Skönhetsideal före media och reklam

Jag tenderar att vara oerhört skeptisk till möjligheten att förändra något som tycks ligga djupt i mänsklig natur. Sådant vi t.ex. kan observera att människan tänkt eller gjort under tusentals år, tvärs genom olika epoker, kulturer och geografiska avstånd. I det här fallet talar jag om att idealisera kroppars utseende till ett skönhetsideal.

Skönhetsidealet föddes i antikens Grekland. En sanning med modifikation, kanhända. De egyptiska kungarna skulle t.ex. avbildas som unga, vältränade och vid god hälsa, även om de kanske egentligen var raka motsatsen. Men det är först i Grekland vi kan tala om ett mer universellt och formaliserat skönhetsideal.

Under 600-talet f.Kr., d.v.s. den arkaiska perioden i grekisk historia, börjar man med egyptisk konst som förebild tillverka skulpturer i terrakotta; vi kallar de som föreställer män för kouros och de som föreställer kvinnor för kore. Problemet med dessa skulpturer, var att de led samma brist som de egyptiska och alla andra. De var inte livlika, utan stiliserade. En ny strävan uppstod bland antikens skulptörer — att skapa en realistisk bild av människokroppen.

De blev omsider framgångsrika i denna strävan. Det äldsta exemplet på framgången som vi känner till, visar sig i Kritiosynglingen från ca 480 f.Kr. Den representerar ett monumentalt genombrott, precis i brytpunkten mellan den arkaiska och högklassiska epoken. För första gången i mänsklig historia kan konstnärer skapa avbilder som faktiskt är oerhört lika riktiga män och kvinnor.

Men de blev nästan direkt ointresserade av att avbilda realistiska kroppar. De övergick från realism till idealism, och idealismen behövde ett slags formaliserat ramverk. En lära om den mänskliga kroppens idealiska proportioner formulerades av Polykleitos, som också demonstrerade dem i sin skulptur Spjutbäraren. Denna lära kom att prägla den högklassiska konsten. Vi kan utan överdrift hävda att det var Polykleitos som skapade det första universella skönhetsidealet, en norm för hur den mänskliga kroppen skall avbildas.

När jag talar om den mänskliga kroppen, menar jag egentligen den manliga. Det var den nakna mannen som gällde. Kvinnan var inte lika intressant, och skulle inte avbildas naken i naturlig storlek förrän under hellenismen omkring 350 f.Kr. Mansidealet blev snart en Marvelhjälte ca 2 500 år före Marvel. Han kunde se ut så här, så här eller så här.

På grund av tidsbrist får vi avsluta nedslaget i historien här.

Media. Reklam. Kapitalism. Pornografi. Alla exempel på begrepp som inte existerade under antiken. Till och med konst är ett 1200-talsbegrepp; grekiska skulptörer sågs som hantverkare. Ändå skapade de utan tvivel konst, och dessutom en typ av bilder vi idag slentrianmässigt skulle kunna beskylla reklamen eller porren för. Nakna män, vältränade som en ung Arnold Schwarzenegger. Fullständigt orealistiskt. Ändå så universellt tilltalande.

Jag tror att vi vänder på orsak och verkan i debatter om skönhetsideal. Det är inte media, reklam och porr som gett upphov till våra skönhetsideal. Det är våra skönhetsideal som gett upphov till hur media, reklam och porr ser ut. På gott och ont tror jag inte heller att det är något som kan förändras i grunden, även om specifika idealbilder skiftar något. Kanske borde vi tala mindre om problemet med att skönhetsideal existerar, och mer om hur vi skall hantera och förhålla oss till det?

Annonser

Tydligen fel på vänstermän också

Fanny skriver om Feministiskt Initiativ.

