När kognitiv bias sätts i system

Ni har säkert inte hört talas om Rothbards lag. Men denna lag (som formulerades med glimten i ögat) säger att människor tenderar att specialisera sig på det de är sämst på.

De flesta aktivt debatterande radikalfeminister jag stött på har illustrerat Rothbards lag väl. De specialiserar sig på att vara mot sexism, men fäller ofta själva sexistiska uttalanden om män. De specialiserar sig på att vara mot rasism, men dömer ofta folk på grund av deras hudfärg. De specialiserar sig på jämställdhetsfrågor, ofta utan att visa grundläggande respekt för oliktänkandes övertygelser och upplevelser.

Jag tror att det här är symptom på ett mer grundläggande kunskapsteoretiskt problem.

En teori om hur samhället är beskaffat behöver, särskilt om den också skall omsättas i politiska beslut, vara tydligt definierad. Både utgångspunkter och slutsatser bör redogöras för med rimliga krav på tydlighet. Det vill säga: de bör redogöras för på ett sådant sätt, att man inte i ett senare skede kan utvidga eller förändra dem ad hoc utan att det blir uppenbart att man gör just det. Även målsättningar behöver redogöras för med samma tydlighet. Man måste till exempel, på en konkret nivå, kunna säga vid vilken punkt ens målsättningar blivit uppnådda.

En teori som inte gör något av detta förändras godtyckligt med dess anhängares respektive viljor, agendor och personliga bias. Den blir inte en specifik uppsättning avgränsade premisser, slutsater och målsättningar — så mycket som en ständigt föränderlig produkt av hur debatterna för tillfället råkar se ut. Sådana teorier riskerar snabbt att slå knut på sig själv.

Ett exempel som diskuterades tidigare idag är dubbelbestraffning, den här gången ifråga om smink. En kvinna som sminkar sig anses allmänt göra det för att anpassning till traditionella normer ger henne patriarkal bekräftelse. Hon agerar alltså som ett offer för förtryck. Men om hon låter bli att sminka sig? Då upprätthåller hon istället bilden av kvinnan som naturlig, ren och oskuldsfull, och den är förstås också ett uttryck för patriarkalt förtryck. Oavsett handling finner man ett sätt att låta den bekräfta den slutsats man vill nå.

Ett äldre exempel är mannen som håller upp en dörr för en kvinna. Om han gör det, utgår han från att kvinnan är svag, osjälvständig och i behov av en mans hjälp i tillvaron. Om han inte gör det, beror det istället på att han ser det som självklart att inte behöva ta hänsyn till kvinnor och anstränga sig för deras väl. Den slutsats som skall dras, dras också. Om man på detta sätt tolkar sin omvärld för att passa med en viss slutsats, märker man också snart att den alltid går att tolka så. Det leder till att ens övertygelse stärks. Inte ett enda exempel kan trots allt visa att man har fel någon endaste gång.

Som akademiker är jag plågsamt medveten om att många humanistiska institutioner underblåser det här tänkesättet. Det viktiga anses vara att hela tiden problematisera fenomen, inte att eftersträva klarhet och koherens. Det lär oss att tänka på olika sätt, men dessvärre inte att tänka rimligt, förnuftigt eller vetenskapligt. Och det är i slutändan något jag skuldbelägger postmodern kunskapssyn för.

Skönhetsideal före media och reklam

Jag tenderar att vara oerhört skeptisk till möjligheten att förändra något som tycks ligga djupt i mänsklig natur. Sådant vi t.ex. kan observera att människan tänkt eller gjort under tusentals år, tvärs genom olika epoker, kulturer och geografiska avstånd. I det här fallet talar jag om att idealisera kroppars utseende till ett skönhetsideal.

Skönhetsidealet föddes i antikens Grekland. En sanning med modifikation, kanhända. De egyptiska kungarna skulle t.ex. avbildas som unga, vältränade och vid god hälsa, även om de kanske egentligen var raka motsatsen. Men det är först i Grekland vi kan tala om ett mer universellt och formaliserat skönhetsideal.

Under 600-talet f.Kr., d.v.s. den arkaiska perioden i grekisk historia, börjar man med egyptisk konst som förebild tillverka skulpturer i terrakotta; vi kallar de som föreställer män för kouros och de som föreställer kvinnor för kore. Problemet med dessa skulpturer, var att de led samma brist som de egyptiska och alla andra. De var inte livlika, utan stiliserade. En ny strävan uppstod bland antikens skulptörer — att skapa en realistisk bild av människokroppen.

