Intersektionalitet och marxism

Fanny skriver om intersektionalitet.

Hon konstaterar att vissa inom vänstern anser att intersektionalitet är något liberalt. Dessa vänsterpersoner har naturligtvis fel. Intersektionalitet är en teori som säger att det finns strukturella maktordningar inom och mellan identitetskategorier som kön, ras, klass, etnicitet, funktionsduglighet, ålder, religion och fan och hans moster. Det är postmodern gallimatias som hör hemma i samma kategori som, säg, teorin om bortträngda minnen.

Hon hävdar att få är ”så skarpa i sin kritik av kapitalismen” som feminister med ett intersektionellt perspektiv. De ”brukar vara väldigt skarpa på att analysera hur kapitalismen hänger ihop…”. Men ekonomi är en vetenskap, och skarp (i betydelsen intelligent) kritik mot kapitalism kan därför inte vila på ovetenskapliga teorier om intersektionalitet. Och som kritik ur ett rent etiskt perspektiv, framstår det därför som en ren produkt av confirmation bias. Postmoderna teorier låter en se vad man letar efter. Det är därför de är så populära.

Hon säger att många inom vänstern (de manliga med vit hudfärg) anser att Marx kritik av kapitalismen är ”den enda rätta och riktiga”. Det är i så fall tragiskt, eftersom de flesta eller alla av Marx bärande premisser har visats antingen ovetenskapliga eller felaktiga. Karl Popper visade att marxismen är en pseudovetenskap, och arbetsvärdeläran ersattes redan på 1870-talet av Jevons, Mengers och Walras marginalnytteteori.

Hon skriver att Marx kritik av kapitalismen är ”kul på många sätt”, men att den är ”skriven ur en vit mans perspektiv”, vilket bl.a. innebär ”en väldig ignorans inför kolonialismen”. Om hon bara tog en minut av sin tid och googlade sådana här saker. Marx och Engels texter om kolonialismen har samlats i en egen volym under titeln On Colonialism. Den är på 388 sidor enligt Amazon, vilket säkert är mer än hon själv skrivit om feminism.

Hon säger att det är viktigt för henne ”att förstå hur kapitalism hänger ihop med rasismen och patriarkatet”. Hon blandar ihop förståelse med bekräftelse av confirmation bias.

Feminism: teori eller kamp?

Fanny skriver att töntarna är hennes verkliga fiender.

Hon säger att tönt är den som inte är ”beredd att kämpa” utan fäster ”större vikt vid att tycka ‘rätt'” och att ”hävda sig intellektuellt”. Det är lite oklart vad hon menar med kamp. Opinionsbildning har i allmänhet långt större och mer långvarig påverkan än fysisk kamp.

Hon säger att tönt är den som tycker att vi skall ”argumentera” mot nazister ”istället för att blockera deras demonstrationer”. När man kallar människor som stödjer yttrandefrihet för töntar, tar man i själva verket ett stort steg mot de nazister man kallar sina fiender.

Hon säger att tönt är den som ”är daddy’s girls, kvinnor som vädjar till män och manssamhället” och folk som ”artigt och respektfullt verkar inom det rådande samhällets ramar”. Tönt är med andra ord i princip alla människor som inte sysslar med revolutionär aktivism. Det kan ge kortsiktig glöd att se hela världen som sin fiende, men den glöden falnar strax eftersom man också måste leva i den.

Hon menar att det viktiga är ”politisk handling”, inte om du har rätt åsikter. Att ”tycka rätt gör inget bättre”. Men politisk handling vägleds alltid av de åsikter man har, och därför är de oerhört viktiga, eftersom politik påverkar hela befolkningar. Skall man i stort eller i smått förändra miljoner människors liv, bör man se till att göra det på goda grunder.

Hon skriver att om ens politiska intresse bara sträcker sig till ”att stoltsera” med att tycka rätt, är man inte bättre än Johan Norberg. Samtidigt har Johan Norberg påverkat en hel generation av liberaler. Det hade han inte kunnat göra om han bytt sin penna mot en sten eller en pistol. Det gäller f.ö. Marx också. Marx har påverkat hela samhällen, inte för att han blockerade någon demonstration, utan för att han satt på sin kammare och ”tyckte rätt”.

Hon hävdar att det i ett patriarkat är ”män som sitter på makten”. Men i så fall lever vi inte i ett patriarkat, med tanke på att Sverige har en världsunikt jämn könsfördelning i riksdagen.

Hon anser att det är ”ett naivt och lönlöst projekt” att försöka ”tala män till rätta”. Det är i allmänhet svårt att tala andra till rätta, om man samtidigt förolämpar dem och utmålar dem som moraliska monster. Ett sakligt tonfall och fokus på vetenskaplig forskning skulle fungera bättre.

Hon påpekar att hon inte lägger ”särskilt mycket fokus på att ‘bevisa’ patriarkatet”, för hon vet att män inte kommer hålla med ändå. Själv är jag aningen mer optimistisk här. När man inte grundar sina påståenden i sak, vinner man bara över de redan frälsta. Grundar man dem i sak, vinner man sällan över alla ändå — men i varje fall fler, t.ex. de som värderar förståelse högre än confirmation bias.