Hon observerar att ”vissa vänstermän tycker det är jätteviktigt att F! är uttalat socialistiska”. Jag undrar om det finns ett slags man, åtminstone i någon platonsk idévärld, som hon inte skulle rikta kritik mot? Hon har nyligen riktat hårda ord mot både lattepappor och manshatande män. Inte heller vänstermän som röstar på V duger tydligen. I vilket fall är det väl begripligt om man som socialist fäster stor vikt vid sitt partis ideologiska förankring. Jag gör det också, men i förhållande till klassisk liberalism (vilket bara lämnar det lilla Liberala partiet, som jag periodvis varit smått engagerad i).

Hon ”tvivlar starkt på” att F! kommer locka till sig ”särskilt många högerfeminister” och börja ”driva irrelevant feministisk politik”. Längre ner skriver hon å andra sidan att mäns våld mot kvinnor, våldtäkt etc. är ”sjukt viktiga frågor i sig och inte bara ur ett vänsterperspektiv”. Jag håller med om det sista, men hur går det ihop? Något kan inte gärna vara irrelevant och sjukt viktigt på en och samma gång.

Hon tycker det är ”jävligt tröttsamt” att vänstermän sätter sina egna frågor ”i förgrunden i all politisk kamp”, och att något måste vara uttalat socialistiskt för att de ”ska tycka det är bra”. Kan inte dessa vänstermän rikta precis samma kritik mot henne i så fall? Fanny sätter sina feministiska frågor i förgrunden, och vill rösta på något som är uttalat feministiskt.

Hon menar att feminismen ”ruckar på en viktig grund för kapitalismen, nämligen kärnfamiljen och mäns exploatering av kvinnors reproduktiva förmåga”. Var har hon fått det ifrån? Det lär du inte hitta i någon ekonomibok, vare sig den skrivits av Lars Pålsson Syll eller Andreas Cervenka. Kapitalism handlar inte om hur eller om människor bildar familj, och/eller väljer att skaffa barn. Kapitalism handlar om att kapital ägs av privatpersoner, vilket varken förutsätter eller påtvingar människor en viss typ av familjebildning.

Hon oroar sig för att vi skall få ”en garanterat helt död demokrati”. Har hon glömt att hon ogillar demokrati? Hon anser att den som tror på demokratiska medel är ”fan bara verklighetsfrånvänd” och finner tröst i tanken på blodig revolution. Hur kommer det sig då att hon plötsligt vädjar till demokrati för att få vänstermän att rösta F! istället för V? Hennes sambo Jaylazkar anser att V är patriarkalt. Vad tror ni om det?

Lite om ekonomi och kapitalism

Hej Blekk! skriver om feminism och kapitalism.

Hon menar att kapitalism är ”ett ekonomiskt system som kräver tillväxt och vinst”. Som om det fanns alternativ. Eller rättare sagt: som om det fanns alternativ, som inte innebar kontinuerligt sämre allmän levnadsstandard. Vinst är inte en artificiell ideologisk konstruktion, det är en materiell nödvändighet för ekonomisk överlevnad. Ett enskilt företag i en socialism behöver inte gå med vinst, men förlusten måste betalas av att staten gör vinst på annat håll. Alternativet är förlust, stagnation och till slut konkurs.

Hon kritiserar kapitalismen för planned obsolencense, d.v.s. strategin att medvetet försämra produkters kvalitet så att konsumenten snabbare behöver köpa nytt. Det finns så många faktorer som spelar in, att jag inte kan ge ett bra svar utan att skriva en längre uppsats. En grundläggande invändning är att frågan ”hur länge skall en vara hålla?” saknar ett universellt svar. Kvalitetsprodukter är i regel dyrare för att de kostar mer att tillverka; för de flesta är det positivt att de kan köpa billig lågkvalitet, för att då ha mer pengar över till annat. En annan invändning är att konkurrens i regel uppstår ganska snabbt, om folk inser att de kan tillverka en mer hållbar produkt till samma eller lägre produktionskostnad. En tredje är att vi tenderar att köpa vissa typer av varor, medvetna om att de snart skall ersättas med andra. Hit hör t.ex. modekläder.

