När manshat blir självförakt

Fanny skriver om mäns skuldkänslor.

Hon beklagar sig över ”alla dessa män som vill ha manualer för exakt hur de ska göra i olika situationer”. Problemet är nog att det inte finns någon manual, därför att det inte finns något riktigt rätt alternativ. Fanny ogillar förstås manliga icke-feminister, såväl som när manliga feminister är feminister på fel sätt (t.ex. liberalfeminister). Men hon riktar även skarp kritik mot män som är lattepappor, som genom att hata män försöker ta hennes eget manshat ifrån henne, eller som röstar på V istället för F!. Skall de nu dessutom känna skuld över sitt förtryck? Det får ju finnas gränser.

Hon kallar de sistnämnda för Män Med Känslor. Om hon både ondgör sig över män som inte kan visa känslor och män som kan det, är det väl inte märkligt om det uppstår viss FÖRVIRRING (som hon inleder med stora bokstäver). Det är svårt att nå en mållinje som ständigt flyttar sig bortåt, oavsett åt vilket håll man strävar. Det enda sättet att vinna är att inte spela.

Hon skriver att hon ”vill inte vara en del i ert jävla utvecklingsarbete” utan ”ni ska ta hand om skiten själva”. Jag tror att dessa män är oerhört måna om att inte förtrycka, och att de snart märker att de anklagas för förtryck hur de än beter sig (utan att medvetet nå slutsatsen, att det inte finns något icke-förtryckande sätt att agera på). Då följer skuld. Skuld över att ha försökt än det ena och än det andra, och ändå inte lyckats behandla sina medmänniskor på ett anständigt sätt. Kanske finns ändå något slags förmildrande omständighet, i att man mår dåligt över sina brister? Nej, det är förstås fel det också.

Hon kritiserar män som kallar sig usla och oförbätterliga, för de ”kan agera, göra val, ta ansvar”. I och för sig kallar hon prat om valfrihet och eget ansvar för borgerligt när det passar. Men visst kan vi agera, välja och ta ansvar. Frågan är om vi kan göra det, på ett sätt som just hon accepterar som tillräckligt. Och den bredare frågan är kanske varför vi skall eftersträva att blidka alla vi möter? Man kan inte vara älskad av alla, och att bemöta människor med samma artighet, vett och etikett som är allmänt brukligt bör vara gott nog.

Relationer och känslomässigt arbete

Fanny skriver om känslomässigt arbete.

Hon utgår återigen från en scen i Sex and the City. Kan det vara för att den tillfredsställer hennes kognitiva bias? Min egen uppfattning om relationer ligger närmare Six Feet Under (f.ö. den bästa tvserie som gjorts enligt mig), men jag vet att den inte är allenarådande. Jag fungerar på ett visst sätt, vilket innebär att jag attraherar och attraheras av personer som också fungerar så, och det präglar i sin tur de relationer vi skapar ihop. Nog för att kvinnor och män har lite olika tänkesätt, men jag tror inte att vare sig SatC eller SFU ger oss någon schablon för det typiska standardförhållandet.

Hon ”känner ofta i dessa situationer” att hon får svårt till distans och blir ”så jävla inställd på att tillfredsställa”. För all del. Jag reagerar likadant, vilket kan bli väldigt destruktivt om det går för långt. Och jag tror att det tyder på mer grundläggande relationsproblem, när sådana situationer uppstår. Man får kommunicera om problemet, och sedan kommunicera om kommunikationen. Det underlättar om man vet sina gränser, vad som kan räddas, och när det är dags att hoppa av. Men det kräver nog ofta att man har en del tråkiga erfarenheter i bagaget.

Hon tror att den här dynamiken beror på att kvinnor ”i högre grad blivit fostrade att känna in och bry sig om andras känslor”. Själv undrar jag om det inte är ett ganska allmänmänskligt beteende. Vissa föredrar att konfrontera för att ta itu med problem direkt; andra är mer konflikträdda och hoppas att problemet försvinner av sig självt. Men jag vet inte så noga. Vad säger forskningen? Några tips?

Hon säger att män ”blivit fostrade i att tänka att det inte är så jävla viktigt, att de inte behöver bry sig så mycket” om kvinnors känslor. Stämmer det överens med studier? Tips? Det stämmer illa överens med min erfarenhet, men anekdoter kan inte generaliseras till samhällsnormer.

God Ton och konstruktiv retorik

Lady Dahmer skriver om God Ton och härskartekniker.

Hon säger att hon ibland stöter på folk ”som verkar totalt oberörda, som behåller lugnet i alla situationer och diskussioner”, och att hon ”litar inte på dem överhuvudtaget”, som om de inte diskuterar ärligt. Min position i den här frågan är att känsloutbrott sällan tillför en diskussion något, och ofta fungerar rent kontraproduktivt. I och för sig har jag lärt mig att inte bli emotionellt upprörd varje gång någon har fel på internet. Men visst händer det. Ibland vill även jag fråga vad som är FEL I HUVUDET på ”dig”, och skrika HOPPAS DU TRILLAR FRAMFÖR EN BUSS genom springan där diskussionen snabbt slår igen. Men till vilken nytta? Jag tror inte att ärlighet förutsätter att vi alltid uttrycker allt vi tänker och känner.

