Heterosexuell kärlek och psykisk ohälsa

Jaylazkar skriver om heterosexuell kärlek.

Hon hävdar att patriarkatet har ”programmerat” in i henne, att hon skall ”sträva efter heterokärlek”. Det är en uppfattning som saknar vetenskapligt stöd. I själva verket är sexuell läggning något medfött.

Hon påstår att idén om en drömman är idén om ”en förtryckare som är villig att förtrycka”. Nej, en drömman är någon man klickar med, någon man älskar, och som man kommer bra överens med i ömsesidigt samförstånd.

Hon säger att patriarkatet har lärt henne att denne man ”kan dyka upp när som helst”. Jo, den slutsatsen stämmer väl, såvida man inte lever under en sten. Strax över 50 % av alla människor är ju män. Det är ingen patriarkal konspiration utan en fråga om sannolikheter.

Hon berättar att hon i tonåren hatade sin kropp, för att hon ”visste” att det på grund av hennes utseende inte skulle ”bli någon heterokärlek”. Det är en tragisk inställning, för romantisk kärlek har att göra med så mycket mer än bara utseendet. F.ö. såg hon ju ut så här förr.

Hon berättar att hon självskadade, men sedan var ”tvungen att skärpa till” sig och bli ”en riktigt respektabel kvinna”. Nja, men självskadebeteende behöver behandlas.

Hon säger att hon ”egentligen” inte är ”en kvinna” utan ”en människa”. Är inte kvinnor människor? Kvinnoförnedrande. Hon skriver också att hon ”tvingas bli något” hon ”hatar”. Livet måste bli svårt om man går runt och hatar både män och kvinnor.

Hon menar att heterokärlek är ”ett hot” mot henne, som hon ”ständigt” måste ”försöka stå emot och parera”. Det är tragiskt att se kärlek som ett hot, och att hon motarbetar istället för att bejaka (eller i alla fall acceptera) sin sexualitet. Det är klart att man mår dåligt med sådana tankemönster.

Patriarkatet, ignorans och illvilja

Jaylazkar skriver om patriarkatet.

Hon hittar på något som hon i orwellisk anda kallar för ”manspeak”, och som är ”ett sätt att tala som grundar sig i känslokalla redogöranden”. Det handlar alltså om att tala, inte ur emotionell uppgivenhet, utan som man har förstånd till. Att hävda att detta är något karakteristiskt för män är kvinnoförnedrande.

Hon talar om ”det känslofulla kvinnliga språket” som ”grundar sig i känslor” och ”kretsar kring känslor” och ”används för att kommunicera känslor”. För att kvinnor har svallande känslor, men är till skillnad från män oförmögna till saklighet? Ett kvinnoförnedrande tänkesätt.

Hon hävdar att män inte ägnar sig ”åt att känna känslor”, och särskilt inte åt känslor som ”kan påminna om smärta”. Det är ett förbluffande ignorant uttalande. Jag skulle länka en vetenskaplig källa som belägger att män har ett känsloliv och kan känna smärta — om det inte så tydligt förolämpade läsarens intelligens.

Hon menar att hela samhället är byggt på ”att män ska känna så pass lite smärta som möjligt”. Källa saknas.

Hon talar om en ”högavancerad feministisk strategi” som inte ”nån jävla vanlig random så kallad feministisk man” bör ägna sig åt. Den reserveras för män som ”gråtit floder över hur vidriga de är”. Tillämpar hon också ett intersektionellt perspektiv här? Som vit förtrycker hon (enligt sitt eget synsätt) icke-vita. Betyder det att hon gråtit floder över vilken vidrig rasist hon är — eller ägnar hon sig inte åt att känna känslor?

Hon avslutar med att det är ”förjävla sorgligt att leva i detta samhälle”. Hennes fantasier om det verkar i alla fall djupt sorgliga.

Feminism i förhållande till rasism

Kickan Wicksell skriver om rasism.

Hon hävdar att bl.a. begreppet kulturmarxism har ”skapats och använts av rasister”. Att det skapats av rasister är ett tveksamt påstående. Inriktningen går i varje fall tillbaka till Gramsci och Frankfurtskolan under tidiga 1900-talet, och jag ser inget uppenbart skäl till att anklaga någon av dessa tänkare för rasism. Hela institutet där skolan florerade tvingades rentav flytta från Tyskland efter att Hitler grep makten 1933.