Hon skriver att det är ”människors inbillade behov” som får styra, snarare än deras ”egentliga behov”. Jag har svårt att tolka den här sortens attityd som något annat än folkförakt. Dessa dumma 9 600 000 svenskar som följer sina inbillade behov istället för att rådfråga mig som vet bättre. I själva verket har människor enormt diversifierade behov. De behöver olika saker, i olika mängder, vid olika tidpunkter, på olika platser, till olika priser. En decentraliserad marknad möter inte människors behov perfekt — den är inte en allsmäktig och ofelbar gudom — men långt mycket bättre än en autokrat eller statlig kommitté. Det är förstås det som Ludwig von Mises kalkyleringsproblem handlar om.

Hon säger att många har som företagsidé ”att få människor att känna sig otillräckliga”. Det är ett perspektiv. Ett annat är att människor i allmänhet vill förbättra sig själva och sina liv, och att reklam vädjar till det. I regel beror inte denna vilja på någon djupare känsla av otillräcklighet, utan på att människor tenderar att må bättre av att känna att de är på väg någonstans, att de utvecklas, att de förnyar sig, upplever och uppnår nya saker. Reklam anspelar ofta på det, och det tycker jag är fullt rimligt, även om jag själv sällan attraheras livsstilsreklam.

Städhjälp är ett arbete bland andra

Burgschki skriver om städhjälp.

Hon säger att städhjälp ”i hög grad visar på ett samhället dominerat av en skev livsstil”. Vilken livsstil är det? I allmänhet bör man vara försiktig med att kritisera hur andra människor väljer att leva sina liv. Vi värderar olika saker olika mycket, av olika skäl och på olika sätt. Såvida det inte finns en direkt koppling mellan livsstil och att man skadar sig själv eller andra människor bör man visa acceptans — är min egen utgångspunkt.

Hon tror inte ”att det är hälsosamt att inte ta hand om den smuts man skapar”. Men när gjorde vi någonsin det? Vi förlitar oss på andra människor som tömmer våra soptunnor och papperskorgar; som håller rent på gatorna och bemannar våra reningsverk. På sin höjd tar vi hand om den smuts vi skapar, genom att flytta den från vår lägenhet till sopnedkastet eller ner i avloppsrören. Efter det är den någon annans problem.

Hon menar att det bara är ”ett par gradskillnader ifrån att ha någon anställd för att tvätta sig och torka sig i röven”. Kan så vara. Det uppfattar vi i allmänhet som för privat eller för genant, och föredrar därför att göra det själva. Men av att vi inte vill betala någon för att torka oss i röven, följer ju inte att vi också är ovilliga att betala för städhjälp i bostaden.

Hon påpekar att ”du är alltså beredd att betala för att slippa göra vissa saker du kan göra själv”. Ja. Det är vi alla. Hela tiden. Vi går på restaurang istället för att laga hemma. Vi köper bröd istället för att baka. Vi köper kläder istället för att sy upp dem. Vi köper cyklar istället för att gå, grävmaskiner istället för spadar och tvätt- och diskmaskiner istället för att rengöra för hand. Är detta verkligen något negativt?

Hon hävdar att du inte köper ”expertis du saknar” utan ”köper dig fri från något jobbigt”. Javisst. Det är något positivt. Eller planerar du också att åka med soptunnan till tippen själv, och ersätta vattentoaletten med ett torrdass — för att du kan trots att det är jobbigt? Men det handlar inte bara om det. Det handlar om tidspreferens. Behöver vi inte lägga tid på detta arbete, kan vi lägga den på något mer produktivt. Det är den principen som möjliggör en högre allmän levnadsstandard.

Hon invänder att städhjälp hindrar att ”män och kvinnor delar lika på sysslorna”. Visst. Men inte för att kvinnan tvingas utföra fler sysslor, utan för att det inte finns några sysslor att dela lika på. Jämlikhetstanken kräver väl ändå inte att det måste finnas städsysslor att utföra?

