En revolution som aldrig kommer

Jaylazkar skriver om förtryck och kommunism.

Hon berättar att hon inte fått medhåll när hon anklagat andra för förtryck, och konstaterar att ”förnekelse och tystnad är förtryckarens bästa vän”. Det stämmer nog. Men det stämmer också att hon har en annan syn på förtryck än den gängse, som bottnar i ideologisk teori snarare än i hur människor faktiskt upplever situationer. Att hon möter motstånd har nog till inte liten del med det att göra.

Hon menar att ”vi” (feminister, antar jag) ”bortförklaras som ‘galna’, ‘hysteriska'” o.s.v. Ja, det är en vanlig typ av retorik, och den är trist. Personangrepp är aldrig argument. Samtidigt gör ingen mer än Jaylazkar för att provocera fram just sådana reaktioner. Till exempel ser hon heterosexualitet som en samhällsfara, och uppmanar till utrotning av män. Om inte det är galet och hysteriskt, undrar jag vad som är det?

Hon säger att hon känt sig ensam för att alla män som förtryckt och förtrycker henne, ”inte visar någon form av ambition att sluta” göra det. Jag fick tidigt lära mig att fråga mig själv: ”Vad är rimligast, att jag har rätt eller att alla andra har fel?” Upplever man sig regelmässigt förtryckt av alla män man möter, är det rimligaste svaret förmodligen att man tolkar något skevt. Och det kan i sin tur bero på t.ex. att man utgår från ideologisk teori snarare än andra människors faktiska motiv och upplevelser av situationer.

Hon hävdar att alla dessa förtryckande män har fått henne att ”tappa hopp om att det någon gång kommer kunna bli någon revolution”. Det är klart att det inte blir någon revolution. Det förutsätter att en avsevärd andel av befolkningen är beredda att störta staten, och det är det tvärtom oerhört få som är. Jag skulle retoriskt säga ”försök begå en statskupp istället”, om det inte riskerade att tolkas på brottsligt allvar, och hennes blogg inte redan var känd hos SÄK. (Det bör den i alla fall vara, eftersom den öppet talar om revolutionär organisering.)

Hon tänker att ”alla former av förtryck är kontrarevolutionära”. Inser hon hur otroligt främmande blotta tanken på revolution är för nästan alla i det här landet? De flesta av oss associerar det med något som var aktuellt under slutet av 1700-talet. En revolution i dagens Sverige ter sig lika osannolik som om staten skulle börja ta ut skatt i spannmål. Det här är något som bara kan framstå som verkligt när man diskuterar det med sina två dussin revolutionära kamrater. Resterande 9,6 miljoner invånare är knappt medvetna om att revolutionära grupperingar existerar.

Kyparen, det ligger kommunism i maten!

Fanny skriver om restaurangjobb.

Hon undrar ”till vilken nytta” restauranger alls existerar. Jo, för att erbjuda en ”trevlig upplevelse”. Jag är inte säker på vari kritiken består, men hon säger att restaurangbranschen är vidrig och onödig, och hon har ”svårt att se syftet med” den. Det behöver hon inte. Restauranger existerar inte för just henne, utan för de som vill äta hos dem. Det är väl ens ensak, varför man gör något så tämligen alldagligt som att äta på en restaurang? Nej, det förstås…

Hon ”ser hellre ett samhälle där folk lagar sin egen mat i högre grad, eller kanske lagar mat kollektivt”. Varför detta detaljintresse för hur andra människor äter middag? De är inte dina spelpjäser att flytta omkring som du råkar känna för. De är sina egna, med rätt att själva styra över sina mat- och matlagningsvanor.

Hon erbjuder i en uppdatering ett förslag. Det går ut på att minska ”den totala mängden jobb” och dela på ”det arbete som behöver utföras”. Jag kan inte hjälpa att att bli fascinerad varje gång en kommunist vill detaljreglera vilka varor och tjänster som miljontals människor i ett samhälle ”behöver” och inte. Det är så brödköer skapas.

Hon tillägger att hon förresten även anser att enskild matlagning ”är ett oskick”, och att matlagning istället bör ”organiseras gemensamt utan något vinstintresse”. Jag organiserar i alla fall min egen matlagning utan vinstintresse, eller utan monetärt vinstintresse, och det kanske vi kan acceptera som en kompromisslösning? Om inte fortsätter jag nog ändå, i alla fall tills NKVD knackar på dörren.

Att förhålla sig till politiskt oliktänkande

Kickan Wicksell skriver om att inte vilja vara ihop med en moderat.

