Att inte vilja delta i systraskapet

Fanny skriver om systraskapet.

Hon blir ibland ”gruvligt irriterad” över kvinnor som ”minsann inte vill ha/delta i något systraskap”. Varför då? De reagerar, såvitt jag noterat, mot att på grund av sitt kön bli automatiskt ansluten till en ideologisk gemenskap. Till och med Jehovas vittnen knackar åtminstone dörr och får en bekräftelse, innan de ansluter någon i sin kamp att rädda själar inför domedagen. När det gäller ideologiska och/eller politiska övertygelser vill vi själva bestämma vad vi skall anse, och till vilka grupper (om några) vi skall ansluta oss. Att bara utgå från att någon på grund av sitt kön vill delta i en gemenskap, är att ta sig tolkningsföreträde framför dem.

Hon säger att feminism ”handlar om kvinnors rätt i samhället”. Visst. Det handlar också om många fler saker. De kvinnor som inte vill inkluderas i en radikalfeministisk könsgemenskap, kanske har andra skäl för det än att ogilla kvinnors rättigheter. Vilka då? Tja. De må ju vara liberaler eller tillhöra högern, eller bara den icke-aktoritära vänstern. De kan ha läst rasistiska/sexistiska uttalanden om bl.a. vita män och känt ett avstånd. De kanske inte delar det postmodernistiska ramverkets teorimodeller. Eller så bär de på någon annan av ett stort antal egenheter, som kan göra att den radikalfeministiska rörelsen känns främmande. Kom ihåg att när du får höra att ”feminismen handlar om x”, bortser man från resten av alfabetet som feminismen också handlar om.

Hon påpekar att ”även kvinnor som inte deltar i det feministiska projektet vinner fördelar av feministisk kamp”. Men vad som är och inte är fördelar, tolkas här utifrån ideologiska grundpremisser — samma premisser som dessa kvinnor ofta inte delar. De kvinnor som tänker annorlunda, ser andra fördelar. Ibland är det kanske fördelar som en radikalfeminist skulle betrakta som förtryck. Det är en fråga om olika perspektiv. Fanny nämner t.ex. rösträtt som en feministisk fråga, men det var även en liberal fråga, och något man som liberal kan försvara utan att vara feminist. Det var inte feminister utan liberaler som kämpade för grundläggande yttrandefrihet, en frihet hon omfattas av trots att hon ser den som ‘ett ointressant ställningstagande‘. Perspektiv, således.

Även feministiska män är män

Fanny skriver om feministiska män.

Hon observerar att ”många män verkar tänka att de ska få något tillbaka av att vara feminister”. Ja, det är väl en ganska logisk konsekvens av att engagera sig i en rörelse med stor fokus på identitet, allianser, intern solidaritet och hierarkiska rangordningar. Då handlar det väldigt mycket om att ingå i en gemenskap, och att vinna fördelar av att hålla sig väl med rätt personer (ibland genom att tala nedsättande om upplevda fiender). Jag tror att det i viss utsträckning är en mognadsfråga, alltså inte feminismen, utan drivkraften att ingå i allianser och söka gemenskap där de som tänker rätt får pepp och de som tänker fel avfärdas eller demoniseras (vilket är hur jag delvis uppfattar den specifika rörelse som bloggen kritiserar).

Hon säger att ”ickefeministiska män” saknar ”ambition att inte bete sig illa” mot henne, och att de ”således med största säkerhet gör det”. I mina öron låter det som när vissa religiösa undrar hur man kan acceptera ateister, eftersom ateister måste sakna moral. Man behöver inte tillhöra någon särskild ideologi för att vilja bete sig väl mot sina medmänniskor. Både ateister och ickefeminister gör det också i de flesta fall. Feminism är inte synonymt med ”en ambition att bete sig väl”, vilket är en rent allmänmänsklig ambition, utan det är en ideologi som omfattar många olika saker. Notera också att en ickefeminist inte behöver vara mot feminism. Vi är alla icketroende resp. ickeideologiska från födseln. Feministisk övertygelse är av nödvändighet ett aktivt förvärv.

Hon ”försöker att inte utöva rasism”. Jaså? Hon tillskriver vita män som grupp negativa åsikter, hon anklagar vita män som grupp för att vara särskilt stora förtryckare, och hon anser att det vore osolidariskt att alliera sig med vita män (här). Hon har också konstaterat att vänstern ”delar upp folk i olika grupper beroende på färg”. Om hon försöker att inte bete sig rasistiskt, tycker jag inte att hon skördar några större framgångar. Här har Morgan Freeman helt rätt, som när han får frågan om vad vi skall göra mot rasism, svarar: ”Stop talking about it. I’m going to stop calling you a white man, and I’m going to ask you to stop calling me a black man.”

