Att inte vilja delta i systraskapet

Fanny skriver om systraskapet.

Hon blir ibland ”gruvligt irriterad” över kvinnor som ”minsann inte vill ha/delta i något systraskap”. Varför då? De reagerar, såvitt jag noterat, mot att på grund av sitt kön bli automatiskt ansluten till en ideologisk gemenskap. Till och med Jehovas vittnen knackar åtminstone dörr och får en bekräftelse, innan de ansluter någon i sin kamp att rädda själar inför domedagen. När det gäller ideologiska och/eller politiska övertygelser vill vi själva bestämma vad vi skall anse, och till vilka grupper (om några) vi skall ansluta oss. Att bara utgå från att någon på grund av sitt kön vill delta i en gemenskap, är att ta sig tolkningsföreträde framför dem.

Hon säger att feminism ”handlar om kvinnors rätt i samhället”. Visst. Det handlar också om många fler saker. De kvinnor som inte vill inkluderas i en radikalfeministisk könsgemenskap, kanske har andra skäl för det än att ogilla kvinnors rättigheter. Vilka då? Tja. De må ju vara liberaler eller tillhöra högern, eller bara den icke-aktoritära vänstern. De kan ha läst rasistiska/sexistiska uttalanden om bl.a. vita män och känt ett avstånd. De kanske inte delar det postmodernistiska ramverkets teorimodeller. Eller så bär de på någon annan av ett stort antal egenheter, som kan göra att den radikalfeministiska rörelsen känns främmande. Kom ihåg att när du får höra att ”feminismen handlar om x”, bortser man från resten av alfabetet som feminismen också handlar om.

Hon påpekar att ”även kvinnor som inte deltar i det feministiska projektet vinner fördelar av feministisk kamp”. Men vad som är och inte är fördelar, tolkas här utifrån ideologiska grundpremisser — samma premisser som dessa kvinnor ofta inte delar. De kvinnor som tänker annorlunda, ser andra fördelar. Ibland är det kanske fördelar som en radikalfeminist skulle betrakta som förtryck. Det är en fråga om olika perspektiv. Fanny nämner t.ex. rösträtt som en feministisk fråga, men det var även en liberal fråga, och något man som liberal kan försvara utan att vara feminist. Det var inte feminister utan liberaler som kämpade för grundläggande yttrandefrihet, en frihet hon omfattas av trots att hon ser den som ‘ett ointressant ställningstagande‘. Perspektiv, således.

Om feministiska olikheter

Fanny skriver om feministiska olikheter.

Hon skriver så här: ”Jag tycker att det är fantastiskt att folk bryr sig om feministiska frågor, vilka som helst. Jag är övertygad om att om jag försöker motarbeta sådant engagemang med motiveringen att det finns viktigare saker så kommer resultatet i en majoritet av fallen inte att blir att folk faktiskt bryr sig om mina frågor utan snarare att luften går ur engagemanget och folk blir mindre peppade på att vara feminister.”

Det rimmar illa med vad hon skrivit om klassisk feminism eller liberalfeminism. När hon hör talas om den osäkrar hon sin revolver, för den är ”ganska ologisk och ovisionär och det är inga jag ser som mina politiska allierade”. Det skulle i varje fall jag betrakta som att ”motarbeta… att folk bryr sig om feministiska frågor, vilka som helst”.

En strid ström av skit

Jag har skrivit praktikrapport och rest utomlands över några dagar. När jag återvänder hit en vecka senare känns det som att jag helt tappat lusten att blogga.

Ni såg säkert första avsnittet av Belinda Olssons Fittstim härom dagen. Ett småmysigt och beskedligt program. Jag hade inte kunnat bli upprörd över det, oavsett vilken åsikt jag hade haft i sakfrågorna. Förmodligen gillade jag Martin Ingvar mest. Inte honom personligen, utan att han över huvud taget tillfrågades. Det finns ett utbrett vetenskapsförakt inom den feministiska rörelsen, och att fråga Ingvar innebar att ta steget att göra en faktakoll av teori mot empirisk forskning. Och precis som Belinda fick veta, finns det fler biologiska skillnader mellan könen än ”längden på urinröret”.

