En revolution som aldrig kommer

Jaylazkar skriver om förtryck och kommunism.

Hon berättar att hon inte fått medhåll när hon anklagat andra för förtryck, och konstaterar att ”förnekelse och tystnad är förtryckarens bästa vän”. Det stämmer nog. Men det stämmer också att hon har en annan syn på förtryck än den gängse, som bottnar i ideologisk teori snarare än i hur människor faktiskt upplever situationer. Att hon möter motstånd har nog till inte liten del med det att göra.

Hon menar att ”vi” (feminister, antar jag) ”bortförklaras som ‘galna’, ‘hysteriska'” o.s.v. Ja, det är en vanlig typ av retorik, och den är trist. Personangrepp är aldrig argument. Samtidigt gör ingen mer än Jaylazkar för att provocera fram just sådana reaktioner. Till exempel ser hon heterosexualitet som en samhällsfara, och uppmanar till utrotning av män. Om inte det är galet och hysteriskt, undrar jag vad som är det?

Hon säger att hon känt sig ensam för att alla män som förtryckt och förtrycker henne, ”inte visar någon form av ambition att sluta” göra det. Jag fick tidigt lära mig att fråga mig själv: ”Vad är rimligast, att jag har rätt eller att alla andra har fel?” Upplever man sig regelmässigt förtryckt av alla män man möter, är det rimligaste svaret förmodligen att man tolkar något skevt. Och det kan i sin tur bero på t.ex. att man utgår från ideologisk teori snarare än andra människors faktiska motiv och upplevelser av situationer.

Hon hävdar att alla dessa förtryckande män har fått henne att ”tappa hopp om att det någon gång kommer kunna bli någon revolution”. Det är klart att det inte blir någon revolution. Det förutsätter att en avsevärd andel av befolkningen är beredda att störta staten, och det är det tvärtom oerhört få som är. Jag skulle retoriskt säga ”försök begå en statskupp istället”, om det inte riskerade att tolkas på brottsligt allvar, och hennes blogg inte redan var känd hos SÄK. (Det bör den i alla fall vara, eftersom den öppet talar om revolutionär organisering.)

Hon tänker att ”alla former av förtryck är kontrarevolutionära”. Inser hon hur otroligt främmande blotta tanken på revolution är för nästan alla i det här landet? De flesta av oss associerar det med något som var aktuellt under slutet av 1700-talet. En revolution i dagens Sverige ter sig lika osannolik som om staten skulle börja ta ut skatt i spannmål. Det här är något som bara kan framstå som verkligt när man diskuterar det med sina två dussin revolutionära kamrater. Resterande 9,6 miljoner invånare är knappt medvetna om att revolutionära grupperingar existerar.

Bör även manliga feminister dödas?

Jaylazkar bloggar om manliga feminister.

Hon berättar om en fest hon varit på, där hon knappt pratade ”med någon man alls” och är ”mycket nöjd med detta”. Naturligtvis har man rätt att välja och välja bort umgänge och samtalspartners, men att stoltsera med att man diskriminerar människor endast på grund av deras könstillhörighet är kanske mindre sympatiskt? Nog för att man kan träffa personer enskilt eller planera in separatistiska träffar, men går man på gängse fest och vägrar prata med personer som har ”fel kön” är det sexism.

Hon säger att män endast kan bidra med ”sin tomma manliga blick”, och ”det är inget att ha” — ”USCH”. Jag förstår att det är viktigt att avhumanisera människor för att kunna uppbåda ett hat inför dem, men är det inte en aning pubertalt att göra det offentligt och med sådana ord?

Hon önskar att män skulle ”bli människor istället” för att hon ”gillar människor”. Det förklaras väl bäst av vad hon själv skrivit tidigare: för att kunna utöva förtryck behöver man förneka att ens eget förtryck är vidrigt och gör en till en vidrig person. Det är något jag är böjd att hålla med om, och det borde alltså även förklara hur hon själv tänker när hon avhumaniserar män som grupp.

Hon skriver att ”överallt nästlar de sig in och skaffar sig förbindelser usch”, åsyftandes män. Det tycks väl rimligt, givet att vi talar om strax över 50 % av världens befolkning. Vi lever i en värld där män både existerar, umgås socialt och har vänner. Jag inser att det är problematiskt för någon som sagt sig vilja döda alla män, inte bara en gång, utan flera gånger, men så länge hon saknar resurser för att genomföra detta globala folkmord tvingas vi acceptera att alla människor i regel anses ha existensberättigande.

