Att vara kommunist

Jaylazkar skriver om hur hon blev kommunist.

Hon berättar att hon började umgås med kommunister, och märkte att hennes föreställningar om dem inte ”stämde överens med hur mina kommunist-vänner var och är”. Hon ”började mer och mer förstå att det kommunistiska förhållningssättet” kanske var något för henne. Det vill säga: hon bemöter det som en social attityd som kanske ”var för henne”, inte som en fråga om korrekt eller felaktig verklighetsbeskrivning.

Hon säger att det hon ”gillar allra mest med att vara kommunist är ideologikritiken”, vilket kanske framstår som märkligt, eftersom ideologikritik inte alls är någon integrerad del av kommunistisk teori. Det hon gillar mest — inte med kommunismen, utan med att vara kommunist — är att kritisera helt andra ideologier.

Hon hävdar att ideologikritik ”handlar om att en [sic] ser vilka rådande ideologier som finns i samhället” och att lära sig ”bryta ner dem och förstå dem”. Nej, ideologikritik går ut på att nagelfara andra ideologier än kommunism och socialism, utifrån när och var dess teoretiker skrev sina essäer. Det är inget annat än ett omfattande ad hominem.

Hon skall försöka ”lära mig så mycket som möjligt om kapitalism”, för att ”förstå vilket förtryckande samhällssystem det är”. Men man lär sig inte något i syfte att få en färdig slutsats bekräftad. Det är ett religiöst tänkesätt som inte hör hemma i nationalekonomin eller samhällsfilosofin. Det visar också hennes tidigare analys, som gör klart att hon inte vet något alls om kapitalism.