Däremot vet jag inte om ni följde hashtagen #fittstim på Twitter den kvällen. Jag gjorde det, och mötte ett kollektivt raseri, i en storleksordning jag tidigare bara sett bland fotbollshuliganer. Folk vägrade titta, eller blev arga och stängde av. Det ritades karikatyrer; en föreställer Belinda som kramar en man och samtidigt pruttar på den feministiska rörelsen. Man förklarade vilken förrädare hon är som förminskar och pissar på den feministiska kampen. Att hon som har vit hudfärg och medelklassbakgrund borde hålla käft. Hade Belinda varit man, hade vi också hört vilket äckligt gubbkräk hon är och att hon borde dödas. Nej, det hörde vi faktiskt, för Belinda bode ju knivhuggas enligt en kommentar på Lady Dahmers blogg.

En av Belindas ambitioner med programmet lär vara att belysa de aspekter som folk ser utifrån, när de först kommer i kontakt med den feministiska rörelsen. Det stämmer att det sällan är lönefrågor som präglar debatterna på internet. Men jag vet inte om det är hendagis eller toplessprotester heller. Om jag försöker diskutera feminism med feminister på nätet, möter jag i regel snarare sådant här. Aggressiv kampretorik. Hur skönt det känns att krossa mäns självkänsla. Att män bör hängas i rep, huggas ner med machete eller avrättas av staten — eller i varje fall att man måste visa acceptans för att vissa kvinnor drömmer om globalt folkmord. Att som man inte hålla med till punkt och pricka, innebär att man är ett kvinnohatande jävla gubbkräk som vägrar sluta förtrycka sin omgivning och förmodligen bör dödas.

Med Stalin som Gud, tänker jag lite flyktigt och undrar om några av dem läst den. Det mest intressanta med Fittstim (tvprogrammet) är inte vad det innehåller, utan hur det tas emot. För ovanlighetens skull får en kvinna ta emot samma slags verbala käftsmällar och hotelser som män — åtminstone män som är oeniga med postmodernistisk epistemologi. Jag har sett HAX föreläsa några gånger om sitt arbete i EU-parlamentet. Minns hur han gestikulerar med armarna över huvudet och beskriver det som ”en strid ström av skit”. Jag kunde beskriva den feministiska debatten på samma sätt, och för all del alla andra identitetspolitiska inriktningar. Men det är nog bara på Flashbacks forum för nationalsocialism jag möter samma närhet till hatretorik och mordhot.

Tappat lusten, alltså. Det finns en feminism jag stödjer och som jag tycker är vettig. En feminism som inte dömer människor utifrån medfödda egenskaper, som lyssnar till empirisk forskning, och vars förespråkare aldrig tänker att även de mest harmlösa kritiker bör huggas ner. En feminism som förespråkas av t.ex. Sakine Madon och Petra Östergren. En feminism som inte är en strid ström av skit. Men det är sällan den feminismen som får sätta tonen i debatten. Inte på nätet, där de flesta debatter idag sker. Det är inte ens feminism, enligt en del mer radikala feminister, som snarare betraktar detta som ett borgerligt patriarkalt förtryckarprojekt. Frågan är om det är intressant och givande att delta i en sådan debatt. För mig, alltså. Det är lätt att dras in i infekterade debatter och skapa ett lojalt följe, men det motiverar inte mig så mycket. Jag vill känna att det ger mig något i sak.

Fanny skrev idag att ”istället för att läxa upp feminister om vad de borde göra för att slippa fördomar”, borde man ”läxa upp de som går omkring och sprider dessa fördomar”. Jag håller med om att det finns många fördomar, och att man bör vara oerhört försiktig när man generaliserar människors beteenden. Men de flesta fördomar och nidbilder bekräftas av Fanny, Lady Dahmer, Jaylazkar och de andra aktiva bloggarna i samma sfär. Det är lite som när män som grupp anklagas för att våldta, när det i själva verket är bråkdelen av en procent av alla män som begått våldtäkt. Det är bara bråkdelen av en procent av alla feminister som motsvarar fördomarna om hur feminister ”är”, men de blir ofta tongivande ändå. En fruktkorg bedöms sällan efter dess sju färska äpplen, utan efter det åttonde ruttna.