Hon berättar att män nu för tiden ”respekterar när jag ber dem att gå” och att det känns ”ovant och konstigt”. Det är bra om hon börjat röra sig omkring män som respekterar henne. Det kanske kan bidra till att nyansera hennes bild av män som icke-människor färdiga för slakt. En nyansering jag trott mig se en antydan till förut.

Privilegierat hat och revolution

Jaylazkar skriver om förtryck och ansvar.

Hon menar att ”hela detta skitsamhälle är uppbyggt på att vi ska delas in i olika grupperingar som ska ordnas hierarkiskt”, där alla lägre grupper förtrycks av de högre och omvänt. Mitt intryck är att det är privilegieteorin och inte samhället som är uppbyggd på denna polarisering. Det verkar vara ett förtryck som inte upplevs av personer som 1) inte studerat dessa postmoderna teorier eller 2) studerat dem utan att hålla med. Det tyder på att det rör sig om en ideologisk övertygelse livnärd av brist på verklighetsförankring och kognitiv bias.

Hon skriver att förtryckare är den som ”internaliserat en form av grupptillhörighet”. Det skulle betyda att förtryck bottnar i en inre bekännelse som inte utan vidare kan bedömas utåt. Att man ser ut eller beter sig på ett visst sätt, betyder ju inte nödvändigtvis att man internaliserat detta i relation till en viss grupp. Även om jag är fundamentalt oenig med idén, ser jag den ändå som ett steg framåt. Den skulle nämligen tvinga oss att lägga band på tendensen att svepande fördöma hela grupper av människor.

Hon säger att förtryckare (d.v.s. alla människor) har ”ett ansvar att sluta förneka” sitt förtryck. Jag tror man bör vara tillräckligt ödmjuk inför sin ideologi, att man inte kräver att andra människor skall dela den. Man kan argumentera för den, och kanske lyckas man övertyga en och annan, men det finns inget ansvar att hålla med vare sig man är övertygad eller ej.

Hon påstår att den som erkänner sitt förtryck är ”en rimlig förtryckare”. Finns det alltså ett förtryck som är rimligt? Är inte förtryck per definition en orimlighet?

Hon hävdar att man kan känna smärta inför sitt eget förtryck, men att den aldrig kan ”mäta sig med det” som de förtryckta ”tvingas utstå”. Jag tror att det, i alla fall på det stora hela, förhåller sig omvänt. Det är ett imaginärt förtryck som människor endast upplever om de accepterat en ideologi som postulerar dess existens. Då blir det också centralt att acceptera att man bär på en ursprunglig synd — t.ex. genom en viss hudfärg, könstillhörighet eller sexuell läggning — som bör motarbetas. På omvänt sätt upplevs det ofta som logiskt att uttrycka sig hatiskt mot andra som bär på samma slags ursprungliga synd.

Hon skriver att revolutionär kamp inte bara handlar om ”att ordna demonstrationer, studiecirklar eller [att] läsa vissa böcker och tidskrifter”. Nej, det handlar nog faktiskt om helt andra saker, och det känns inte klokt att ge exempel. Att öppet planera högförräderi är kriminellt och ett ärende för säkerhetspolisen.

Hon menar att män som vägrar erkänna sitt eget förtryck ”inte på något vis” skall ”ha någon som helst plats alls i en revolutionär rörelse”. Då är det kanske en klok vägran. Att umgås i brottsliga kretsar för sällan med sig något gott, och att försöka utföra revolution leder till fängelse i mellan 4 och 10 år. I och för sig skulle jag bli oerhört förvånad om några arga bloggare gick från att skriva om kamp på nätet till att försöka störta staten i praktiken, men ändå.

En strid ström av skit

Jag har skrivit praktikrapport och rest utomlands över några dagar. När jag återvänder hit en vecka senare känns det som att jag helt tappat lusten att blogga.

Ni såg säkert första avsnittet av Belinda Olssons Fittstim härom dagen. Ett småmysigt och beskedligt program. Jag hade inte kunnat bli upprörd över det, oavsett vilken åsikt jag hade haft i sakfrågorna. Förmodligen gillade jag Martin Ingvar mest. Inte honom personligen, utan att han över huvud taget tillfrågades. Det finns ett utbrett vetenskapsförakt inom den feministiska rörelsen, och att fråga Ingvar innebar att ta steget att göra en faktakoll av teori mot empirisk forskning. Och precis som Belinda fick veta, finns det fler biologiska skillnader mellan könen än ”längden på urinröret”.