Hon begriper att ”många män” kommer att ”banga på feminism”, för att ”det är softare att vara omedveten om sina privilegier”. Men om man bangar, betyder det väl att man redan kommit i kontakt med feminismen och tagit ställning till den? Då är man inte gärna omedveten — man håller bara inte med. Det är en poäng jag återkommer till då och då. Ingen annan ideologi eller politisk rörelse, utom möjligtvis miljörörelsen, gör lika ofta anspråk på att handla om medvetenhet snarare än om en stor mängd resonemang och slutsatser utifrån vissa ideologiska grundpremisser. F.ö. bör man inte tillskriva sin opposition osympatiska motiv. Det gör ofta liberaler också, när de t.ex. hävdar att icke-liberaler är ”rädda för att behöva ta ansvar”. Vill du veta varför andra människor tänker som de gör? Fråga dem.

Hon avslutar med att män ”ska sluta förtrycka” och att det egentligen kvittar ”vilken etikett de använder på sig själva”. Gör det verkligen det? Män som förespråkar jämställdhet utan att vilja kalla sig feminister brukar hon gå hårt åt, och den här bloggen har hon många gånger stämplat som ”antifeministisk”, som om blotta etiketten vore ett argument i sin egen rätt. Min upplevelse av den feministiska rörelsen är i alla fall att den ofta fäster stor vikt vid etiketter. Jag undrar också om män kan sluta förtrycka? Fanny hävdar att alla män förtrycker alla kvinnor. Det följer att förtryck inte har sin grund i hur man beter sig, utan i vad man är.

Feminismen är en ideologi

Kickan Wicksell skriver att feminismen inte är en sakfråga.

Hon håller inte med om att vem som helst är feminist så länge de ”tror på mäns och kvinnors lika värde”. Här har hon alldeles rätt, och det är en bild av feminismen som feminister ofta försöker upprätthålla — i alla fall när de möter kritik. Kritik betraktas snabbt som kvinnohat, eftersom den måste bero på att man inte ställer upp på jämställdhet och lika värde. Snarare är feminismen en ideologi som rymmer bra mycket mer än bara idén om lika värde. Det går att förespråka kvinnans fri- och rättigheter utan att identifiera sig med ideologin feminism.

Hon säger att feminismen för henne är ”starkt kopplad till att jag också är socialist”. Eftersom feminism är en samhällsorienterad ideologi, är det väl rimligt att den också förankras i en politisk ideologi. Själv är jag liberal och kan kalla mig för liberalfeminist, så jag gör också en sådan förankring om än i olika ideologier, och har därför en annan uppfattning om vad feminism bör vara och vad den bör åstadkomma. Men vi verkar dela utgångspunkten att feminism inte bara handlar om medvetenhet eller att vara för kvinnors lika värde, utan om ideologi och perspektiv.

Ett privilegierat nonsens

Moralfjant skriver om privilegier.

Hon publicerar en lista över feministiska privilegiekategorier: hudfärg, kön, sexuell läggning, religiös tro, ålder, ekonomi, utseende, funktionsnedsättning och hälsa. Men vi bedöms också utifrån utbildning, skrivkunnighet, social kompetens, humor, titlar, nätverk, klädstil, hygien, kroppsmodifieringar som tatueringar och piercings, bil, bostad, politiska övertygelser, intressen, musiksmak, hur beresta vi är, och en oöverskådlig mängd andra saker. Jag betraktar det som meningslöst att tänka i termer av privilegiekategorier. Jag ifrågasätter också att man skulle vara privilegierad eller ha makt över andra, bara för att man motsvarar eller trumfar det normala i många av dessa kategorier.

Hon hävdar att om du inte är medveten om dina privilegier, så är du ”delaktig i att förtrycket upprätthålls”. För mig låter det som idén att spädbarn kommer till helvetet när de dör för att de inte läst Bibeln. Hur kan man förtrycka andra människor endast genom att sakna en viss kunskap? Betyder det att alla förtryckte alla innan dessa privilegieteorier formulerades på 1980-talet? Och varför är man per automatik en förtryckare om man är medveten om teorierna men inte håller med? Det tycks mig vådligt att stämpla alla oliktänkande som förtryckare, till synes omedveten om att det här är ett ideologiskt perspektiv och inte någon sorts oomtvistad vetenskaplig sanning.

Feminism handlar om många saker

Har feminismen gått för långt?

Det frågade Belina Olsson i sitt tvprogram i förra veckan, och många visste redan där vad de skulle tycka om både programmet och om Belinda som person. Trots att hon själv svarar nej på sin egen fråga, ansågs det djupt oanständigt och ohederligt att över huvud taget ställa den. Ingen seriös människa skulle ifrågasätta den feministiska rörelsen. Ingen seriös människa kan undra om kampen för jämställdhet gått för långt.

