Det irrelevanta perspektivet

Knappast något är väl en så effektiv inkörsport till självrättfärdigande dumdryghet, som det intersektionella perspektivet.

Det råder ofta allmän konsensus i samhället om att vissa egenskaper är särskilt positiva eller önskvärda. Åter andra egenskaper betecknas som särskilt positiva eller önskvärda av det intersektionella perspektivets uttolkare, trots att det inte behöver återspeglas i allmän konsensus.

De som besitter en eller flera av dessa egenskaper betraktas som privilegierade, ett begrepp som tidigare endast åsyftat lagstadgade befogenheter utövade av t.ex. polis och militär (och längre bak i tiden av adeln och kyrkan). Att inneha ett privilegium betyder nu inte bara att man i vissa situationer drar vissa fördelar, utan tolkas också som att man begår ett aktivt förtryck mot sina medmänniskor.

Att inneha vissa egenskaper innebär i sig självt att man begår orätt mot andra människor. Den mest vanliga katalogen av sådana egenskaper radar upp: man, vit hudfärg, heterosexuell och avsaknad av funktionshinder. Men det kan röra sig om vilka egenskaper som helst, både medfödda och förvärvade, från metabolism till utbildningsnivå. Det är egentligen bara fantasin som sätter gränser.

Häromdagen började hashtaggen #smalaförtrycker spridas på Twitter. Eftersom det anses allmänt fördelaktigt att vara smal, drar man slutsatsen att smala förtycker de som inte är smala. Och de som protesterar gör det såklart för att de vill behålla sina smalhetsprivilegier, och inte för att de t.ex. ogillar nervärdering på grund av vikt/utseende, eller för att de är oeniga med privilegie- och förtryckartänket.

Invändningar möter alltid samma slags motreaktioner: cry me a river, check your privilegie, men buhu vad ditt privilegierade liv måste vara svårt, HÅLL KÄFTEN, och så vidare. I sista hand anses var och en förtryckare som förnekar sitt förtryck, d.v.s. inte håller med om allt som den radikalfeministiska rörelsen råkar hävda. Att inte hålla med är inte bara att tänka annorlunda, utan att i sig förtrycka människor.

Ni känner kanske till reductio ad absurdum. Det är ett retoriskt grepp som använts sedan Aristoteles dagar, och som går ut på att dra ett resonemang till sin logiska slutpunkt. Det intersektionella perspektivets logiska slutpunkt är såklart att alla förtrycker alla. Ett strukturellt Leviathan, för att tala med Hobbes, där alla både innehar och saknar olika privilegierade egenskaper.

Debatterna tycks onekligen också röra sig mot denna logiska slutpunkt, vilket torde göra dem slutgiltigt irrelevanta. Det som förklarar allt förklarar inget. Någon möjlighet att komma ifrån existensen av allmänt föredragna egenskaper finns naturligtvis inte heller. Vi är evigt fast i en alla-mot-alla-situation där vi säger åt varandra att HÅLLA KÄFTEN p.g.a. äckligt förtryck, om och om igen, tills solen slukar vår planet och stjärnorna på himlen flyr.

Eller så är det fråga om en debattfluga som håller i sig några år för att sedan försvinna, tyngd av sin egen inneboende dumdryghet. Välj själva.

Annonser