Däremot vet jag inte om ni följde hashtagen #fittstim på Twitter den kvällen. Jag gjorde det, och mötte ett kollektivt raseri, i en storleksordning jag tidigare bara sett bland fotbollshuliganer. Folk vägrade titta, eller blev arga och stängde av. Det ritades karikatyrer; en föreställer Belinda som kramar en man och samtidigt pruttar på den feministiska rörelsen. Man förklarade vilken förrädare hon är som förminskar och pissar på den feministiska kampen. Att hon som har vit hudfärg och medelklassbakgrund borde hålla käft. Hade Belinda varit man, hade vi också hört vilket äckligt gubbkräk hon är och att hon borde dödas. Nej, det hörde vi faktiskt, för Belinda bode ju knivhuggas enligt en kommentar på Lady Dahmers blogg.

En av Belindas ambitioner med programmet lär vara att belysa de aspekter som folk ser utifrån, när de först kommer i kontakt med den feministiska rörelsen. Det stämmer att det sällan är lönefrågor som präglar debatterna på internet. Men jag vet inte om det är hendagis eller toplessprotester heller. Om jag försöker diskutera feminism med feminister på nätet, möter jag i regel snarare sådant här. Aggressiv kampretorik. Hur skönt det känns att krossa mäns självkänsla. Att män bör hängas i rep, huggas ner med machete eller avrättas av staten — eller i varje fall att man måste visa acceptans för att vissa kvinnor drömmer om globalt folkmord. Att som man inte hålla med till punkt och pricka, innebär att man är ett kvinnohatande jävla gubbkräk som vägrar sluta förtrycka sin omgivning och förmodligen bör dödas.

Med Stalin som Gud, tänker jag lite flyktigt och undrar om några av dem läst den. Det mest intressanta med Fittstim (tvprogrammet) är inte vad det innehåller, utan hur det tas emot. För ovanlighetens skull får en kvinna ta emot samma slags verbala käftsmällar och hotelser som män — åtminstone män som är oeniga med postmodernistisk epistemologi. Jag har sett HAX föreläsa några gånger om sitt arbete i EU-parlamentet. Minns hur han gestikulerar med armarna över huvudet och beskriver det som ”en strid ström av skit”. Jag kunde beskriva den feministiska debatten på samma sätt, och för all del alla andra identitetspolitiska inriktningar. Men det är nog bara på Flashbacks forum för nationalsocialism jag möter samma närhet till hatretorik och mordhot.

Tappat lusten, alltså. Det finns en feminism jag stödjer och som jag tycker är vettig. En feminism som inte dömer människor utifrån medfödda egenskaper, som lyssnar till empirisk forskning, och vars förespråkare aldrig tänker att även de mest harmlösa kritiker bör huggas ner. En feminism som förespråkas av t.ex. Sakine Madon och Petra Östergren. En feminism som inte är en strid ström av skit. Men det är sällan den feminismen som får sätta tonen i debatten. Inte på nätet, där de flesta debatter idag sker. Det är inte ens feminism, enligt en del mer radikala feminister, som snarare betraktar detta som ett borgerligt patriarkalt förtryckarprojekt. Frågan är om det är intressant och givande att delta i en sådan debatt. För mig, alltså. Det är lätt att dras in i infekterade debatter och skapa ett lojalt följe, men det motiverar inte mig så mycket. Jag vill känna att det ger mig något i sak.

Fanny skrev idag att ”istället för att läxa upp feminister om vad de borde göra för att slippa fördomar”, borde man ”läxa upp de som går omkring och sprider dessa fördomar”. Jag håller med om att det finns många fördomar, och att man bör vara oerhört försiktig när man generaliserar människors beteenden. Men de flesta fördomar och nidbilder bekräftas av Fanny, Lady Dahmer, Jaylazkar och de andra aktiva bloggarna i samma sfär. Det är lite som när män som grupp anklagas för att våldta, när det i själva verket är bråkdelen av en procent av alla män som begått våldtäkt. Det är bara bråkdelen av en procent av alla feminister som motsvarar fördomarna om hur feminister ”är”, men de blir ofta tongivande ändå. En fruktkorg bedöms sällan efter dess sju färska äpplen, utan efter det åttonde ruttna.