Hon säger att Flashback har tydliga rasistiska tendenser. Nåja. Det är ett forum med högt till tak och starkt skydd för anonymitet, så politiska radikaler av alla slag dras dit.

Hon menar att man upptäcker ”en stark rädsla hos många av skribenterna” när man läser sidor som Avpixlat, Fria tider och Flashback. Det är en härskarteknik.

Hon skriver att dessa rädda rasister ”talar om en utrotning snarare än en förändring”. Det är möjligt. Men även Valerie Solanas talade om utrotning. Och t.ex. Jaylazkar uppmanade nyligen till utrotning av män på Twitter:

utrotacisman

Hon menar att dessa rasister anser att genusvetenskap är ”bara ett påhitt”. Det är ett tydligt guilt by association, som om det bara vore rasister som kritiserar genusvetenskap. Faktum är att all genusvetenskap som bygger på postmoderna teorier om t.ex. samhällsstrukturer och intersektionalitet är ovetenskaplig. (Det går naturligtvis att studera den sociala uppfattningen om kön på ett vetenskapligt sätt — men inte på postmoderna grunder.)

Hon hävdar att dessa rasister ger uttryck för ”galenskap och paranoia” och därför är ”otroligt tacksamt att göra satir på”. Vad är i så fall inte det här, det här eller det här?

Hon påstår att det var denna rädsla ”som låg till grund för hela Anders Behring Breiviks ideologi”. Nja. Hans idéer om islamiseringen av västvärlden var en del i hans röriga förvirrade manifest. Han hade inte en enda bevekelsegrund, och än mindre någon enda ideologi. Att kalla avvikande åsikter för rädsla är fortfarande en härskarteknik, och att förknippa folk som inte stödjer kulturmarxism eller kritiserar genusvetenskapens epistemologiska grunder med Breivik är guilt by association.

Hon skriver att Breivik begick ”ett av de värsta terrordåden i Norges historia”. Vid sidan av vilka då?

Hon undrar hur många fler som är ”så rädda och hjärntvättade att de är beredda att ta till våld”. Feminister som Valerie Solanas och Slasher Mary är historiska exempel. Kanske den här eller den här personen kan utgöra mer nutida diton.

Feminism och att slå folk

Jaylazkar skriver att hon lär sig slåss.

Hon ”lever i ett samhälle som är uppbyggt” på att hon ”ska bli utsatt för våld” och dessutom ”acceptera det våld” hon blir ”utsatt för”. Vilket våld rör det sig om? Källor och exempel efterfrågas. Dessutom är det narcissistiskt att tro att hela samhället är uppbyggt för att jävlas med en själv. Verkliga livet är inte The Truman Show.

Hon konstaterar att ”samhället aldrig kommer” att ”försvara” henne ”mot det våld som krävs för att upprätthålla samhället”. Va? Samhället kommer aldrig använda det våld som krävs för att upprätthålla samhället? Obegriplig meningsuppbyggnad.

Hon säger att hon lär sig att se sin kropp ”som ett vapen” istället för ett objekt. Det har vi redan gått igenom här. Ett vapen är ett objekt. Per definition.

Hon hävdar att det våld hon utövar handlar om självförsvar. Men med tanke på att hon verkar betrakta våld som något i stil med ”allt jag ogillar”, måste väl betydelsen av självförsvar förskjutas på motsvarande sätt.

Objektifiering och revolutionär kamp

Jaylazkar skriver om objektifiering.

Hon säger att hon vill undvika att ”älska sin kropp”, för att det betyder att hon måste förhålla sig till sin ”kropp som ett objekt”. Men om även kärleken är objektifierande, kanske inte objektifiering är så hemskt trots allt?

Hon konstaterar att hon vill ”vara sin kropp”, vara ”en helhet”, istället för en ”fragmenterad spelpjäs i [den] patriarkala kapitalismens spel”. Dualismen (eller själ-kropp-problemet) är knappast en kapitalistisk skapelse. Den går tillbaka till antiken, och via René Descartes fram till vår egen tid. Vissa människor har svårt att betrakta sin kropp som en integrerad del av deras jaguppfattning, men att det skulle bero på patriarkal kapitalism är en för mig ny tankegång. Vilka studier pekar på det? (Retorisk fråga, förstås.)