Victoria’s Secret intar julaftonsteve

Hej Blekk! skriver om Victoria’s Secret’s Fashion Show.

Hon säger att kvinnan ”går där på catwalken, till för andras ögon, för att betraktas och bedömas”. För all del. Om man väljer att se det så, finns det stöd för det. Men det är ett perspektiv som inte delas av alla, och det bör man vara medveten om och ha förståelse för.

Hon menar att kvinnan går där ”som en normaliserad ‘sexig produkt’ som ingen tycks reagera över”. Det har varit flera som reagerat, men när man inte gjort det, kan det ju bero på att man inte delar hennes syn på saker och ting. Många människor ser t.ex. inget fel i eller problem med sexighet, och betraktar därför inte dessa kvinnor som några ”produkter”.

Hon skriver att det här inte är ”vad folket vill ha”, för att det är ”en produkt av” ett ”kapitalistiskt och patriarkalt samhälle”. Jag ser inget nödvändigt motsatsförhållande mellan vad folk vill ha, och att samhället är kapitalistiskt och patriarkalt (om vi nu medger att det är det). Om det fanns ett sådant, skulle det ju innebära att allt som existerar i samhället är saker som folk inte vill ha. Själv har jag ingen aning om ifall folk ville se VSFS på julafton, och det har nog inte Hej Blekk! heller. Några tittarsiffror verkar inte ha offentliggjorts än.

Hon undrar var ”showen med män i underkläder” är, om VSFS ”nu är en sådan cool och fräck show”. Om folk gillade VSFS, följer det inte nödvändigtvis att de också vill se ett motsvarande program med män. Om de vill det ställer jag samma fråga som Hej Blekk! gör. Var är de sexiga halvnakna männen?

Hon påstår att ”den nakna, objektifierade och sexualiserade kvinnokroppen är normaliserad”. Den här typen av påståenden visar återigen en oförståelse för att hon utgår från ett visst perspektiv som inte delas av alla. Det är ett ideologiskt ställningstagande, som delas av de som delar samma ideologiska premisser. Andra människor upplever och förstår t.ex. VSFS på andra sätt. Man bör inte vara så snar att kräva tolkningsföreträde för sitt eget perspektiv.

Hon tror att barn lär sig ”att en kvinnas kropp ska vara redo att betraktas på bästa sändningstid på julafton”. Men det är en typ av fördömande ideologisk tolkning som barn behöver vara lite äldre innan de kan göra. Det enda icke-ideologiska de kanhända snappar upp är att kroppar och mode är lika okej som Kalle Anka (försåvitt Kalle anses okej).

Kampen och våldsvänstern

Fanny skriver om kamp och försoning.

Hon påstår att det ”talas om att människor som kämpar emot rasism, sexism och kapitalism ska ‘lägga ner sina vapen’ och ‘försonas’ med de som förtrycker oss”. Det är kanske hur hon upplever det, men det är knappast hur de som tar avstånd från våldsvänstern upplever det. Deras position karakteriseras mer korrekt så här: de vill att vänstern slutar hota och misshandla oliktänkande.

Hon säger att det handlar om ”att skapa ett samhälle som är bra för alla att leva i, såväl män som kvinnor, arbetarklass som kapitalister och så vidare”. Det är måhända det rationaliserade slutmålet, även om hon uttalar sig i skarpt negativa ordalag om både män och kapitalister. Men det enda som faktiskt uppnås, är att man hotar och misshandlar människor för att de tycker annorlunda.

Hon menar att ”de flesta vill nog mest bara leva utan att bli utsatta för förtryck”. För all del. Därför låter de flesta bli att försöka definiera nära nog all mellanmänsklig kontakt som förtryck, och därför undviker de i allmänhet våldsamma personer eller situationer. Framförallt låter de bli att använda våld mot människor bara för att de uttrycker en avvikande åsikt.