Problemet med identitetspolitik

Fanny skriver om systraskap.

Hon skriver att hon avskyr allt som Isabella Löwengrip står för, men att hon kommer stå på hennes sida när hon ”berättar om sexuella trakasserier på krogen”. Jag har inte precis stenkoll på Isabella, men det jag läst har jag tyckt varit bra. I vilket fall skulle jag också stå på hennes sida om hon blivit sexuellt trakasserad på krogen. Eller på Fannys sida, för den delen. Och varför skulle jag det?

För Fanny handlar det om systraskap och ”gemensamt intresse”, snarare än om ”att gilla varandra”. För mig handlar det varken om eget intresse eller att vara solidarisk med någon med ett visst kön. Det handlar om att göra vad jag anser är rätt och riktigt. Anser jag att sexuella trakasserier är fel, och det gör jag, bör jag ta avstånd från det oavsett vem som drabbas. Jag tar ställning mot ett fenomen, inte för solidaritet med en viss samhällsgrupp.

Problemet med att ha en identitetspolitisk utgångspunkt är att man aldrig kan ta avstånd från fenomen, utan bara från fenomen i relation till en drabbad grupp man identifierar sig med. Därför kan inte Fanny vara mot t.ex. sexism och rasism i sig, och tenderar att själv hemfalla åt det när det riktas mot grupper som faller utanför hennes identitetspolitiska ramar: bland annat män och personer med vit hudfärg.

Andra kvinnors livsval

Fanny skriver om andra kvinnors livsval.

Hon säger att hon inte ”vill ha en man”. Ändå har hon emellanåt nämnt att hon bor med sin pojkvän.

Hon hävdar att ”chansen att jag lyckas attrahera en man med så god inkomst att jag skulle kunna vara hemmafru är ganska liten”. Det är knappast självklart att män höjer sina krav för att de har en god inkomst. Förhållanden handlar trots allt i första hand om kärlek och kompatibilitet, och först i andra hand om sådant som den praktiska bekvämlighet som två inkomster innebär.

Hon menar att hon inte kan ”svara för eller recensera andra kvinnors livsval”. Det gjorde hon på ett tydligt sätt för bara några dagar sedan.

Hon talar om Blondinbella (Isabella Löwengrip) och säger att det är viktigt för henne ”att accentuera sin kvinnlighet” för att hon ”tar plats i manligt kodade rum”. Här tar hon sig tolkningsföreträde framför Isabella, som kanske eller kanske inte håller med om den förklaringen.

Hon skriver också att kvinnor i patriarkatet tjänar på ”konventionella livsval”. Men det stämmer i alla samhällen med eller utan ett patriarkat. Det är (ceteris paribus) alltid enklare att vara och göra det normala eller konventionella. Vad man i slutändan tjänar på, kan förstås bara den enskilde individen avgöra för sig själv.