Jag känner förstås igen den här typen av retorik från min egen nyliberala sfär. De som ifrågasätter nattväktarstaten (idén om en stat som endast består av polis, domstolar och försvarsmakt) får ibland möta samma slags attityd. ”Kan kampen för frihet gå för långt?” Och så stämplas de som förespråkare av slaveri, på samma sätt som feminismens kritiker ofta stämplas som kvinnohatare.

Sådan här retorik speglar bara ens egen oförmåga att inse något egentligen ganska självklart: att ideologier omfattar en stor mängd övertygelser, och att kritik mot en av dem inte behöver innebära kritik mot samtliga. Vi borde undersöka vad det är som avses med att feminismen skulle ha gått för långt, för i regel är det inte alla feministiska idéer och utgångspunkter som ifrågasätts.

Känner ni igen det här: någon kritiserar feminismen på grund av x, och får till svar att feminism faktiskt handlar om y. Jag upplever att identitetspolitik bäst karakteriseras med en replik ur Goethes Faust: Wie einer ist, so ist sein Gott. Som någon är, sådan är hans Gud. Feminismen får en tendens att handla om vad man själv tycker är viktigast eller mest centralt, när den i själva verket handlar om summan av vad alla feminister tycker.

Det är inte så enkelt att feminism är den enda ideologi som förespråkar jämställdhet, att den driver jämställdhet som enda fråga utifrån dess enda definition, och att kritiker därför måste vilja se kvinnor förtryckas.

Feminismen är intimt förknippad med marxistisk och postmodernistisk kunskapsteori, med strukturell analys, och med en maktteori som grundas i kollektiva kategorier. Den är också förknippad med krav på vittgående statlig inblandning i marknad och privatliv för att nivellera könsskillnader (eller i de mest radikala fall med feministisk revolution). Och med företeelser som hendagis, manshat, aggressiv retorik, eller en konstruktivistisk syn på kön som delvis strider mot vetenskaplig forskning. Med mycket mera.

Feminism får ofta handla om allt annat än vad den för tillfället kritiseras för. Det är förbluffande hur få replikskiften som behövs, för att invändningen ”jag håller inte med om Foucaults maktanalys” kan leda till svaret att man (säg) ursäktar våldtäkter eller tycker det är okej med trafficking. Som om man var tvungen att acceptera maktanalysen eller patriarkatets existens för att kunna vara mot våldtäkt och slaveri. Som om ingen var emot sådant innan det 1970-tal när de flesta av dessa teorier skapades.

Feminismen handlar inte bara om y. Den handlar om en stor mängd sakfrågor, rymmer en mångfald av värderingar och utgår från en eller ett par ideologiska förklaringsmodeller. Därför är inte kritik mot feminism synonymt med motstånd mot jämställdhet eller förespråkande av förtryck (två begrepp som kan förstås på många olika sätt, varav det feministiska är ett av dem). Precis på samma sätt som kritik mot nattväktarstaten inte är synonymt med försvar av slaveri.

En analys oförtjänt av sympati

”Håll käft och skaffa dig en analys.”

Jag håller med om att det är viktigt att ha en analys. En teori. Ett intellektuellt ramverk som förklarar konkreta fenomen. Men det finns inte bara en analys, och att man har en viss analys säger i sig självt inget om hur rimliga eller sympatiska ens övertygelser är.

Feminister har en analys. Liberaler har en analys. Socialister har en analys. Såväl som freudianer, antroposofer, hinduer, objektivister och keynesianer. Även många antifeminister har en analys. Nazisters analys är allbekant.

När man ombeds (avkrävs) att skaffa sig en analys, innebär det i själva verket att man förväntas acceptera en specifik analys. Det antas ofta att denna analys är självklart sann; den är inte något man behöver övertygas om, utan bara bli medveten om. De som håller med är medvetna, och de som inte håller med saknar medvetenhet. Folk som framför kritik trots att de är medvetna bekämpar alltså något de vet med sig är rätt, och att någon skulle göra det kan väl bara ha sin grund i kvinnohat och makthunger.

Det här är något vi ofta påträffar i sagorna. Där vet de onda med sig att de är onda och att de kämpar för att krossa det goda. I verkligheten fungerar det sällan så.

Därför bör man ha en viss ödmjukhet inför sin egen analys. Man bör vara särskilt betänksam när man fördömer andra människor offentligt, riktar hotelser mot dem, legitimerar fysiska angrepp på dem eller själv går till sådana angrepp. Ett av mina absolut största problem med radikalfeminismen, är att den har en analys som effektivt motverkar sådan betänksamhet. Den säger att det är okej att ”sparka uppåt”, som en del i kampen.