Jag gillar Belinda. Det jag gillar allra mest, och som den feministiska debatten tycks vara i allra störst behov av, är försöket att närma sig oppositionen för att främja gemensam förståelse. Nej, inte nödvändigtvis medhåll, men att sätta sig ner under ordnade former och föra ett civiliserat samtal med oliktänkande. Inse att de flesta inte alls är kvinnohatande kräk som vill våldta och härska, och som förmodligen aldrig skulle säga sådant om kvinnor som sägs om män ovan. Inse att våra olikheter i sak ofta påminner mer om olikheten mellan socialdemokrater och moderater, än mellan Voldemort och eleverna på Hogwarts. Vi har olika ideologiska perspektiv och använder olika begrepp, men har ofta liknande målsättningar. Olikheter existerar och är ibland stora, men det är inte en episk kamp mellan De Goda och De Onda.

Om det varit det, vet jag på vilken sida de som vill knivhugga och hänga kritiska röster hör hemma.

Olika idéer om kamratskap

Jaylazkar skriver om kamratskap.

Bl.a. skriver hon: ”För det hör nämligen inte till ovanligheter att feminister på internet får utstå hot om våldtäkt och mord och andra former av vidrigt hat. Nej, det hör inte till ovanligheterna det är snarare något som vi kvinnor får räkna med genom att göra våra röster hörda i offentligheten. Vidare så är det såklart så att det hat och de hot jag får är vidriga och oacceptabla och helt förjävliga och vafan är det för jävla samhälle vi lever i hallå – men eftersom att vi lever i rasistiska patriarkala kapitalismen så skonas jag från en hel del av det hat och hot som detta samhälle tvingar på människor som inte har samma position som mig.”

Bör manshatet rensas ut?

Fanny skriver om att rensa ut manshatarna.

Hon undrar vad män tror händer, när ”vi rensat ut alla dumma och dåliga manshatarfeminister”. En bra fråga, utan ett tydligt svar. En feministisk rörelse som tar avstånd från sexism skulle uppfattas som mer konsekvent, och säkert som mer attraktiv för de som till äventyrs inte vill döda några män. För de som vill göra detta, borde den inte heller vara så attraktiv. Även de mest argsinta feminister är ganska dåliga på att slita sig från datorn för att gå ut och döda män. Hur svårt kan det vara? Hjälper inte Solanas manifest, finns det säkert några tips i Breiviks.

Hon använder uttrycket ”rensa ut” här, som om feminismen var en klubb. Eller ett parti, för jag antar att det är från SUKP hon hämtar det. Men feminismen är ingen klubb, inget parti, och inte heller fem personer med en lojal läsekrets (även om det ibland kan verka så). Det är en idéströmning. Man kan inte rensa ut folk från en idéströmning. Man kan bara påpeka att deras sexism inte stämmer överens med värdegrunden, och själv ta avstånd från dylika företeelser.

Hon undrar om vi tror att män ”kommer sluta att tycka att en rörelse som bygger på att bryta deras överordning är dålig”. I och för sig tror jag inte bara att det är män som tycker att manshat är trist. Det gör nog de flesta med förmåga till empati. Däremot upplever jag inte att det är så många som tycker det är dåligt att bryta mäns överordning. Desto fler som inte håller med om att en sådan överordning existerar — och det är ju faktiskt en helt annan invändning.

Hon undrar om män ”någonsin kommer att acceptera en rörelse som går ut på att kritisera dem”. Går feminismen ut på att kritisera män? Jag trodde den gick ut på att främja kvinnors fri- och rättigheter i samhället.

Hon undrar om vi verkligen tror att det är manshatarna som är ”det stora hindret för feminismen”. Det vet jag inte. Men det är rimligtvis ett hinder. I regel krävs en allvarlig politisk eller ekonomisk kris innan hatiska grupperingar kan få ett stort inflytande över samhället.

Hon menar att feminismen faktiskt har ”motarbetats i alla tider”. Och det stämmer såklart. Feminismen är till sin natur en motståndsrörelse, som söker nya målsättningar när de gamla uppnåtts. Fanny undrar vad som händer när vi är ”färdiga med projektet”, men jag tror att projektet per definition aldrig kan färdigställas. Även efter den kommunistiska revolutionen, efter att barn föds i maskiner, könet slutat existera och alla män fått ett nackskott (om det är det som måste till), finns det säkert något mer att göra motstånd mot. Könsgemenskap upplever man sällan så starkt, som i kampen mot en gemensam fiende.