Jag gillar Belinda. Det jag gillar allra mest, och som den feministiska debatten tycks vara i allra störst behov av, är försöket att närma sig oppositionen för att främja gemensam förståelse. Nej, inte nödvändigtvis medhåll, men att sätta sig ner under ordnade former och föra ett civiliserat samtal med oliktänkande. Inse att de flesta inte alls är kvinnohatande kräk som vill våldta och härska, och som förmodligen aldrig skulle säga sådant om kvinnor som sägs om män ovan. Inse att våra olikheter i sak ofta påminner mer om olikheten mellan socialdemokrater och moderater, än mellan Voldemort och eleverna på Hogwarts. Vi har olika ideologiska perspektiv och använder olika begrepp, men har ofta liknande målsättningar. Olikheter existerar och är ibland stora, men det är inte en episk kamp mellan De Goda och De Onda.

Om det varit det, vet jag på vilken sida de som vill knivhugga och hänga kritiska röster hör hemma.

Till försvar för extern diskussion

Moralfjant skriver om kritik.

Hon säger att ”internkritik är viktigt” så länge det ”främjar kampen”, men att det är ”fett skevt” att dryfta kritik ”med antifeminister”. Det är som om jag skulle säga att liberalismen bara bör kritiseras av andra liberaler, och att det är fett skevt att framföra kritik inför icke-liberaler. Ibland kan jag finna liberalers kritik rimligare, för att vi delar samma grundpremisser. Men andra bör knappast ta hänsyn till min uppfattning av rimlighet, när de väljer hur och inför vem de framför kritik. Ibland är även oppositionens kritik konstruktiv. Jag tror att vi behöver röra oss bort från allianskamper mot öppen diskussion även mellan oliktänkande.

Hon påpekar att du säkert får beröm för hur ”nyanserad” och ”vettig” du är som kritiserar radikala feminister — ”av antifeminister, det vill säga”. Det här polariserar debatten, som om man antingen måste vara radikal feminist eller antifeminist. Min erfarenhet, såsom kritisk till radikal feminism, är att peppen och ryggdunkarna lika ofta kommit från icke-radikala feminister som från antifeminister. Dessutom handlar väl inte en debatt om vilka som ger en beröm och inte, utan om att utbyta idéer och försöka bilda opinion för sina egna? Skall vi tala om vådan av ryggdunkar, är det väl snarare interntänkandet som cementerar en sådan kultur.

Hon hävdar att ”dom flesta fattar nog helt enkelt inte vad dom håller på med och hur förödande det är”, när de kritiserar feminism utanför sin interna krets. Är inte det här att avväpna andra feminister, som om de vore så mottagliga för beröm att de helt förblindas och inte kan ansvara för vad de gör? Jag har i varje fall väldigt svårt att se hur öppen diskussion kan vara förödande. För vad, den feministiska kampen? Den kanske upplevs som starkare inom den interna kretsen, men det sänder också signalen att det är just en intern grej som inte angår andra. Och den signalen är förödande — om man har som målsättning att påverka utåt.

Hon berättar att hon förut kunde säga saker som att ”jag är feminist men jag hatar inte män”, och då ”upprätthöll bilden av andra feminister som rabiata och ovärda att tas på allvar”. Tja, kan det inte i vissa fall vara så? Säg någon ideologi eller idéströmning där alla utan undantag förtjänar att tas på allvar? (Trots att jag är klassiskt liberal, tar jag till skillnad från en del vänner t.ex. inte Hans-Hermann Hoppe på minsta allvar.) Min utgångspunkt här är att idéerna bör komma före idéhavarna. Vi bör vara lojala mot värderingar och resonemang, snarare än mot specifika personer. För om vi istället är lojala mot specifika personer betyder det att idéerna kommer få ge vika och kompromissas med.