Men även jag stör mig på ständigt medlande och diplomatisk retorik. Ni vet, de där som bara vill att vi skall sluta tänka olika och hålla sams. Erkänna att det alltid finns en poäng, vare sig vi ser en eller ej. Det är inget för mig. Samtidigt finns en tredje väg mellan Skylla och Karybdis som leder oss någon annanstans. Till exempel till Christopher Hitchens. Har ni sett hans hitchslaps? Det är möjligt att uttrycka både starkt avståndstagande och eftertryckligt fördömande, utan att vare sig höja rösten eller uttrycka emotionell aggressivitet. Attityder kan göra oss mer eller mindre vänligt inställda eller öppna för utbyte. Men det är i allmänhet vad som faktiskt sägs i sak som fäller det slutgiltiga avgörandet.

Hon tror att många använder sitt lugn som ”strategi och verktyg för att härska över eller provocera sina motståndare”. Det är kanske rimligt, men i så fall på samma sätt som det är en härskarteknik att inte använda personangrepp eller bete sig allmänt kräkigt om oppositionen gör det. Om man framstår som ”aggressiv, oresonlig eller hatisk” i en diskussion, för att motparten inte höjer rösten eller uttrycker sig förbannat, är det kanske först och främst ens eget problem? Hon säger att det här är en ”klassisk och välbeprövad metod för att trycka ner och tysta kvinnor”, och jag tycker att det är ett trist synsätt. Som om män vore det lugna och oberörda könet, och kvinnor det gapiga och ilskna könet.

Patriarkatet, ignorans och illvilja

Jaylazkar skriver om patriarkatet.

Hon hittar på något som hon i orwellisk anda kallar för ”manspeak”, och som är ”ett sätt att tala som grundar sig i känslokalla redogöranden”. Det handlar alltså om att tala, inte ur emotionell uppgivenhet, utan som man har förstånd till. Att hävda att detta är något karakteristiskt för män är kvinnoförnedrande.

Hon talar om ”det känslofulla kvinnliga språket” som ”grundar sig i känslor” och ”kretsar kring känslor” och ”används för att kommunicera känslor”. För att kvinnor har svallande känslor, men är till skillnad från män oförmögna till saklighet? Ett kvinnoförnedrande tänkesätt.

Hon hävdar att män inte ägnar sig ”åt att känna känslor”, och särskilt inte åt känslor som ”kan påminna om smärta”. Det är ett förbluffande ignorant uttalande. Jag skulle länka en vetenskaplig källa som belägger att män har ett känsloliv och kan känna smärta — om det inte så tydligt förolämpade läsarens intelligens.

Hon menar att hela samhället är byggt på ”att män ska känna så pass lite smärta som möjligt”. Källa saknas.

Hon talar om en ”högavancerad feministisk strategi” som inte ”nån jävla vanlig random så kallad feministisk man” bör ägna sig åt. Den reserveras för män som ”gråtit floder över hur vidriga de är”. Tillämpar hon också ett intersektionellt perspektiv här? Som vit förtrycker hon (enligt sitt eget synsätt) icke-vita. Betyder det att hon gråtit floder över vilken vidrig rasist hon är — eller ägnar hon sig inte åt att känna känslor?

Hon avslutar med att det är ”förjävla sorgligt att leva i detta samhälle”. Hennes fantasier om det verkar i alla fall djupt sorgliga.

Grejer män (kanske) gör

Fanny listar fem grejer män gör.

1. De tar på kvinnor utan att fråga. Ja, det händer. Män tar för sin del på män, kvinnor på män och kvinnor på kvinnor. Såvida vi inte talar om tafsande är det här en individsak. Vissa personer är väldigt fysiska medan andra ogillar fysisk kontakt. Det kan också vara en kulturell sak. Vi är ganska tillknäppta i Sverige jämfört med många andra platser i världen.

2. De kommenterar kvinnors utseenden. Ja, men t.ex. när? När ”en kvinna är ledsen och då säger en man kanske att hon borde muntra upp sig för att hon är en ‘söt tjej'”. Det är helt klart en konstig kommentar, om hon nu inte var ledsen över sitt utseende. Men missriktad tröst borde inte heller vara något stort problem.

3. De har sex med kvinnor utan att veta om de vill, eller trots att de sagt nej. Det är inget som ”män gör”. Det är något som vissa män gör. Och självklart är det respektlöst, kränkande och ett brott mot deras rättigheter. Sex hör hemma mellan samtyckande vuxna.

4. De är tysta om eller förnekar sina känslor, istället för att berätta vad de tänker och känner. En märklig sak att klaga på, med tanke på att hon nyss ansåg att det var obehagligt när män är ärliga om sina tankar och känslor, för att hon då måste förhålla sig till dem.

5. De pratar om hur mycket sämre kvinnor är på olika saker. Det är ironiskt att klaga över detta, när man just gjort en lista över saker som män är sämre än kvinnor på.