Hon säger att det vore ”helt omöjligt” för henne att ha en partner ”som inte delar” hennes ”politiska åsikter”. Alla utan undantag? Eller bara de grundläggande principerna? Min egen erfarenhet är att politiska olikheter blir relativt oviktiga när man klickar med någon på ett djupare plan. Då är trots allt ömsesidig förståelse och respekt redan etablerad. Men jag håller också med henne, när olikheterna blir alltför polära. Jag skulle nog få svårt att ha en partner som var kommunist eller radikalfeminist.

Hon undrar hur man definierar politik, och svarar att politik handlar om ”att beskriva världen”. Men det är en för bred definition som även ringar in t.ex. religioner, icke-politiska ideologier och alla vetenskapliga fält. Enligt Wikipedia är handlar politik om ”alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet… och inrymmer allt från diskussioner om offentliga angelägenheter till statlig verksamhet och organisation”. Det är i varje fall en rimligare begreppsbeskrivning.

Hon tycker att det är ”enormt frustrerande” att ”umgås med människor som har en helt annat uppfattning om hur världen fungerar och framförallt hur människor fungerar”. Är det enormt frustrerande att bara umgås med oliktänkande? Världen är full av människor som inte delar våra uppfattningar, och såvida de bemöter oss trevligt och sakligt bör vi försöka tolerera dessa olikheter. Kom ihåg att folk i allmänhet inte tänker annorlunda för att de vill göra ont.

Hon säger att liberaler ”har uppfattningen att en person är fri att göra och uppnå nästan vad som helst” om denne bara ”vill tillräckligt”. Nej, det är en karikatyr. Liberaler menar att individen bör vara fri att efterstäva sin lycka och sina mål i livet. Inte att individen kan åstadkomma vad som helst, bara hon är fri.

Hon, som socialist, ”tror inte att människor lever i ett vakuum”, utan hon ”tror på strukturer och normer som påverkar och begränsar” oss. En tydlig halmgubbe, för ingen liberal tror att vi lever i ett vakuum, eller att vi inte skulle påverkas av normer. Skillnaden är att liberaler generellt inte anser att strukturer och normer bör vara en statlig angelägenhet.

Kommunism och snatteri

Fanny skriver om snatteri.

Hon publicerar en bild på ett klistermärke som säger ”snatta — gör-det-själv fördelningspolitik”, och säger sig gilla den. Hon går alltså med på att fördelningspolitik är en form av stöld, och det är väl en synnerligen liberal premiss, även om hennes slutsats inte är det.

Hon säger att ”kollektivt snattande/prisreducering” är ”en kampmetod som använts lite till och från”. En mycket kortsiktig kampmetod i så fall. Det leder till ökade omkostnader och förbättrad säkerhet eller konkurser, vilket kommer att höja priset på t.ex. den snattade varan. Det är alltid konsumenten som betalar för producentens och distribuentens utgifter. På ett eller annat sätt.

Hon skriver att snattarna kan betala ”vad de anser att varorna bör kosta”. Det ironiska är att hon inte tog mig på allvar, när jag skrev att kommunism historiskt har förknippats med brödköer. Det är precis den här oförståelsen för (eller motviljan mot) ekonomi som ger upphov till dem.

Hon avslutar med att stöld ”inte är att förakta”. Jo, i största allmänhet tycker jag nog att vi borde ta avstånd från stöld. Särskilt när den beror på ett ideologiskt ställningstagande, och inte på akut nöd.

Objektifiering och revolutionär kamp

Jaylazkar skriver om objektifiering.

Hon säger att hon vill undvika att ”älska sin kropp”, för att det betyder att hon måste förhålla sig till sin ”kropp som ett objekt”. Men om även kärleken är objektifierande, kanske inte objektifiering är så hemskt trots allt?

Hon konstaterar att hon vill ”vara sin kropp”, vara ”en helhet”, istället för en ”fragmenterad spelpjäs i [den] patriarkala kapitalismens spel”. Dualismen (eller själ-kropp-problemet) är knappast en kapitalistisk skapelse. Den går tillbaka till antiken, och via René Descartes fram till vår egen tid. Vissa människor har svårt att betrakta sin kropp som en integrerad del av deras jaguppfattning, men att det skulle bero på patriarkal kapitalism är en för mig ny tankegång. Vilka studier pekar på det? (Retorisk fråga, förstås.)

Hon menar att hon aldrig kommer ”kunna vara fri från att tvingas objektifiera mig själv och andra” förrän den ”patriarkala kapitalismen” är krossad. En av livets många tumregler är måhända: om du tror att du inte kan åstadkomma en inre förändring hos dig själv förrän samhället störtats genom revolution, är det förmodligen så att du skyller ifrån dig istället för att hantera problemet.