De blev omsider framgångsrika i denna strävan. Det äldsta exemplet på framgången som vi känner till, visar sig i Kritiosynglingen från ca 480 f.Kr. Den representerar ett monumentalt genombrott, precis i brytpunkten mellan den arkaiska och högklassiska epoken. För första gången i mänsklig historia kan konstnärer skapa avbilder som faktiskt är oerhört lika riktiga män och kvinnor.

Men de blev nästan direkt ointresserade av att avbilda realistiska kroppar. De övergick från realism till idealism, och idealismen behövde ett slags formaliserat ramverk. En lära om den mänskliga kroppens idealiska proportioner formulerades av Polykleitos, som också demonstrerade dem i sin skulptur Spjutbäraren. Denna lära kom att prägla den högklassiska konsten. Vi kan utan överdrift hävda att det var Polykleitos som skapade det första universella skönhetsidealet, en norm för hur den mänskliga kroppen skall avbildas.

När jag talar om den mänskliga kroppen, menar jag egentligen den manliga. Det var den nakna mannen som gällde. Kvinnan var inte lika intressant, och skulle inte avbildas naken i naturlig storlek förrän under hellenismen omkring 350 f.Kr. Mansidealet blev snart en Marvelhjälte ca 2 500 år före Marvel. Han kunde se ut så här, så här eller så här.

På grund av tidsbrist får vi avsluta nedslaget i historien här.

Media. Reklam. Kapitalism. Pornografi. Alla exempel på begrepp som inte existerade under antiken. Till och med konst är ett 1200-talsbegrepp; grekiska skulptörer sågs som hantverkare. Ändå skapade de utan tvivel konst, och dessutom en typ av bilder vi idag slentrianmässigt skulle kunna beskylla reklamen eller porren för. Nakna män, vältränade som en ung Arnold Schwarzenegger. Fullständigt orealistiskt. Ändå så universellt tilltalande.

Jag tror att vi vänder på orsak och verkan i debatter om skönhetsideal. Det är inte media, reklam och porr som gett upphov till våra skönhetsideal. Det är våra skönhetsideal som gett upphov till hur media, reklam och porr ser ut. På gott och ont tror jag inte heller att det är något som kan förändras i grunden, även om specifika idealbilder skiftar något. Kanske borde vi tala mindre om problemet med att skönhetsideal existerar, och mer om hur vi skall hantera och förhålla oss till det?

Upplevelse av skönhet är inte en valfråga

Hej Blekk! skriver om att ge plats för tjocka kroppar.

Ett av mina större problem med debatten om skönhetsideal, är att den saknar en trovärdig teori om varför skönhetsideal existerar. På sin höjd hävdar man att idealen skapas av media för att tjäna pengar, eller i syfte att förtrycka kvinnor. Det är en förklaringsmodell som bara täcker in ungefär 100 år av mänsklighetens mångtusenåriga kulturhistoria. Den framstår inte heller som trovärdig när det gäller denna relativt korta tidsrymd.

Forskningen är faktiskt ganska tydlig i den här frågan. Sådant som attraktion och upplevelse av skönhet är inte inlärt beteende. Har du försökt att, med ren viljeansträngning, uppfatta en för dig oattraktiv person som attraktiv? Det gick inte så bra, eller hur? Och det är inte för att du sett för många reklampelare från H&M, utan för att det helt enkelt inte fungerar så. Det kausala sambandet fungerar omvänt. Vi hämtar inte vår uppfattning om skönhet från vår omgivning. Vår omgivning ser snarare ut som den gör, för att vi har en viss uppfattning om skönhet. Upplevelse av skönhet är inte en viljefråga, lika lite som läggning är det.

Det finns förstås saker vi kan påverka kulturellt här och nu. Vi kan påverka hur stor betydelse skönhet och skönhetsideal skall ges. Eller hur vi behandlar andra människor beroende på om vi finner dem attraktiva eller inte. Vi kan påverka sociala stigman i samhället. Men vi kan inte förändra människors upplevelse av skönhet och attraktion, genom att förändra utformningen av mediers bildspråk. Det leder bara till skuldkänslor, som om en viss uppfattning av skönhet och attraktion vore mer rätt eller fel än någon annan, och till urholkande av yttrandefriheten.

Hej Blekk! tror att vi kan närma oss ”ett mer oproblematiskt sätt att se på olika kroppar utan att lägga i värderingar i hur de ser ut”. Det finns inget vetenskapligt stöd för att människan skulle kunna sluta ha en uppfattning om kroppslig skönhet och attraktion. Som om vi skulle sluta tycka att solnedgången var vacker, om alla resebroschyrer och landskapsfotografer avbildade disiga skrotupplag istället. Den här typen av ideologiska resonemang låter sympatiska och toleranta, men beskrivningen av verkligheten stämmer helt enkelt inte.