Hon säger att hon hellre håller käften än att ”ta avstånd från manshat”, om det ”ger antifeminister vatten på sin kvarn”. Har inte kampen (om man vill se det som en kamp) redan förlorats på förhand, om man vägrar att ta avstånd från manshat för att fel personer kan tänkas tycka att det är bra — även om det faktiskt är bra? En konstruktiv feminism behöver ta tydligt avstånd från sexism, d.v.s. när den faktiskt syftar till att kränka såsom när den kommer i hatets form. Vill man dessutom vinna opinion för sina idéer kan man inte ogilla när oppositionen håller med en. Det borde ses som något positivt, eller åtminstone inte som något starkt negativt att undvikas på bekostnad av ens värderingar.

Feminismen som rörelse

Jaylazkar skriver om sitt liv i samhället.

Hon säger att hon inte är någon individ, och ömsom att hon ”är en rörelse”, ömsom att hon är ”en del av en rörelse”. Att vara en rörelse, och att vara en del av en rörelse, är två lite olika saker. I vilket fall är hon utan tvivel en individ. Inte en isolerad ö fritt svävandes i vakuum — men alla människor har ett eget medvetande och en egen kropp. Det är vad det innebär att vara en individ.

Hon menar att kritiker angriper hennes intelligens och utseende, men att det är ”där det tar stopp för de som vill avfärda mig och kritisera mig”. Tja, vad sägs om till exempel det som skrivits på den här bloggen, eller Sara Schmenus inlägg om heterosexualitet?

Hon hävdar att kapitalismen försöker ”få oss att tro att allt handlar om nuet” så vi skall ”glömma bort his(/hers)toria”. Hittills har jag trott att ordet ”herstory” bara används som ett slags parodi på genustänkande. Det fungerar kanske inte så bra på svenska heller. Centralt för kapitalism är hur som helst (och som namnet antyder) kapital. Och ackumulerandet av kapital förutsätter att man tänker långsiktigt. Det var tvärtom Keynes som så berömt hävdade att ”på lång sikt är vi alla döda”.

Hon säger att hon är förankrad ”i en historia av kamp” om ”att krossa patriarkala kapitalismen”. Det har rentav varit ”många människor” innan henne ”som har fört exakt denna kamp”. Detta stämmer helt enkelt inte. Feminismen som rörelse kan spåras tillbaka till slutet av 1700-talet, men en feminism som talar om något i stil med Jaylazkars patriarkala kapitalism existerade inte förrän tidigast på 1950-talet.

Objektifiering och revolutionär kamp

Jaylazkar skriver om objektifiering.

Hon säger att hon vill undvika att ”älska sin kropp”, för att det betyder att hon måste förhålla sig till sin ”kropp som ett objekt”. Men om även kärleken är objektifierande, kanske inte objektifiering är så hemskt trots allt?

Hon konstaterar att hon vill ”vara sin kropp”, vara ”en helhet”, istället för en ”fragmenterad spelpjäs i [den] patriarkala kapitalismens spel”. Dualismen (eller själ-kropp-problemet) är knappast en kapitalistisk skapelse. Den går tillbaka till antiken, och via René Descartes fram till vår egen tid. Vissa människor har svårt att betrakta sin kropp som en integrerad del av deras jaguppfattning, men att det skulle bero på patriarkal kapitalism är en för mig ny tankegång. Vilka studier pekar på det? (Retorisk fråga, förstås.)

Hon menar att hon aldrig kommer ”kunna vara fri från att tvingas objektifiera mig själv och andra” förrän den ”patriarkala kapitalismen” är krossad. En av livets många tumregler är måhända: om du tror att du inte kan åstadkomma en inre förändring hos dig själv förrän samhället störtats genom revolution, är det förmodligen så att du skyller ifrån dig istället för att hantera problemet.