Hon menar att hon aldrig kommer ”kunna vara fri från att tvingas objektifiera mig själv och andra” förrän den ”patriarkala kapitalismen” är krossad. En av livets många tumregler är måhända: om du tror att du inte kan åstadkomma en inre förändring hos dig själv förrän samhället störtats genom revolution, är det förmodligen så att du skyller ifrån dig istället för att hantera problemet.

Hon skriver att vi kan ”uppgradera våra objekt”, d.v.s. våra kroppar, genom att ”underhålla objektet” med ”typ nyttig mat” och ”typ motion”. Inte är det väl patriarkatets eller kapitalismens fel att våra kroppar mår bra av sådant som nyttig mat och motion?

Hon säger att hon försöker ”träna uthållighet och styrka”, att hon motionerar och lär sig ”att slåss”, som en strategi för att inte objektifiera sig själv. Men det tycks gå emot hennes tidigare position, där sådan aktivitet var ett patriarkalt kapitalistiskt sätt att uppgradera sitt objekt.

Hon menar att hon försöker se sig själv ”som en resurs”, för ”om hela jag är ett vapen” så är hon ”inte längre ett objekt”. Resurser och vapen är per definition objekt.

Hon avslutar med att så länge hon är ”ett vapen i den kommande revolutionen”, är hon ”en människa i kamp mot det postpatriarkala kommunistiska samhället”. Jag antar att hon menar tvärtom, att hon är i kamp för det postpatriarkala kommunistiska samhället.

Patriarkatet och heterosexualiteten

Jaylazkar skriver om sitt feministiska uppvaknande.

Hon hävdar att patriarkatet har som målsättning att ”internalisera kvinnohat i kvinnor”, och att hindra kvinnor ”från att skapa djupa emotionella band” till icke-män. Detta har beskrivits av ”olika kvinnliga feministiska teoretiker”. Men det är inte bara en teorifråga, utan också en empirifråga. Empiriskt underlag saknas.

Hon menar att patriarkatet upprätthålls ”av att sammanföra män och kvinnor genom heterosexualitet”. Detta saknar vetenskapligt stöd. Hon hänvisar till ”en studie” som skall ha visat att vissa kvinnor blivit ”politiskt lesbiska”, d.v.s. tagit avstånd från en patriarkalt påtvingad heterosexualitet. Den rimliga förklaringen, med hänsyn till dagens vetenskapliga läge, är att dessa kvinnor var homo- eller bisexuella redan innan sitt ställningstagande.

Hon nämner en tidigare heterosexuell samborelation, där hon ”pratade mycket om ‘när vår relation var slut'” för att ”provocera fram känslor”. Det är svårt att förena med idén att kvinnor tvingas göra det känslomässiga arbetet i heterosexuella relationer.

Att vara kommunist

Jaylazkar skriver om hur hon blev kommunist.

Hon berättar att hon började umgås med kommunister, och märkte att hennes föreställningar om dem inte ”stämde överens med hur mina kommunist-vänner var och är”. Hon ”började mer och mer förstå att det kommunistiska förhållningssättet” kanske var något för henne. Det vill säga: hon bemöter det som en social attityd som kanske ”var för henne”, inte som en fråga om korrekt eller felaktig verklighetsbeskrivning.

Hon säger att det hon ”gillar allra mest med att vara kommunist är ideologikritiken”, vilket kanske framstår som märkligt, eftersom ideologikritik inte alls är någon integrerad del av kommunistisk teori. Det hon gillar mest — inte med kommunismen, utan med att vara kommunist — är att kritisera helt andra ideologier.

Hon hävdar att ideologikritik ”handlar om att en [sic] ser vilka rådande ideologier som finns i samhället” och att lära sig ”bryta ner dem och förstå dem”. Nej, ideologikritik går ut på att nagelfara andra ideologier än kommunism och socialism, utifrån när och var dess teoretiker skrev sina essäer. Det är inget annat än ett omfattande ad hominem.

Hon skall försöka ”lära mig så mycket som möjligt om kapitalism”, för att ”förstå vilket förtryckande samhällssystem det är”. Men man lär sig inte något i syfte att få en färdig slutsats bekräftad. Det är ett religiöst tänkesätt som inte hör hemma i nationalekonomin eller samhällsfilosofin. Det visar också hennes tidigare analys, som gör klart att hon inte vet något alls om kapitalism.