Inte alla män är vidriga förtryckare

Jaylazkar undrar varför de flesta män vill vara vidriga förtryckare.

Hon säger att det ”började med att män verkligen är så envisa med att fortsätta förtrycka”, men att hon nu börjar förstå att det ”kan vara möjligt att vara allierad med vissa män”. I och för sig vore det ”väldigt ovanligt och typ nästan för svårt och jobbigt” eftersom nästan alla män hon mött ”verkligen inte förtjänat att vara allierade med mig”. Hon har naturligtvis inte börjat ”hoppas på att män kommer sluta vara vidriga”, utan snarare handlar det om att det ”verkar finnas möjlighet till att tvinga dessa män att förändra sig när vi väl kan tvinga dem till det”.

Det kanske inte erbjuder läsaren någon större tröst, men det här är faktiskt mindre sexistiskt än vad hon brukar skriva. Här öppnar hon trots allt upp för idén att vissa män kan ha ett existensberättigande, och rentav i ”väldigt ovanliga” fall vara nästan lika moraliskt anständiga som hon själv (eller åtminstone inte mer lågt stående än att de skulle kunna samarbetas med). Om hon spinner vidare på den här tankegången kanske hon omsider rentav börjar tala om alla människors lika värde.

Lång diskussion om feminismkritik

Som ni kanske minns nämndes den här bloggen rörande en oenighet mellan några bloggande feminister i förra veckan. Jag skrev ett inlägg om det, och går nu igenom det som sagts i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg.

Förresten är en vanlig kritik mot feminism att ”inte ens feministerna själva kan hålla sams”. Det tycker jag är löjligt. Feminism bör inte vara en innesluten rörelse för de redan rättrogna, utan en idéströmning som försvaras och kritiseras på samma villkor som andra idéströmningar. Det bör inte handla om att vara solidariskt enig med alla, utan om självständig reflektion och att göra sin röst hörd för vad man anser är rätt.

De kommentarer som nämns kan ni läsa här. Är saklig kritik förolämpande? Ja, det kan det mycket väl vara. Jag kan inte undgå att dra en parallell till Daniel Dennett, som i sin bok Breaking the Spell tillämpar vetenskaplig analys på religiösa påståenden. Hans syfte var inte att krossa all religion, utan att visa att religiösa påståenden inte är immuna mot vetenskaplig granskning. Som ni säkert kan tro, är det många som uppfattar hans bok som djupt förolämpande. Men det fungerar omvänt också. Jag tycker att förakt för eller ovilja till empiri är förolämpande. Feminismen är förstås inte en religion, men den kan likna en religiös sekt — när folk stänger in sig i grupperingar som kräver solidarisk enighet och samtidigt demoniserar oliktänkande.

Maria skriver att det är oärligt att framställa sig själv som respektfull, för att det inte finns några sådana människor. Det beror väl på vad vi menar med respekt. Jag tar dessa bloggare på intellektuellt allvar, och jag bemöter vad de skriver på ett sakligt sätt. Det betraktas som respektfullt i vetenskapliga sammanhang. Å andra sidan är det jag skriver inte diplomatiskt medlande, och det framställer dem generellt i dålig dager. Och det kan ju med viss rätt betraktas som respektlöst. Jag förstår dock inte kravet på respekt. Lady Dahmer anordnar manshatarkonferens, Fanny Åström talar illa om funktionshindrade, Jaylazkar vill utrota alla män m.m. Skall man ställa krav på respektfullt bemötande, bör man först städa framför egen dörr.

Det sista stycket sätter kanske fingret på det hela. Jag betraktar inte det här som olika grupperingar där det handlar om att få beröm av rätt grupp och sedan chikanera sina fiender. Jag betraktar det som en diskussion, där man kan vara intellektuellt hederlig eller ej. Läsaren bör inte bry sig om mitt beröm, och jag går inte in för att ryggdunka medhåll. Läsaren bör överväga vad jag säger i sak, och antingen hålla med eller vara oenig. Det är allt. För övrigt finns det många vettiga feminister. Det är bara så att de som gapar högst och uttalar sig mest extremt också tenderar att synas mest.

