Ett manligt perspektiv på patriarkatet

Kickan Wicksell skriver om vad hon skulle göra som man.

Hon skulle som man ”hata maskulinitetsnormen” som ”kräver att jag som man ska vara känslokall, djurisk, översexuell och maktlysten”. Som man har jag aldrig upplevt press att vara något av detta. På sin höjd kanske en press att vara stoisk när andra människor beter sig elakt, men jag tror att det är mer av en press jag ålagt mig själv än något som förväntas utifrån.

Hon skulle som man ”avsky det samhälle som hindrar mig från att umgås med mina egna barn och som säger åt mig att jag är en sämre förälder på grund av mitt kön”. Jag är inte förälder, så det är tyvärr svårt för mig att relatera till det. Det råder förstås diskriminering mot män i vårdnadstvister, och det är olyckligt, men heller inget som får mig att känna avsky mot hela samhället. Men det kan förstås bero på just det enkla faktum att det inte berör mig personligen.

Hon skulle som man ”vara alla feminister evigt tacksam” för att de ”förklarar överrepresentationen” av manliga våldtäktsförövare med ”en skev struktur som faktiskt går att ändra på”. Det är en ideologisk förklaringsmodell, och som sådan är den, om inte helt felaktig, så i alla fall alltför ensidig. Det finns ett stort antal möjliga orsaker till att folk begår sexualbrott, och jag fäster större värde vid empirisk forskning. Inte i egenskap av man, utan som en vetenskapligt lagd person.

Hon skulle som man ”sörja alla de unga killar som tar livet av sig” för att de ”antas vara starka och eftersom det finns ett sånt stigma kring psykisk ohälsa och manlighet”. I princip samma invändning som ovan. Det verkar dock, så här vid första anblick, finnas mer stöd för den här uppfattningen, än för uppfattningen att våldtäkter beror på patriarkala strukturer. Som man verkar det inte orimligt, om än utifrån anekdotisk erfarenhet. Jag har aldrig upplevt någon press att våldta, eller något tecken på att våldtäkt skulle vara acceptabelt. Men skulle jag försöka ta livet av mig, skulle jag göra det för att jag ville dö och inte som ett rop på hjälp. Att ropa på hjälp på det sättet känns ganska främmande för mig, och det kan ju mycket väl bero på att man inte förväntas bete sig så.

Hon skulle som man undra ”varför det är positivt att vara pojkflicka men inte flickpojke”. Tja, jag vet inte. Kanske för att det inte tycks lika vanligt förekommande, vilket i sig ökar risken för stigmatisering? Att ”det är bättre att vara man än kvinna, helt enkelt” tycks mig i varje fall som en ideologiskt förhastad slutsats, även om det kan stämma att feminina killar oftare möter fientlighet än maskulina tjejer. Finns det några studier att förhålla sig till?

Hon skulle som man ”hata alla de män som upprätthåller patriarkatet i stället för de kvinnor som arbetar mot det”. Men man köper väl inte en ideologisk förklaringsmodell i egenskap av vilket kön man har, utan efter huruvida man ser argumenten och forskningen som övertygande? Jag betraktar det som en alltför ideologiserad bild av verkligheten, som ibland men ofta inte ligger i linje med empiriska studier. Och även om jag köpte förklaringsmodellen skulle jag inte hata människor för det. En struktur är väl en samhällsövergripande föreställning som gynnar vissa och missgynnar andra — inte något som upprätthålls av enskilda människors illvilja.

Feminismen är en ideologi

Kickan Wicksell skriver att feminismen inte är en sakfråga.

Hon håller inte med om att vem som helst är feminist så länge de ”tror på mäns och kvinnors lika värde”. Här har hon alldeles rätt, och det är en bild av feminismen som feminister ofta försöker upprätthålla — i alla fall när de möter kritik. Kritik betraktas snabbt som kvinnohat, eftersom den måste bero på att man inte ställer upp på jämställdhet och lika värde. Snarare är feminismen en ideologi som rymmer bra mycket mer än bara idén om lika värde. Det går att förespråka kvinnans fri- och rättigheter utan att identifiera sig med ideologin feminism.