En radikalfeminists påtagliga kvinnoförakt

Jaylazkar skriver om manliga feminister.

Hon undrar i rubriken hur manliga feminister skall hantera situationen när kvinnor ”uttrycker sig ofeministiskt”. Det rimliga svaret är att det inte finns något att hantera. Människor har ofta andra åsikter än man själv har, och det är en del av livets mognadsprocess att lära sig acceptera det — även om man inte accepterar åsikterna i sig.

Hon citerar en fråga hon fått, som hävdar att ”snubb-feminister” inte skall få ”förklara patriarkatet”. Detta är förstås ett oerhört förlegat synsätt. Män och kvinnor har samma rätt att undersöka och förklara hur världen är beskaffad.

Hon replikerar att det är ”ytterst snubbigt” att ”börja en fråga med ett konstaterande”. Är det inte ganska kvinnoförnedrande att utgå från att det är ”manligt” att konstatera något?

Hon säger att man skall ”försöka att förstå varför dessa kvinnor… kände ett behov av att uttrycka sig ofeministiskt”. Kanske för att de har andra åsikter och värderingar än du själv? Nej, det beror förstås på ”det patriarkala förtryck” som de ”möter i sin vardag”. De uttrycker sig som de gör, inte för att de kan tänka själva, utan p.g.a. deras ”inre och yttre omständigheter”. Tydligt förminskande av kvinnors intellektuella förmåga.

Hon skriver att det är problematiskt att som man stötta en kvinna, för hon kan bli osäker på hans avsikter — ”kapitalismen och patriarkatet” vill ju att det skall utvecklas till romantik. Det handlar merendels om vilka signaler man skickar ut, och det gäller även omvänt att män blir osäkra på kvinnors avsikter. Romantiken, om den uppstår, beror dock inte på kapitalism eller patriarkat, utan på personkemin mellan de som förälskar sig,

Hon hävdar att ”kvinnor är inprogrammerade” till att älska män. Om hon menar att de precis som män har en medfödd förmåga att bli förälskade är det sant men trivialt. Om hon menar att de programmeras av något slags patriarkat, saknar det vetenskapligt stöd.

Hon uppmuntrar den feministiske mannen att fråga kvinnan vad hon menade med sitt ofeministiska uttalande. De flesta har ju ”någon form av självinsikt”, även om man ”inte kan rädda alla”. Rädda? Här används ett uttryckligt religiöst språk. En kvinna säger något du inte håller med om. Du vädjar till hennes självinsikt, genom vilken hon måste förstå att du har rätt. Fungerar det inte, beror det inte på att hon har en självständig övertygelse och kan argumentera för den — det beror på att du är felbar och har misslyckats att rädda hennes själ för den goda saken.

Något av det mest oaptitliga med radikalfeminism, är många gånger dess påtagliga kvinnoförakt.

Feministiskt Initiativ och patriarkatet

Jaylazkar skriver om parlamentarism och vänstern.

Hon skriver i slutet av sin text att rasism, fascism och nazism är ”den mest tydliga motståndaren”. Men i början skriver hon: ”Jag vill göra revolution för att kunna leva i kommunism, jag vill inte ha parlamentarism.” Det finns en påtaglig konflikt mellan dessa påståenden.

Hon säger att när ”män tänker på mäns intressen” blir det ”alltid någon form av ologisk paradox”. Uppenbarligen är hon blind för att nästan alla hennes egna texter innehåller motsägelser. (Det heter f.ö. logisk paradox — inte ologisk.)

Hon anser att det beror på maskulinitet och patriarkat, att män som inte stödjer parlamentarism hellre röstar på V än på F! i nästa val. Det står väl ganska klart att det alltid är hennes förklaring när (ett litet urval av) män inte följer hennes idéer till punkt och pricka. Man ser vad man vill se.

Hon menar att mäns förhållande till V och F! måste bero på att de inte vill avsäga sig sina privilegier. Men har det inte hävdats gång efter annan att män inte kan avsäga sig privilegier — de kan endast använda dem på mer eller mindre förtryckande sätt.

Hon säger att F! erbjuder kvinnor ”mer frihet och rättigheter”. Lustigt hur mäns fri- och rättigheter kallas för privilegier, och hur kvinnors privilegier kallas för fri- och rättigheter.

”Åh alla dessa män och deras manliga åsikter, jag blir så trött.” Awh.