Och vad som är ”uppåt” definieras förstås av samma analys: män, vit hudfärg, heterosexualitet, cis och avsaknad av funktionshinder. Man kan därför vara mot sexism, och ändå säga sig hata män p.g.a. deras könstillhörighet. Man kan därför vara antirasist, och ändå tala grovt nervärderande om vita p.g.a. deras vithet. Man kan bekämpa homofobi, och ändå betrakta heterosexualitet som en samhällsfara. Riktas samma slags ord mot kvinnor, mörkhyade eller homosexuella är det tvärtom ett vidrigt hat.

Det är framför allt det här synsättet som gör det oerhört svårt för mig att se försonande drag i dagens radikalfeminism. Enligt mitt eget sätt att se på saken, är man sexist om man hatar folk p.g.a. sin könstillhörighet, och rasist om man nervärderar folk p.g.a. sin hudfärg, o.s.v. Jag gör ingen sådan grundläggande skillnad mellan kvinnohat och manshat, hat mot mörkhyade och mot ljushyade, m.m. Är vi inte bättre eller sämre människor för att vi fötts med ett visst kön, en viss pigmentering eller en viss sexuell läggning, borde det innebära att foten inte skall sparka åt vare sig det ena eller andra hållet.

När jag kommer i kontakt med feminister som säger sig ta den antirasistiska kampen på allvar, och samtidigt hatar alla jävla vita män, eller rentav säger, eller accepterar att deras vänner säger, att vita män bör utrotas — då drar jag öronen åt mig. Då har jag svårt att skilja feminismen från nazism eller andra folkmördarideologier. Det här är en analys med slutsatser som aldrig skulle vinna sympati eller överseende, om de inte torgfördes under feminismens något solkiga fana.

Den uppåtsparkande analysen förtjänar ingen sympati och inget överseende. Den skall inte bemötas med humor, raljans eller gliringar. Den får inte ges skenbar legitimitet genom personangrepp och indignerade utbrott. Den är bara något oerhört tragiskt, ovärdig de som säger sig önska eller arbeta för en bättre morgondag.

Feministiskt medveten och kunskapskrav

Fanny skriver om Zlatan-affären.

Hon anger vad hon kräver av män i en lista med tre punkter. Bara tre? Hon brukar ju ställa långt fler krav på män än så! Den första punkten säger att män inte skall ”nedvärdera kvinnor som sysslar med samma saker som de själva gör”. För all del. Det är rimligt. Den andra punkten kräver att män ”inte ska ägna sig åt till exempel hustrumisshandel/våldtäkt”. Absolut. En ren självklarhet både för mig och för de flesta människor. Den tredje kräver att män ”inte på något annat vis aktivt spär på kvinnoförtrycket”. Svårare att ta ställning till, eftersom hon betraktar nästan all mellanmänsklig kontakt som på ett eller annat sätt förtryckande.

Hon säger att det är ”varken naivt eller orimligt att tycka att män ska behandla kvinnor som människor”. Nej, inte orimligt alls. Bara man samtidigt kommer ihåg att feminismen är en ideologi med en uppsjö av teorier och resonemang som sträcker sig bortom att kvinnor skall behandlas ”som människor”.

Hon förväntar sig inte ”att män ska vara feministiskt medvetna”, vilket de ju inte är ”eftersom vi fortfarande lever i detta patriarkat”. Jag skrev om hur ordet medveten används senast igår. Man kan vara medveten eller omedveten om t.ex. vetenskapliga resultat eller historiska fakta, men feminismen är en ideologi. Den handlar inte bara om att vara medveten om något. Den handlar om att ha en viss moralisk övertygelse om hur människor bör agera och (kanske men inte nödvändigtvis) hur samhället skall inrättas. Sluta ge sken av att ideologisk övertygelse handlar om medvetenhet, som om alla skulle hålla med om de bara visste tillräckligt mycket.

Hon tycker att ”det är ett rimligt krav att ställa”, att män ”ska ha grundläggande feministiska kunskaper”. Men själv saknar hon ofta kunskaper om det hon uttalar sig om, och verkar vara ointresserad av att ta reda på hur det ligger till. I samband med Quick-fallet har hon uttalat stöd av teorin om bortträngda minnen. Hon har trott att raketforskning bara existerar för att det är ”coolt”, och inte för att det ger oss något av betydelse. Hon har påstått att Marx inte skrev om kolonialismen, trots att hans texter om kolonialism samlats i en hel egen volym — under titeln On Colonialism. Fanny fäster utan tvivel stor vikt vid den kunskap hon kan deducera fram ur feministisk teori, men vetenskapliga eller historiska fakta är inget hon bemödar sig med att studera, eller ens googla.. Så varför ställa krav på andra att ha kunskap om hennes eget intresseområde?