Jag blev överraskad av den här kommentaren, eftersom jag inte hade väntat mig minsta medhåll. Att kritik och frågor ofta är ovälkommet i kommentarsfälten på dessa bloggar, är en av orsakerna till att Tenebrism existerar.

Jag följde aldrig Pär Ström, så jag kan inte uttala mig för hans del. Mitt kommentarsfält är allmänt tillgängligt, men jag raderar saker som bara innehåller personangrepp o.dyl. Problemet är väl att Lady Dahmer tycks sätta likhetstecken mellan feminismkritik och kvinnohat.

Det kan jag väsentligen hålla med om. Men visst finns det hånfullheter i kommentarsfälten. Det gör det å andra sidan i deras egna kommentarsfält också.

Den är anti radikalfeminism. Men den är inte anti all feminism.

Återigen attityden att kritik mot det som vissa feminister skriver, är att vara anti all feminism. Det gör det alltför enkelt att bygga upp vi-dem-murar. Jag belägger påståenden med källa när jag talar om specifika siffror eller statistiska uppgifter i allmänhet.

Det stämmer att jag betraktar mig själv som klassisk feminism eller liberalfeminist. Något utpekande av lösa grunder följde inte.

Jag ägnar mig inte åt att ”plocka isär och trasha ett antal kvinnor”. Jag ägnar mig åt att, på ett sakligt sätt, plocka isär resonemang som framförts av radikalfeminister som råkar vara kvinnor. Om inte det är kompatibelt med feminism, är inte feminism kompatibelt med saklig granskning. Är inte det en ganska sorglig feminismsyn?

Så är det säkert, men det är inget specifikt för feminister. Du blir trashad om du skriver bloggtexter i försvar för vilken ideologisk strömning eller ideologi som helst. Fanny kallde nyligen t.ex. Adam Cwejman för ”en av den banala samhällsanalysens fyra fanbärare”, och det skulle utan tvivel betraktas som kvinnohat om det istället riktades mot en kvinnlig radikalfeminist. Jag håller generellt inte med om att Fanny är schysst. Hon utpekar sällan enskilda personer, det är sant, men hon skriver raljant och ofta föraktfullt om män eller oliktänkande.

Det sätter fingret på det hela. En feminism inkompatibel med ett kritiskt förhållningssätt är inte en feminism som klarar av att stå på egna ben. Det är en attityd som i själva verket försvagar feministiska idéer.

Jag tror inte att Maria tillskrev mig någon trovärdighet från första början heller. Det här är ett fantastiskt exempel på hur man läser in vad man vill att det skall stå. Jag skrev att jag har förståelse för att jag uppfattas som antifeminist, för att bloggen ”ägnas åt att kritisera radikalfeminister, snarare än åt att lyfta fram feminister jag håller med”. Detta väljer hon att tolka som att jag kritiserar person snarare än sak, när det är fullständigt uppenbart för var och en att det inte stämmer. (På samma sätt betyder inte ”kritik av Marx” att man slår ned på Marx som person, utan att man kritiserar vad han skrev i sina böcker.)

Är det inte ganska ironiskt att jag anklagas för att inte vilja föra debatten vidare, och för att peka finger och dumförklara andra för att själv framstå i bättre dager? Om någon framstår som ”helt bananas”, är det nog för att de framställer sig själva på det sättet.

Den här bloggen gör anspråk på att vara objektiv i betydelsen saklig, men inte i betydelsen opartisk eller ovinklad. Det är en i allra högsta grad partisk blogg med en agenda: den syftar huvudsakligen till att kritisera radikalfeministiska bloggar för resonemang som är grundlösa, strider mot empiri eller lider av motsägelser. Om den sedan är en ”frisk fläkt” eller ej får väl varje läsare avgöra för egen del.

Här svarade jag så här:

Jag vet inte på vilket sätt min blogg ”skvallrar”. Den bemöter mer eller mindre ordagrant vad bloggarna själva skriver och publicerar. Jag har ingen saftig insiderinformation som andra läsare skulle sakna.

Jag snackar inte heller skit om någon. Jag bemöter det som faktiskt skrivs. Ibland är det provokativt, men provokation är inte samma sak som att snacka skit.

Varför är mina motiv är intressanta? Det är precis detta allianstänkande jag tar avstånd från. Om man följt min blogg har man dessutom svaret. Det började med att jag läste Fannys blogg, och tänkte att det kunde vara roligt att bemöta den. Det fanns ingen ambition att bli en ”röst i debatten” eller att åstadkomma något utöver mitt eget höga nöje. Har någon behållning av att läsa bloggen är det bonus.