Hon säger att feminismen för henne är ”starkt kopplad till att jag också är socialist”. Eftersom feminism är en samhällsorienterad ideologi, är det väl rimligt att den också förankras i en politisk ideologi. Själv är jag liberal och kan kalla mig för liberalfeminist, så jag gör också en sådan förankring om än i olika ideologier, och har därför en annan uppfattning om vad feminism bör vara och vad den bör åstadkomma. Men vi verkar dela utgångspunkten att feminism inte bara handlar om medvetenhet eller att vara för kvinnors lika värde, utan om ideologi och perspektiv.

Manshatet finns lite här och var

Kickan Wicksell undrar var rabiesfeministerna befinner sig.

Hon säger att hon ibland får höra att hon är en vettig feminist, snarare än en argsint manshatare. Hon har ”svårt att ta det som en” komplimang, och undrar vad som menas. Finns det verkligen argsinta manshatande feminister? Svaret är ja. Lite överallt faktiskt. Här är några snabba citat bara från sådant jag bemött på den här bloggen:

• ”Det finns en grupp i samhället som man inte får prata om. Vi har alla sett dem, de har gått i våra skolor och vissa tvingas bo granne med dem. De är kriminella, förtrycker kvinnor och kostar multum för både rättsväsende och skola. Jag talar givetvis om männen. […]  Männen förpestar dessutom hela jorden med skyhöga koldioxidutsläpp från stora bilar och brutalt köttätande.” (Magda Rasmusson.)
• Jag ”förstår dem som vill mörda män, våldta dem och kastrera dem”, för det är ”väldigt naturligt att man som kvinna känner hat mot män”. (xChiaki.)
• ”CIS-MÄN HAR INGET EXISTENSBERÄTTIGANDE. UTROTA DEM NU” (Jaylazkar.)
• Det är ”helt jävla rimligt, legitimt och till och med positivt att hata sin förtryckare” (d.v.s. män). (Jävla feministfitta.)
• Redan i rubriken ”mitt brinnande hat mot män”. (Filippa Berg.)

Men manshat tar sig oftast inte det här explicita uttrycket, precis som t.ex. rasism inte bara innebär att skrika ”död åt alla judar” med kapitäler och utropstecken. Det tar sig i regel mer subtila former. En är att anklaga alla män för att förtrycka alla kvinnor. En annan är att regelbundet rita teckningar av män för att göra poäng av hur korkade de är. En tredje är den utbredda ”men åh, en snubbe hävdade en åsikt”-attityden som präglar många feministiska Twitter-flöden (och som snabbt möter ryggdunkande). En fjärde som också kombinerar rasism, är att tala nedlåtande om vita män. En femte är att tolka Solanas manifest bokstavligt — och hylla henne. I alla fall en handfull exempel jag kommer på rakt av. Ett allmänt test kunde vara att fråga sig själv ”skulle jag acceptera det här påståendet som icke-hatiskt, om det riktades mot kvinnor?”

Vad sedan gäller argsinthet är det väl förmodligen sådant här de tänker på, eller kanske när man som Kickan Wicksell själv försöker svartmåla kritiker som rasister.

Att förhålla sig till politiskt oliktänkande

Kickan Wicksell skriver om att inte vilja vara ihop med en moderat.

Hon säger att det vore ”helt omöjligt” för henne att ha en partner ”som inte delar” hennes ”politiska åsikter”. Alla utan undantag? Eller bara de grundläggande principerna? Min egen erfarenhet är att politiska olikheter blir relativt oviktiga när man klickar med någon på ett djupare plan. Då är trots allt ömsesidig förståelse och respekt redan etablerad. Men jag håller också med henne, när olikheterna blir alltför polära. Jag skulle nog få svårt att ha en partner som var kommunist eller radikalfeminist.

Hon undrar hur man definierar politik, och svarar att politik handlar om ”att beskriva världen”. Men det är en för bred definition som även ringar in t.ex. religioner, icke-politiska ideologier och alla vetenskapliga fält. Enligt Wikipedia är handlar politik om ”alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet… och inrymmer allt från diskussioner om offentliga angelägenheter till statlig verksamhet och organisation”. Det är i varje fall en rimligare begreppsbeskrivning.