Hon skriver att vi kan ”uppgradera våra objekt”, d.v.s. våra kroppar, genom att ”underhålla objektet” med ”typ nyttig mat” och ”typ motion”. Inte är det väl patriarkatets eller kapitalismens fel att våra kroppar mår bra av sådant som nyttig mat och motion?

Hon säger att hon försöker ”träna uthållighet och styrka”, att hon motionerar och lär sig ”att slåss”, som en strategi för att inte objektifiera sig själv. Men det tycks gå emot hennes tidigare position, där sådan aktivitet var ett patriarkalt kapitalistiskt sätt att uppgradera sitt objekt.

Hon menar att hon försöker se sig själv ”som en resurs”, för ”om hela jag är ett vapen” så är hon ”inte längre ett objekt”. Resurser och vapen är per definition objekt.

Hon avslutar med att så länge hon är ”ett vapen i den kommande revolutionen”, är hon ”en människa i kamp mot det postpatriarkala kommunistiska samhället”. Jag antar att hon menar tvärtom, att hon är i kamp för det postpatriarkala kommunistiska samhället.

Feminism: teori eller kamp?

Fanny skriver att töntarna är hennes verkliga fiender.

Hon säger att tönt är den som inte är ”beredd att kämpa” utan fäster ”större vikt vid att tycka ‘rätt'” och att ”hävda sig intellektuellt”. Det är lite oklart vad hon menar med kamp. Opinionsbildning har i allmänhet långt större och mer långvarig påverkan än fysisk kamp.

Hon säger att tönt är den som tycker att vi skall ”argumentera” mot nazister ”istället för att blockera deras demonstrationer”. När man kallar människor som stödjer yttrandefrihet för töntar, tar man i själva verket ett stort steg mot de nazister man kallar sina fiender.

Hon säger att tönt är den som ”är daddy’s girls, kvinnor som vädjar till män och manssamhället” och folk som ”artigt och respektfullt verkar inom det rådande samhällets ramar”. Tönt är med andra ord i princip alla människor som inte sysslar med revolutionär aktivism. Det kan ge kortsiktig glöd att se hela världen som sin fiende, men den glöden falnar strax eftersom man också måste leva i den.

Hon menar att det viktiga är ”politisk handling”, inte om du har rätt åsikter. Att ”tycka rätt gör inget bättre”. Men politisk handling vägleds alltid av de åsikter man har, och därför är de oerhört viktiga, eftersom politik påverkar hela befolkningar. Skall man i stort eller i smått förändra miljoner människors liv, bör man se till att göra det på goda grunder.

Hon skriver att om ens politiska intresse bara sträcker sig till ”att stoltsera” med att tycka rätt, är man inte bättre än Johan Norberg. Samtidigt har Johan Norberg påverkat en hel generation av liberaler. Det hade han inte kunnat göra om han bytt sin penna mot en sten eller en pistol. Det gäller f.ö. Marx också. Marx har påverkat hela samhällen, inte för att han blockerade någon demonstration, utan för att han satt på sin kammare och ”tyckte rätt”.

Hon hävdar att det i ett patriarkat är ”män som sitter på makten”. Men i så fall lever vi inte i ett patriarkat, med tanke på att Sverige har en världsunikt jämn könsfördelning i riksdagen.

Hon anser att det är ”ett naivt och lönlöst projekt” att försöka ”tala män till rätta”. Det är i allmänhet svårt att tala andra till rätta, om man samtidigt förolämpar dem och utmålar dem som moraliska monster. Ett sakligt tonfall och fokus på vetenskaplig forskning skulle fungera bättre.

Hon påpekar att hon inte lägger ”särskilt mycket fokus på att ‘bevisa’ patriarkatet”, för hon vet att män inte kommer hålla med ändå. Själv är jag aningen mer optimistisk här. När man inte grundar sina påståenden i sak, vinner man bara över de redan frälsta. Grundar man dem i sak, vinner man sällan över alla ändå — men i varje fall fler, t.ex. de som värderar förståelse högre än confirmation bias.