Om demonstrationer och politiskt våld

Fanny skriver om politiskt våld.

Hon ger exempel på våld som kan vara rättfärdigat i kampen för ett bättre samhälle: ”att hålla en blockad för en nazistmarsch, att pressa bak en polislinje eller kasta vattenballonger på den… Våld mot egendom, typ att ockupera hus, produktionsmedel och så vidare…” Den kausala kopplingen mellan att förstöra egenom, ockupera hus och kasta vattenballonger på folk, och att uppnå ett bättre samhälle, framstår som tämligen oklar.

Hon är ”i regel redo att slåss” när hon ”går på demonstration” för att det kan ”bli nödvändigt för att försvara mig själv”. Ja, det är den trista verkligheten. Problemet är väl att förstörelse av egendom och kastande av vattenballonger inte utgör självförsvar.

Hon menar att de som möter våld inte är ”personer som bara ‘har en åsikt’, utan människor som aktivt organiserar sig för och uttrycker” sina åsikter. De står med andra ord upp för sina övertygelser och använder sin yttrandefrihet. Så länge de inte använder våld är de visst ”personer som bara har en åsikt”.

Hon menar att när man talar om våldsvänstern, ”låter det som att dessa personer bara är ute efter att slåss”. Det låter som en politisk gruppering som bl.a. hotar och misshandlar oliktänkande. Vilket också är vad de gör.

Hon påstår att vi ”har ett samhälle som bygger på våld” — ”strukturellt våld genom till exempel fattigdom och fråntagande, rasism, sexism och andra former av ideologiskt förtryck”. Det här skingrar väl kanske en del av dimman. Våld mot oliktänkande blir självförsvar, när nästan vad som helst betraktas som våld. Är fattigdom våld? Och är det våld att uttrycka en åsikt som går emot hennes egna? Det är ett bisarrt tänkesätt, och jag tror att bisarra tänkesätt är nödvändiga för att försvara fysiska angrepp mot folk bara för att de uttrycker en avvikande åsikt.

Hon skriver att ”när vi gör motstånd mot rasism och nazism så är det självförsvar och försvar av våra vänner”. På något sätt måste man väl rationalisera det antar jag.

Hon påpekar att vi inte kommer ”att kunna meditera oss till ett mindre våldsamt samhälle”. Nej, kanske inte. Men att sluta använda våld själv kunde ju vara en bra början.

Hon ”föreslår att den liberal som vill minska våldsanvändningen börjar engagera sig i kampen mot kapitalism, rasism, sexism och fascism, så att vi kan få detta överstökat”. Liberaler förespråkar redan individualism och invididens frihet, och tar därför avstånd från rasism och fascism. De stödjer kapitalism, i betydelsen en ekonomi någorlunda fri från statliga ingrepp, av samma grundorsak som de inte stödjer rasism och fascism.

Polisen och våldsvänstern

Fanny skriver om polisen och demonstrationen i Kärrtorp.

Hon hävdar bl.a. att polisen ”försöker ta en utifrånposition” och ”‘coacha’ oss till revolutionen”. Nej, polisen tar tydligt avstånd från revolution, eftersom deras uppgift är att upprätthålla lagen. Hon ger uttryck för en konspirationsteori om hur polisen i samband med borgarna försöker splittra vänstern genom att dela upp dem i ”goda” och ”onda” krafter. Det är grundlöst. Polisen upprätthåller lagen, vilket innebär att de skyddar var och ens yttrandefrihet, men bekämpar våldsamheter. Det citeras rentav att polisen inte menar meningsmotståndare utan våldsamma bråkstakar.

Hon menar att det är ”‘extremister’ som fört kampen mot rasism”. Det är väl ändå att använda utdaterade begrepp? I Sverige har inte antirasism betraktats som extremt sedan åtminstone andra världskriget. När polisen talar om extremister menar de inte bara människor av en viss övertygelse, utan människor som använder våldsmetoder.

Hon tycker att det är fel att ”snacka om ‘kokovänstern’ eller ‘våldsvänstern’ som en reellt existerande och problematisk grupp”. Varför då? Det är allbekant att sådana grupper både existerar och är aktiva i dagens Sverige. Till exempel Revolutionära Fronten, som också närvarande under demonstrationen i Kärrtorp, sysslar med alltifrån att ”aktivt konfrontera fascister på våra gator, till att agitera och organisera på våra arbetsplatser och områden”. När polisen slog ned på dem för en månad sedan, hittade de både sjut och brandbomber.

Antirasism och yttrandefrihet

Fanny skriver om demonstrationen i Kärrtorp.

Hon menar att borgare inte brukar ”göra något själva för att stoppa rasism och nazism”. Det är förmodligen sant att borgare mer sällan anordnar eller deltar i demonstrationer mot rasism, men det betyder ju inte nödvändigtvis att de ”inte brukar göra något” alls. Till exempel tar de i relativt hög utsträckning avstånd från kollektivism, vilket är den grundprincip på vilken bl.a. rasism bygger.

Hon säger att ”det är mäktigt” att vi kan ”kämpa för det vi vet är rätt” utan att behöva ”godkännande gör [sic] att göra vår kamp”. Ja, visst är det fantastiskt med yttrandefrihet. Samma yttrandefrihet som hon däremot har kallat ett ”så jävla ointressant ‘ställningstagande’” och ”bara tankar, det betyder inget”. Frihet betraktas tyvärr ofta som oerhört viktig när man själv behöver den, och mindre viktig när andra gör det.