Btw köper jag inte problembeskrivningen, att jag är någon som skriver negativt om kvinnor. Jag är någon som kritiserar radikalfeminism. Vilket kön de som driver bloggarna har är helt irrelevant för mig. Det råkar bara vara så att nästan alla aktivt bloggande radikalfeminister är kvinnor.

Jag gillar f.ö. att Lady Dahmer lät publicera mina kommentarer! Trots att hon ser mig som antifeminist.

Det har inte bara handlat om att ifrågasätta heteronormen. Det har handlat om påståenden om att heterosexualitet skulle vara ett hot, och ett slags förtryck. Personligen betraktar jag den här typen av normfrågor som missriktade. Normer är en konsekvens av att en majoritet i samhället fungerar likadant eller delar samma övertygelse. Om de flesta är heterosexuella, blir heterosexualitet normen. Det kommer man bara runt på det sätt Jaylazkar, Fanny Åström och ”Jävla feministfitta” försöker göra: genom att betrakta heterosexualitet som ett aktivt val, eller åtminstone något som går att välja bort. Att forskningen tyder på motsatsen bekymrar de sig föga om.

Javisst. 1) Bloggens kategorier indelas faktiskt inte alls efter namn på specifika invidider. Den indelas efter namn på specifika bloggar — som ibland råkar överensstämma med individers namn, när dessa individer valt att döpa sina bloggar efter sig själva. 2) Det stämmer att meningarna inte sitter ihop, men jag har inte förändrat innebörden. Poängen är att man bör vara trevlig mot oliktänkande, åtminstone när man lämnat debattstolen och möter folk i vardagslivet. Man bör inte försöka inskränka andras humoristiska ämnesval för att de går emot ens egna ideologiska övertygelser. För det här handlar nästan alltid om att vissa ämnen skulle vara tabu, och inte att humorn faktiskt skulle syfta till att kränka. 3) Det är inte att prata skit för att hon faktiskt klagar i sin text, för att den uttrycker förakt, och för att det är hon själv som säger att mannen är uppriktig. (Att tala om t.ex. den Uppriktigt Undrande Mannen med versaler är en härskarteknik som radikalfeminister ofta använder för att stereotypisera och håna både kritiker och läsare som ställer frågor.) Det går f.ö. bra att anklaga mig för att gnälla. Det finns det fog för i mina texter. Hatisk blir svårare att finna stöd för.

Feminismen som rörelse

Jaylazkar skriver om sitt liv i samhället.

Hon säger att hon inte är någon individ, och ömsom att hon ”är en rörelse”, ömsom att hon är ”en del av en rörelse”. Att vara en rörelse, och att vara en del av en rörelse, är två lite olika saker. I vilket fall är hon utan tvivel en individ. Inte en isolerad ö fritt svävandes i vakuum — men alla människor har ett eget medvetande och en egen kropp. Det är vad det innebär att vara en individ.

Hon menar att kritiker angriper hennes intelligens och utseende, men att det är ”där det tar stopp för de som vill avfärda mig och kritisera mig”. Tja, vad sägs om till exempel det som skrivits på den här bloggen, eller Sara Schmenus inlägg om heterosexualitet?

Hon hävdar att kapitalismen försöker ”få oss att tro att allt handlar om nuet” så vi skall ”glömma bort his(/hers)toria”. Hittills har jag trott att ordet ”herstory” bara används som ett slags parodi på genustänkande. Det fungerar kanske inte så bra på svenska heller. Centralt för kapitalism är hur som helst (och som namnet antyder) kapital. Och ackumulerandet av kapital förutsätter att man tänker långsiktigt. Det var tvärtom Keynes som så berömt hävdade att ”på lång sikt är vi alla döda”.

Hon säger att hon är förankrad ”i en historia av kamp” om ”att krossa patriarkala kapitalismen”. Det har rentav varit ”många människor” innan henne ”som har fört exakt denna kamp”. Detta stämmer helt enkelt inte. Feminismen som rörelse kan spåras tillbaka till slutet av 1700-talet, men en feminism som talar om något i stil med Jaylazkars patriarkala kapitalism existerade inte förrän tidigast på 1950-talet.