Hon tycker att det är ”enormt frustrerande” att ”umgås med människor som har en helt annat uppfattning om hur världen fungerar och framförallt hur människor fungerar”. Är det enormt frustrerande att bara umgås med oliktänkande? Världen är full av människor som inte delar våra uppfattningar, och såvida de bemöter oss trevligt och sakligt bör vi försöka tolerera dessa olikheter. Kom ihåg att folk i allmänhet inte tänker annorlunda för att de vill göra ont.

Hon säger att liberaler ”har uppfattningen att en person är fri att göra och uppnå nästan vad som helst” om denne bara ”vill tillräckligt”. Nej, det är en karikatyr. Liberaler menar att individen bör vara fri att efterstäva sin lycka och sina mål i livet. Inte att individen kan åstadkomma vad som helst, bara hon är fri.

Hon, som socialist, ”tror inte att människor lever i ett vakuum”, utan hon ”tror på strukturer och normer som påverkar och begränsar” oss. En tydlig halmgubbe, för ingen liberal tror att vi lever i ett vakuum, eller att vi inte skulle påverkas av normer. Skillnaden är att liberaler generellt inte anser att strukturer och normer bör vara en statlig angelägenhet.

Bistånd lyfter inte fattiga länder

Kickan Wicksell skriver om välgörenhet och bistånd.

Hon ”önskar att kunskapen om hur [bistånd] fungerar vore större”. För gemene man räcker det faktiskt att förstå vad bistånd har för resultat:

Hon avslutar med att fråga: ”kan vi försöka sätta oss in i, skaffa oss kunskap om och respektera hur arbetet går till om vi nu väljer att se välgörenhet som något positivt?” Varför är det först när vi har ”rätt åsikt” vi som skall försöka förstå? Åsikter bör följa på förståelse och inte tvärtom.

Bistånd kan utan tvivel göra skillnad för enskilda individer, men det räddar som tabellen visar inga länder ur fattigdom. Det är intuitivt att vi blir rikare om vi får mer pengar. Men välstånd och hög allmän levnadsstandard skapas inte bara av pengar. Det förutsätter också t.ex. relativ respekt för äganderätt och personlig frihet, rättssäkerhet och frånvaro av korruption.

Hört på Twitter #1

Det skrivs en del om min blogg på Twitter, både bland feminister, jämställdister, ekvalister, och allt vad folk väljer att kalla sig. Här är två exempel jag tänkte lyfta fram:

 

Feminister ogillar i allmänhet när män föreslår att de börjar skriva på ett annorlunda sätt, så varför föreslå mig att göra det? Jag skriver rimligtvis som jag vill skriva redan nu. Och jag vill bemöta radikalfeministiska bloggar, vars kommentarsfält i allmänt vore stängda för mig. Ett och annat ”eget” inlägg slinker med ändå (se t.ex. här) och det kanske blir fler sådana i framtiden. Kul om det finns efterfrågan.

Det går bra att tycka att det är ”jävligt fjantigt” av mig att kalla mig feminist, när jag kritiserar vad radikalfeminister skriver. Jag sympatiserar med både den första och andra vågen av feminism, men inte den tredje som radikala feminister representerar. Om man tycker att det är är fjantigt kan jag utan problem kalla mig för t.ex. individualist istället.

 

Det här är ett tydligt exempel på vad jag skrivit om förut: radikalfeminister har en makalös förmåga att demonisera all opposition som t.ex. rasism. Hon är duktig på att göra det på sin blogg också. Det finns ingen rasism på den här bloggen. Vad som finns är kritik mot idéer som framförts av personer som kallar sig antirasister. Och en del av den kritiken hävdar att dessa antirasister själva gör sig skyldiga till flagrant rasism, t.ex. varje gång de talar om ”vita män” i nedsättande ordalag.

Att jag skulle ”hänga ut” feminister tycks vara en vanlig invändning. Jag har svårt att se någon legitimitet i den. Jag har ingen insiderinformation och hänger inte ut anonyma personer (även när bloggarna själva tycker att uthängning är rätt). Jag återger de namn personer skriver under, och vad de säger offentligt på bloggar och Twitter. All information som finns här, är information de själva offentliggjort. Jag kommer inte att hänga ut någon, d.v.s. avslöja något som inte är offentligt, skulle jag nås av sådan information. Förresten har jag sagt några ord om uthängning här.

