Om snyfthistorier och källkritik

Fanny skriver om att dela snyfthistorier.

Hon ber oss att inte oreflekterat dela snyfthistorier om 1) kvinnor som slår män, 2) män som förlorat vårnaden om sitt barn och 3) par som fått sina barn omhändertagna av socialen. Själv delar jag sällan snyfthistorier över huvud taget och tar för vana att vara källkritisk. Men varför skall vi vara särdeles eftertänksamma mot just de här historierna? För att det riskerar att nyansera den feministiska debatten, eller av andra skäl?

Hon menar att vi inte bör dra slutsatsen 1) att det skulle bli en stor grej om det hände en kvinna, och 2) att vi lever i ett matriarkat. Det förra ser jag inget problem med, och det stämmer i vissa fall. Få bryr sig t.ex. när en man blir tafsad på. Visst hat anses också lite finare än annat hat, och i dagsläget är det utan tvivel radikalfeminister som kommer undan med det i störst utsträckning. De kan uttrycka sig rasistiskt och sexistiskt; tala med värme om sitt manshat och om hur män borde dödas — och behålla något slags social respekt, trots att det är en typ av uttalanden vi annars hör från extremhögern. Att tala om ett matriarkat är däremot oklokt, eftersom den postmodernistiska privilegieanalysen är högst diskutabel.

Hon tycker att det är ”jättetråkigt såklart” om män blir ”utsatta för sexism, sexuellt våld och/eller trakasserier eller prostituerar sig”. Varför då? Bara några dagar tidigare vädjade hon till manshatande män, att inte ta hennes eget manshat ifrån henne, och hon talar ofta nedsättande om män som grupp. Det saknas inte sällan samstämmighet mellan vad hon sade igår, säger idag och kommer säga imorgon. Hon kan inte gärna tycka att det är jättetråkigt om män utsätts för sexism och samtidigt själv regelmässigt uttrycka sig sexistiskt mot män (eller för den del stödja personer som anser att män bör dödas).

Hon säger att du inte borde ”köpa mannens historia rakt av” ang. vårdnad av barn, för att du ”inte har en jävla aning om vad som skett i den här familjen”. Samtidigt har hon som princip att alltid köpa kvinnans historia rakt av. Du skall ”bara inse att du inte vet och skit i att dela den jävla storyn”. Men det gäller alla nyheter, och det är orimligt att kräva absolut säkerhet. Det räcker att vara källkritisk och googla påståenden som verkar tvivelaktiga. Hon understryker med kapitäler ”DU VET INTE OM DET ÄR SANT så skit i att spekulera”. Själv anser hon t.ex. att bortträngda minnen existerar, att rymdraketer saknar relevans för samhället, och att patriarkatet inte kräver bevis. Vad sägs om att åtminstone försöka tänka konsekvent?

Behovet av sunt förnuft och källkritik

Lady Dahmer skriver om sunt förnuft.

Hon säger att hon ”litar inte på det sunda förnuftet”, ett förnuft som dessutom är ”missbrukat av antifeminister, könsivrare, konservativa och annat pack som ett verktyg att upprätthålla ordningen”. (”Könsivrare” var ett spännande ord — betyder det att hon själv är könsbeivrare?)

Tja, vad menar vi med sunt förnuft? Vi menar något slags bedömning av vad som är rätt och rimligt, med utgångspunkt i våra alldagliga livserfarenheter. Det kan höra till sunt förnuft att solen går upp även imorgon, eller att det finns något sådant som ett människovärde. Till skillnad från Lady Dahmer tror jag att sunt förnuft är något bra, så länge man också är medveten om vad det inte är: en påläst bedömning baserad på aktuell forskning eller akademiska teorier.

Problemet med sunt förnuft, är att det gärna blir ett verktyg för kognitiv bias. Man riskerar att tolka hela samhället eller världen utifrån sin egen bakgrund, livssituation och umgängeskrets, vilket sällan leder till korrekta slutsatser. Fördelen är att man snabbt kan identifiera uppenbart nonsens, utan att ha specialistkunskaper i alla ämnen.

I vilket fall håller jag med Lady Dahmer här: ”Kloka människor söker kunskap. Kloka människor vill lära sig och utvecklas, Man måste tänka, analysera, ifrågasätta om man vill utvecklas som människa.” Det är bl.a. därför jag är så tjatig när det gäller att vi bör hänvisa till trovädiga källor för att styrka våra påståenden. Självfallet glädjer det mig om Lady Dahmer nu håller med om detta.

Om reklam: en studie i källkritik

Moralfjant skriver om reklam.

Hon länkar till en studie. Någon mer än jag som blev förvånad? Plötsligt någon som tycker att empiri är intressant, och det är ett stort kliv framåt. Men studien, som visar att 9 av 10 kvinnor och 3 av 10 män mår dåligt av reklam, lider av vissa brister. Nästa steg i processen är källkritik.

Studien baseras på 1000 enkätsvar, vilket inte skulle vara tillräckligt för statistisk relevans enligt t.ex. SCB. Av dessa 1000 personer, utgörs 83 % av kvinnor och 17 % av män. Det statistiska underlaget för resp. könsperspektiv är alltså 830 kvinnor och 170 män. I synnerhet det låga antalet män är helt oanvändbart för statistisk relevans.

Studien kan också kritiseras för tydlig bias. När Sveriges Kvinnolobby, som redan i namnet demonstrerar bias, lägger ut en enkät på internet finns en påtaglig risk för att den attraherar enkätsvarare med liknande bias. Vissa av frågorna är direkt ledande, som t.ex. Q9: ”Upplever du att kvinnor i högre utsträckning än män sexualiseras i reklam, alltså framställs som sexiga genom hur de är klädda, hur de står eller hur de interagerar med personer och saker?” Även andra frågor följer samma mönster.

Och slutsatserna av denna från början mycket bristfälliga undersökning är bortom alla rimlighetens gränser:

Den stereotypa skildringen av kvinnor och män i reklam får långtgående konsekvenser för individen och samhället. Den legitimerar och förstärker maktordningen mellan könen och är ett hinder för jämställdhet. Dessutom utgör den ett folkhälsoproblem. Onaturliga skönhetsideal och objektifiering av kvinnor i reklam skapar en snedvriden kroppsbild, låg självkänsla och dålig självbild som leder till utbredd psykisk ohälsa och ätstörningar.

Att vilja sammanföra teorier med kunskap är en oerhört positiv grundpremiss. Men på egen hand räcker den som vi ser inte långt. Nu behöver vi fokusera på vetenskaplig metod, källkritik och vilka slutsatser en studie stödjer och inte.