: ”Till mina vita läsare: du är nog också rasistisk.” Hur man kan vara så dedikerad mot rasism, och samtidigt svepande anklaga alla med en viss hudfärg för att nog vara rasister, är förbluffande. ”Försök inte motbevisa mig i det antagandet. Försök att se hur det stämmer, snarare än om det stämmer. ” Det krävs en särskild typ av arrogans för att både hävda att alla med en viss hudfärg nog är rasister, och dessutom på förhand säga åt dem att inte ifrågasätta det.

Annonser