Uthängning och näthat

Kickan Wicksell skriver om näthat.

Hon tar upp Researchgruppen, som tagit reda på anonyma debattörers identitet på sidor som Avpixlat och Fria tider, och säger att det ”inte finns några alternativ” för att det handlar om ”direkta olagligheter”. Nej, det handlar i största allmänhet inte om några olagligheter, mer än det intrång jag antar att man behövt begå för att skaffa informationen.

Hon hävdar att yttrandefriheten inte ger dig ”rätten att hota eller hata anonymt”. Här likställs hot med hat, vilket är felaktigt. Regelrätta hotelser riktade mot ett specifikt offer skyddas inte av någon yttrandefrihet. Men det mesta gör det. Hat också. Om det var olagligt att sprida hat skulle merparten av alla bloggande radikalfeminister få problem.

Hon jämför näthat med att någon i en vänsterdemonstration säger något ”hotfullt mot polisen”, och undrar ”var är skillnaden?” Tja, skillnaden är att denne hotar ett specifikt offer, i en situation där hot tillmäts hög trovärdighet. Att döma av Expressens uthängning handlar det i regel inte om några hot. Ett gäng osympatiska hatande idioter, absolut, men det bör det vara lagligt att vara. Radikalfeminister framstår påfallande ofta på samma sätt, med skillnaden att deras hat riktas mot män istället för mot invandrare.

Generellt brukar jag säga att näthat bäst hanteras så här:

Feminism i förhållande till rasism

Kickan Wicksell skriver om rasism.

Hon hävdar att bl.a. begreppet kulturmarxism har ”skapats och använts av rasister”. Att det skapats av rasister är ett tveksamt påstående. Inriktningen går i varje fall tillbaka till Gramsci och Frankfurtskolan under tidiga 1900-talet, och jag ser inget uppenbart skäl till att anklaga någon av dessa tänkare för rasism. Hela institutet där skolan florerade tvingades rentav flytta från Tyskland efter att Hitler grep makten 1933.

Hon säger att Flashback har tydliga rasistiska tendenser. Nåja. Det är ett forum med högt till tak och starkt skydd för anonymitet, så politiska radikaler av alla slag dras dit.

Hon menar att man upptäcker ”en stark rädsla hos många av skribenterna” när man läser sidor som Avpixlat, Fria tider och Flashback. Det är en härskarteknik.

Hon skriver att dessa rädda rasister ”talar om en utrotning snarare än en förändring”. Det är möjligt. Men även Valerie Solanas talade om utrotning. Och t.ex. Jaylazkar uppmanade nyligen till utrotning av män på Twitter:

Hon menar att dessa rasister anser att genusvetenskap är ”bara ett påhitt”. Det är ett tydligt guilt by association, som om det bara vore rasister som kritiserar genusvetenskap. Faktum är att all genusvetenskap som bygger på postmoderna teorier om t.ex. samhällsstrukturer och intersektionalitet är ovetenskaplig. (Det går naturligtvis att studera den sociala uppfattningen om kön på ett vetenskapligt sätt — men inte på postmoderna grunder.)

Hon hävdar att dessa rasister ger uttryck för ”galenskap och paranoia” och därför är ”otroligt tacksamt att göra satir på”. Vad är i så fall inte det här, det här eller det här?

Hon påstår att det var denna rädsla ”som låg till grund för hela Anders Behring Breiviks ideologi”. Nja. Hans idéer om islamiseringen av västvärlden var en del i hans röriga förvirrade manifest. Han hade inte en enda bevekelsegrund, och än mindre någon enda ideologi. Att kalla avvikande åsikter för rädsla är fortfarande en härskarteknik, och att förknippa folk som inte stödjer kulturmarxism eller kritiserar genusvetenskapens epistemologiska grunder med Breivik är guilt by association.

Hon skriver att Breivik begick ”ett av de värsta terrordåden i Norges historia”. Vid sidan av vilka då?

Hon undrar hur många fler som är ”så rädda och hjärntvättade att de är beredda att ta till våld”. Feminister som Valerie Solanas och Slasher Mary är historiska exempel. Kanske den här eller den här personen kan utgöra mer nutida diton.