Fanny skriver om klassisk feminism.
Hon inleder med att ”när folk snackar om ‘klassisk feminism’ osäkrar jag min revolver”. Kanhända lite kontraproduktivt att rikta sin verbala revolver mot en stor falang inom den feministiska rörelsen, men jag håller också med henne om den historiska diskussionen. I alla fall om den tävling som ofta uppstår om att förespråka den mest ursprungliga versionen av x. Fokus borde inte ligga på en idéströmnings historiska bagage, utan på idéernas innehåll.
Hon invänder mot klassisk feminism att den ”slutade vara aktuell för länge sedan”. Jag håller inte med, även om jag förstår hur hon menar. Dess målsättningar har väsentligen uppnåtts. Kvinnor har rösträtt, män och kvinnor är i princip lika inför lagen, etc. Men när man väl erövrat en position, behöver den fortfarande aktivt försvaras. Det som uppnåtts kan lika enkelt raseras, t.ex. med svängande opinion utlöst av en politisk eller ekonomisk kris. Samma slags kritik kan riktas mot alla som förespråkar någon aspekt av status quo. Är det kanske också inaktuellt att vara t.ex. demokrat?
Hon säger att den klassiska feminismens svar på varför kvinnoförtrycket består, är ”att det är kvinnors fria val att ha det som vi har det”. Men den klassiska feminismen håller inte med om de problemformuleringar som tredje vågens feminism uttrycker. Den säger alltså inte att dagens kvinnoförtryck beror på kvinnors fria val, utan att det inte existerar något kvinnoförtryck (mer än det som fortfarande begås trots att det blivit kriminellt).
Hon skriver att ett problem med klassisk feminism (eller liberalfeminism) är ”den stora oviljan att hantera den privata sfärens problem”. Som exempel ger hon våldtäkter, mord och misshandel inom äktenskapet. Något som klassiska feminister tvärtom fördömer och vill kriminalisera (och som också är kriminaliserat).
Tenebrism 