Kyparen, det ligger kommunism i maten!

Fanny skriver om restaurangjobb.

Hon undrar ”till vilken nytta” restauranger alls existerar. Jo, för att erbjuda en ”trevlig upplevelse”. Jag är inte säker på vari kritiken består, men hon säger att restaurangbranschen är vidrig och onödig, och hon har ”svårt att se syftet med” den. Det behöver hon inte. Restauranger existerar inte för just henne, utan för de som vill äta hos dem. Det är väl ens ensak, varför man gör något så tämligen alldagligt som att äta på en restaurang? Nej, det förstås…

Hon ”ser hellre ett samhälle där folk lagar sin egen mat i högre grad, eller kanske lagar mat kollektivt”. Varför detta detaljintresse för hur andra människor äter middag? De är inte dina spelpjäser att flytta omkring som du råkar känna för. De är sina egna, med rätt att själva styra över sina mat- och matlagningsvanor.

Hon erbjuder i en uppdatering ett förslag. Det går ut på att minska ”den totala mängden jobb” och dela på ”det arbete som behöver utföras”. Jag kan inte hjälpa att att bli fascinerad varje gång en kommunist vill detaljreglera vilka varor och tjänster som miljontals människor i ett samhälle ”behöver” och inte. Det är så brödköer skapas.

Hon tillägger att hon förresten även anser att enskild matlagning ”är ett oskick”, och att matlagning istället bör ”organiseras gemensamt utan något vinstintresse”. Jag organiserar i alla fall min egen matlagning utan vinstintresse, eller utan monetärt vinstintresse, och det kanske vi kan acceptera som en kompromisslösning? Om inte fortsätter jag nog ändå, i alla fall tills NKVD knackar på dörren.

Ekonomi, jobb och levnadsstandard

Fanny skriver om arbete och fritid.

Hon tänker sig ett samhälle där vi ”delar på de jobb som faktiskt behöver utföras” och som ”inte kommer att utföras spontant”. Dels stämmer det inte att jobb (egentligen anställningar) är något som man ”delar på”. Det finns inte en fixerad mängd jobb i samhället som skall delas upp. Jobb skapas för att möta efterfrågan. Arbetsuppgifter lär i allmänhet också utföras spontant (d.v.s. utan ersättning), givet en tillräckligt stor marginalnytta. Det här är saker man behöver specificera. Men behov, då?

Hon tänker inte ge någon ”fullständig lista” över jobb som behövs, eftersom det måste ”beslutas demokratiskt”, men hon ger några exempel: infrastruktur, kollektivtrafik, vård. Men ingen enskild individ eller ens folket som helhet vet vilka jobb som behövs. Både autokratin och den socialistiska eller kommunistiska ekonomin ställs inför von Mises kalkylproblem. Enskilda individer har kunskap om sina egna behov, och det är den utgångspunkt som fria ekonomier motsvarar.

Hon erbjuder oss ”ett system där de allra flesta människor får mer kontroll över sitt liv”. Nej, centralstyrning av produktionen har alltid visat sig leda till låg allmän levnadsstandard.