Sexnegativitet och öppen kritik

Fanny skriver om radikalfeminismen.

Hon säger att ”viss kritik” har anklagat radikalfeminismen för att vara ”konservativ, sexnegativ och liknande trams”. Att det nödvändigtvis är tramsig kritik håller jag nog inte med om. Fanny har själv uttalat sig positivt om att förbjuda pornografi, kritiserat BDSM för att vara patriarkalt och ”scenen” för att berättiga en våldtäktskultur. Vissa radikalfeminister går längre, och hävdar att sex är våldtäkt.

Hon hävdar att det blir ”problematiskt när något utsätts för internkritik och kritik från antifeminister på samma gång”. Varför då? Alla övertygelser kritiseras hela tiden av alla som inte håller med. Tack vare internet möter vi alla tänkbara utgångspunkter, resonemang och argument — och det är i allmänhet något oerhört positivt. Det ökar våra möjligheter att bilda en välinformerad uppfattning.

Hon säger att det är ”viktigt att tänka på avsändaren”, för att se om kritiken kommer från ”någon som faktiskt visat prov på feministiskt engagemang”. Nej, tvärtom. Det här är ren sektmentalitet; utgångspunkten att bara de redan rättrogna bör lyssnas på. Det bästa vore egentligen raka motsatsen: att anonymisera all debatt i sak, så att vi tvingas ta ställning till vad som sägs istället för vem som säger det.

Till försvar för extern diskussion

Moralfjant skriver om kritik.

Hon säger att ”internkritik är viktigt” så länge det ”främjar kampen”, men att det är ”fett skevt” att dryfta kritik ”med antifeminister”. Det är som om jag skulle säga att liberalismen bara bör kritiseras av andra liberaler, och att det är fett skevt att framföra kritik inför icke-liberaler. Ibland kan jag finna liberalers kritik rimligare, för att vi delar samma grundpremisser. Men andra bör knappast ta hänsyn till min uppfattning av rimlighet, när de väljer hur och inför vem de framför kritik. Ibland är även oppositionens kritik konstruktiv. Jag tror att vi behöver röra oss bort från allianskamper mot öppen diskussion även mellan oliktänkande.

Hon påpekar att du säkert får beröm för hur ”nyanserad” och ”vettig” du är som kritiserar radikala feminister — ”av antifeminister, det vill säga”. Det här polariserar debatten, som om man antingen måste vara radikal feminist eller antifeminist. Min erfarenhet, såsom kritisk till radikal feminism, är att peppen och ryggdunkarna lika ofta kommit från icke-radikala feminister som från antifeminister. Dessutom handlar väl inte en debatt om vilka som ger en beröm och inte, utan om att utbyta idéer och försöka bilda opinion för sina egna? Skall vi tala om vådan av ryggdunkar, är det väl snarare interntänkandet som cementerar en sådan kultur.

Hon hävdar att ”dom flesta fattar nog helt enkelt inte vad dom håller på med och hur förödande det är”, när de kritiserar feminism utanför sin interna krets. Är inte det här att avväpna andra feminister, som om de vore så mottagliga för beröm att de helt förblindas och inte kan ansvara för vad de gör? Jag har i varje fall väldigt svårt att se hur öppen diskussion kan vara förödande. För vad, den feministiska kampen? Den kanske upplevs som starkare inom den interna kretsen, men det sänder också signalen att det är just en intern grej som inte angår andra. Och den signalen är förödande — om man har som målsättning att påverka utåt.

Hon berättar att hon förut kunde säga saker som att ”jag är feminist men jag hatar inte män”, och då ”upprätthöll bilden av andra feminister som rabiata och ovärda att tas på allvar”. Tja, kan det inte i vissa fall vara så? Säg någon ideologi eller idéströmning där alla utan undantag förtjänar att tas på allvar? (Trots att jag är klassiskt liberal, tar jag till skillnad från en del vänner t.ex. inte Hans-Hermann Hoppe på minsta allvar.) Min utgångspunkt här är att idéerna bör komma före idéhavarna. Vi bör vara lojala mot värderingar och resonemang, snarare än mot specifika personer. För om vi istället är lojala mot specifika personer betyder det att idéerna kommer få ge vika och kompromissas med.

Hon säger att hon hellre håller käften än att ”ta avstånd från manshat”, om det ”ger antifeminister vatten på sin kvarn”. Har inte kampen (om man vill se det som en kamp) redan förlorats på förhand, om man vägrar att ta avstånd från manshat för att fel personer kan tänkas tycka att det är bra — även om det faktiskt är bra? En konstruktiv feminism behöver ta tydligt avstånd från sexism, d.v.s. när den faktiskt syftar till att kränka såsom när den kommer i hatets form. Vill man dessutom vinna opinion för sina idéer kan man inte ogilla när oppositionen håller med en. Det borde ses som något positivt, eller åtminstone inte som något starkt negativt att undvikas på bekostnad av ens värderingar.

Feminism och ett öppet debattklimat

Fanny skriver om kritik och debattklimat.

Hon menar att det måste finnas ”ett öppet internt debattklimat”. Det håller jag med om. Men det måste också finnas ett öppet debattklimat utåt. Annars blir det just en sådan ”jävla debattklubb” hon inte vill ha. För att åstadkomma en större förändring i samhället, och inte bara locka de som redan håller med, måste man kunna diskutera sina frågor med människor som har motsatt åsikt. Ett sådant debattklimat tycks inte existera i dagsläget.

Hon anser att de som vill diskutera  ”om patriarkatet verkligen finns”, eller tycker att feminister ”pratar för mycket om att kvinnor blir förtryckta”, ställer sig ”emot feminism” och är ”motståndare till feministiska idéer”. Det är med andra ord okej att diskutera relativa ytligheter, men inte grundpremisserna. Om man inte håller med om att det finns ett patriarkat, eller om att allt som radikalfeminister hävdar förtrycker också är förtryckande, är man antifeminist? Särskilt det senare gör att merparten av alla feminister räknas bort. Merparten av alla feminister håller inte med om att t.ex. heterosexualitet är ett förtryck.

Hon menar att feminismen inte skall vara ”någon anslagstavla där vem som helst kan komma och klottra sina jävla åsikter”. Men det är på gott och ont precis det den måste vara — om målet är en genomgripande förändring i samhället. Då måste idéerna decentraliseras och överlåtas åt var och en att tycka till om. Men visst. I dagsläget tror jag inte att ett sådant projekt skulle ha någon framgång. Den stora allmänheten har fortfarande för stor respekt för både heterosexuella och funktionshindrade, och känner sig inte redo att delta i manshatarkonferenser.

Hon säger att ”ingen, förutom patriarkatet, tjänar på” att feminismen blir en anslagstavla enligt ovan. Men det betyder väl att nästan alla tjänar på det? Alla män förstås. Över 50 % av alla människor i ett svep. Och alla kvinnor som inte håller med dem, som vinner bekräftelse etc., och som kanske rentav tycker om män. Det lämnar inte särskilt många?