Om feministiska olikheter

Fanny skriver om feministiska olikheter.

Hon skriver så här: ”Jag tycker att det är fantastiskt att folk bryr sig om feministiska frågor, vilka som helst. Jag är övertygad om att om jag försöker motarbeta sådant engagemang med motiveringen att det finns viktigare saker så kommer resultatet i en majoritet av fallen inte att blir att folk faktiskt bryr sig om mina frågor utan snarare att luften går ur engagemanget och folk blir mindre peppade på att vara feminister.”

Det rimmar illa med vad hon skrivit om klassisk feminism eller liberalfeminism. När hon hör talas om den osäkrar hon sin revolver, för den är ”ganska ologisk och ovisionär och det är inga jag ser som mina politiska allierade”. Det skulle i varje fall jag betrakta som att ”motarbeta… att folk bryr sig om feministiska frågor, vilka som helst”.

Bör manshatet rensas ut?

Fanny skriver om att rensa ut manshatarna.

Hon undrar vad män tror händer, när ”vi rensat ut alla dumma och dåliga manshatarfeminister”. En bra fråmanshatga, utan ett tydligt svar. En feministisk rörelse som tar avstånd från sexism skulle uppfattas som mer konsekvent, och säkert som mer attraktiv för de som till äventyrs inte vill döda några män. För de som vill göra detta, borde den inte heller vara så attraktiv. Även de mest argsinta feminister är ganska dåliga på att slita sig från datorn för att gå ut och döda män. Hur svårt kan det vara? Hjälper inte Solanas manifest, finns det säkert några tips i Breiviks.

Hon använder uttrycket ”rensa ut” här, som om feminismen var en klubb. Eller ett parti, för jag antar att det är från SUKP hon hämtar det. Men feminismen är ingen klubb, inget parti, och inte heller fem personer med en lojal läsekrets (även om det ibland kan verka så). Det är en idéströmning. Man kan inte rensa ut folk från en idéströmning. Man kan bara påpeka att deras sexism inte stämmer överens med värdegrunden, och själv ta avstånd från dylika företeelser.

Hon undrar om vi tror att män ”kommer sluta att tycka att en rörelse som bygger på att bryta deras överordning är dålig”. I och för sig tror jag inte bara att det är män som tycker att manshat är trist. Det gör nog de flesta med förmåga till empati. Däremot upplever jag inte att det är så många som tycker det är dåligt att bryta mäns överordning. Desto fler som inte håller med om att en sådan överordning existerar — och det är ju faktiskt en helt annan invändning.

Hon undrar om män ”någonsin kommer att acceptera en rörelse som går ut på att kritisera dem”. Går feminismen ut på att kritisera män? Jag trodde den gick ut på att främja kvinnors fri- och rättigheter i samhället.

Hon undrar om vi verkligen tror att det är manshatarna som är ”det stora hindret för feminismen”. Det vet jag inte. Men det är rimligtvis ett hinder. I regel krävs en allvarlig politisk eller ekonomisk kris innan hatiska grupperingar kan få ett stort inflytande över samhället.

Hon menar att feminismen faktiskt har ”motarbetats i alla tider”. Och det stämmer såklart. Feminismen är till sin natur en motståndsrörelse, som söker nya målsättningar när de gamla uppnåtts. Fanny undrar vad som händer när vi är ”färdiga med projektet”, men jag tror att projektet per definition aldrig kan färdigställas. Även efter den kommunistiska revolutionen, efter att barn föds i maskiner, könet slutat existera och alla män fått ett nackskott (om det är det som måste till), finns det säkert något mer att göra motstånd mot. Könsgemenskap upplever man sällan så starkt, som i kampen mot en gemensam fiende.

Radikalfeminismen har ett imageproblem

Moralfjant skriver om rädsla.

Närmare bestämt om män som säger sig vara rädda för henne, eller som frågar ”det är väl okej att vara feminist, men du är väl inte sådär extrem?”. Hon tycker att det är en konstig attityd till kampen för jämställdhet, och jämför med Läkare utan gränser: ”det är väl skitbra att du vill rädda människor, men du är väl inte sådär extrem i det?”.

Det här är en arrogant självgodhet och ett låtsat oförstånd för andra perspektiv och tankar som är tröttsamt och bara tjänar till att polarisera diskussionen ytterligare. Nej, det är inte strävan efter jämställdhet som de här personerna reagerar på. Attityden att ”feminister vill bara ha jämställdhet, så kritik kan bara komma från folk som är rädda för jämställdhet” är antingen en osympatisk fasad, eller så visar det en djup oförståelse för andra människors sätt att tänka.

Här är några exempel på saker som radikalfeminismen är intimt förknippad med: manshat, revolutionär kommunism eller anarkism, stöd av AFA/RF som misshandlar oliktänkande (vilket inte bara handlar om nazister), offermentalitet, porrmotstånd, verbal aggressivitet, en tendens att i alla situationer vilja pådyvla andra sin ideologi och kalla dem förtryckande gubbkräk om de inte håller med — och viljan att framställa sig som vilken enkel jämställdhetskämpe som helst.

Jag säger inte att det här är en korrekt beskrivning av just Moralfjant, även om hon ibland ”överväldigas av ett hat mot män” och har försvarat politiskt våld mot bl.a. nazister. Det är ett allmänt imageproblem, som alltför många feminister fäster något slags stolthet vid. Om man framstår som en manshatande aggressiv gaphals, blir man ju inte tagen för en mjäkig halvfeminist i patriarkatets tjänst. Andra, och hit verkar Moralfjant höra, vill inte ta avstånd från manshat, för att det skulle reflektera dåligt på manshatande feminister som om de vore mindre värda att tas på allvar.

Ett avgörande steg i kampen för något, är att vara medveten om hur oppositionen tänker och varför, och att visa att man är det.