Relationer och känslomässigt arbete

Fanny skriver om känslomässigt arbete.

Hon utgår återigen från en scen i Sex and the City. Kan det vara för att den tillfredsställer hennes kognitiva bias? Min egen uppfattning om relationer ligger närmare Six Feet Under (f.ö. den bästa tvserie som gjorts enligt mig), men jag vet att den inte är allenarådande. Jag fungerar på ett visst sätt, vilket innebär att jag attraherar och attraheras av personer som också fungerar så, och det präglar i sin tur de relationer vi skapar ihop. Nog för att kvinnor och män har lite olika tänkesätt, men jag tror inte att vare sig SatC eller SFU ger oss någon schablon för det typiska standardförhållandet.

Hon ”känner ofta i dessa situationer” att hon får svårt till distans och blir ”så jävla inställd på att tillfredsställa”. För all del. Jag reagerar likadant, vilket kan bli väldigt destruktivt om det går för långt. Och jag tror att det tyder på mer grundläggande relationsproblem, när sådana situationer uppstår. Man får kommunicera om problemet, och sedan kommunicera om kommunikationen. Det underlättar om man vet sina gränser, vad som kan räddas, och när det är dags att hoppa av. Men det kräver nog ofta att man har en del tråkiga erfarenheter i bagaget.

Hon tror att den här dynamiken beror på att kvinnor ”i högre grad blivit fostrade att känna in och bry sig om andras känslor”. Själv undrar jag om det inte är ett ganska allmänmänskligt beteende. Vissa föredrar att konfrontera för att ta itu med problem direkt; andra är mer konflikträdda och hoppas att problemet försvinner av sig självt. Men jag vet inte så noga. Vad säger forskningen? Några tips?

Hon säger att män ”blivit fostrade i att tänka att det inte är så jävla viktigt, att de inte behöver bry sig så mycket” om kvinnors känslor. Stämmer det överens med studier? Tips? Det stämmer illa överens med min erfarenhet, men anekdoter kan inte generaliseras till samhällsnormer.

Om behov inom relationer

Fanny skriver att hennes värde avgörs av om hon kan tillfredsställa en man.

Hon hävdar att kvinnor tränas att leva sig in i andras människors situation, ”något som män knappt tränas in i alls”. Något stöd för påståendet ger hon inte.

Hon säger att kvinnor till skillnad från män känner av den andres behov; män gör inte det utan måste få dem förklarade för sig. Till en gräns känner man naturligtvis en partners behov, därför att man lever med personen och känner denne väl. Däremot kan man inte förvänta sig att ens partner är tankeläsare, och sannolikt är man inte själv en så bra tankeläsare som man kanske vill tro. Kommunikation är en bra sak.

Hon menar att det till och med kan verka ”som att kvinnans behov tillfredsställs när hon försöker tillfredsställa mannens”. Ja, så fungerar det förhoppningsvis inom en relation. Man mår bra av att se till att ens partner mår bra.