Ett inlägg i den feministiska debatten

Den här bloggen tycks spela en roll i en oenighet mellan å ena sidan Sara Schmenus, och å andra sidan Jaylazkar, Fanny Åström och Lady Dahmer.

Sara håller inte med Jaylazkar om att heterosexualitet är ett problem eller ett hot, och hon skrev några kommentarer på den här bloggen här. Efter att Jaylazkar twittrat att hon ”blir så jävla ledsen över att andra feminister tycker att det är rimligt att offra mig på patriarkatets altare”, skrev Sara en bloggtext om systerskap och att kritisera andra feminister. Det motiverade i sin tur Lady Dahmer att blogga om hur Sara ”snackar skit”. Vid sidan av riktar Sara också kritik mot Fanny för hennes syn på terapi, bemöter henne ifråga om att hålla god ton, och svarar även Lady Dahmer på samma ämne.

Sådana här schismer kan vara roliga att gotta ner sig i, men det är inte vad jag vill ägna den här bloggen åt.

Jag betraktar feminism som en intellektuell övertygelse, snarare än en kamp där det handlar om att välja sida, alliera sig och vara solidarisk med alla medlemmar av en viss grupp. Jag är ofta oenig med personer som delar mina grundvärderingar eller identifierar sig genom samma ismer som jag. Genom diskussion kan vi väga argument och resonemang mot varandra, och kanske enas om något eller också inte. Oavsett utgång lämnar vi bordet med en större förståelse för varandras utgångspunkter och tankekedjor — och i bästa fall utan något ont blod. Om det aldrig fanns någon oenighet, om oenighet inte fick uttalas, eller om den inte fick uttalas på arenor som tillhörde en upplevd fiende, skulle jag bli orolig och fundera över om jag råkat gå med i en sekt. Sunda idéer trivs bäst i ett öppet debattklimat.

Lady Dahmer (och Fanny) kallar mig antifeminist. Det är jag inte. Jag är bara anti en viss sorts feminism. Däremot har jag inget problem med att identifiera mig som klassisk feminist eller liberalfeminist. Det slags feminist som tycker att det är oerhört viktigt att män och kvinnor står lika inför lagen. Att kvinnor är fria att rösta, studera, arbeta, ställa upp i val och söka sin egen lycka i livet. Att kvinnor inte blir våldtagna, tvingade in i äktenskap, drabbade av särlagstiftning, o.dyl. Däremot tar jag avstånd från postmodern maktanalys och kampretorik, och anser inte att ideologiska teorier har företräde framför empiri. Teori skall förklara empiri, inte ersätta den.

Hon hävdar att den här bloggen smutskastar feminister, och jämför den med rasistiska SD-bloggar. Visst är det bekvämt att alltid ha ett guilt by association till hands? Det här är inte alls någon smutskastande blogg. Det är absolut en blogg som provocerar och som inte drar sig för att uttrycka kritik. Ibland är kritiken skarp. Men all kritik förankras noga i vad bloggarna faktiskt skriver, med citering, och svävar inte ut i personangrepp. Det är inte en typ av blogg som ondgör sig över de där jävla feministerna, hur sjuka i huvudet de måste vara, och hur äckligt det är att inte raka sig under armarna. Det kommer aldrig bli en sådan blogg heller.

Det är tråkigt att läsa kommentarerna på Lady Dahmers blogg. Man skriver om hur Sara gett vika för patriarkatet, börjat dansa den patriarkala dansen, och jämför henne med den rullstolsbundna tjejen i Fucking Åmål som ställer sig in hos mobbarna (d.v.s. mig). Hur var det nu igen med att inte smutskasta och ta sig tolkningsföreträde? Jag och Sara tänker olika om många saker, och hon har inte varit inställsam. Hon har bara råkat hålla med om en viss sak i ett visst inlägg. Det betyder inte att hon håller med om allt på den här bloggen, eller ens om något utöver det. Hennes kritik har varit saklig, så varför utgå från att hon sålt sin själ till Satan för en privilegierad plats i helvetet, istället för att hon liksom dem tänker självständigt och ibland når andra slutsatser?

Jag efterlyser ett öppet debattklimat där idéer kan uttryckas och möta varandra istället för att isoleras inom allierade grupperingar. Sunda idéer överlever — och stärks — av att mötas på lika villkor. Varken sunda eller osunda idéer vinner mark när man sätter upp gränser för vem som får hålla med vem.