Hon skriver att vi kan ”uppgradera våra objekt”, d.v.s. våra kroppar, genom att ”underhålla objektet” med ”typ nyttig mat” och ”typ motion”. Inte är det väl patriarkatets eller kapitalismens fel att våra kroppar mår bra av sådant som nyttig mat och motion?

Hon säger att hon försöker ”träna uthållighet och styrka”, att hon motionerar och lär sig ”att slåss”, som en strategi för att inte objektifiera sig själv. Men det tycks gå emot hennes tidigare position, där sådan aktivitet var ett patriarkalt kapitalistiskt sätt att uppgradera sitt objekt.

Hon menar att hon försöker se sig själv ”som en resurs”, för ”om hela jag är ett vapen” så är hon ”inte längre ett objekt”. Resurser och vapen är per definition objekt.

Hon avslutar med att så länge hon är ”ett vapen i den kommande revolutionen”, är hon ”en människa i kamp mot det postpatriarkala kommunistiska samhället”. Jag antar att hon menar tvärtom, att hon är i kamp för det postpatriarkala kommunistiska samhället.

Ekonomi, jobb och levnadsstandard

Fanny skriver om arbete och fritid.

Hon tänker sig ett samhälle där vi ”delar på de jobb som faktiskt behöver utföras” och som ”inte kommer att utföras spontant”. Dels stämmer det inte att jobb (egentligen anställningar) är något som man ”delar på”. Det finns inte en fixerad mängd jobb i samhället som skall delas upp. Jobb skapas för att möta efterfrågan. Arbetsuppgifter lär i allmänhet också utföras spontant (d.v.s. utan ersättning), givet en tillräckligt stor marginalnytta. Det här är saker man behöver specificera. Men behov, då?

Hon tänker inte ge någon ”fullständig lista” över jobb som behövs, eftersom det måste ”beslutas demokratiskt”, men hon ger några exempel: infrastruktur, kollektivtrafik, vård. Men ingen enskild individ eller ens folket som helhet vet vilka jobb som behövs. Både autokratin och den socialistiska eller kommunistiska ekonomin ställs inför von Mises kalkylproblem. Enskilda individer har kunskap om sina egna behov, och det är den utgångspunkt som fria ekonomier motsvarar.

Hon erbjuder oss ”ett system där de allra flesta människor får mer kontroll över sitt liv”. Nej, centralstyrning av produktionen har alltid visat sig leda till låg allmän levnadsstandard.

Att vara kommunist

Jaylazkar skriver om hur hon blev kommunist.

Hon berättar att hon började umgås med kommunister, och märkte att hennes föreställningar om dem inte ”stämde överens med hur mina kommunist-vänner var och är”. Hon ”började mer och mer förstå att det kommunistiska förhållningssättet” kanske var något för henne. Det vill säga: hon bemöter det som en social attityd som kanske ”var för henne”, inte som en fråga om korrekt eller felaktig verklighetsbeskrivning.

Hon säger att det hon ”gillar allra mest med att vara kommunist är ideologikritiken”, vilket kanske framstår som märkligt, eftersom ideologikritik inte alls är någon integrerad del av kommunistisk teori. Det hon gillar mest — inte med kommunismen, utan med att vara kommunist — är att kritisera helt andra ideologier.

Hon hävdar att ideologikritik ”handlar om att en [sic] ser vilka rådande ideologier som finns i samhället” och att lära sig ”bryta ner dem och förstå dem”. Nej, ideologikritik går ut på att nagelfara andra ideologier än kommunism och socialism, utifrån när och var dess teoretiker skrev sina essäer. Det är inget annat än ett omfattande ad hominem.

Hon skall försöka ”lära mig så mycket som möjligt om kapitalism”, för att ”förstå vilket förtryckande samhällssystem det är”. Men man lär sig inte något i syfte att få en färdig slutsats bekräftad. Det är ett religiöst tänkesätt som inte hör hemma i nationalekonomin eller samhällsfilosofin. Det visar också hennes tidigare analys, som gör klart att hon inte vet något alls om kapitalism.

Ekologiska varor och ekonomi

Fanny skriver om ekologiska matvaror.

Hon menar att det är ”ett jävla hån mot människor som inte har råd med mat”, att som Naturskyddsföreningen påstå att maten är ”för billig”. Själv försvarar hon kommunism, en ideologi som är historiskt förknippad med brödköer.

Hon skriver att många faktiskt inte har råd att äta ekologiskt. Vissa har det förstås, men ”det är verkligen ingenting som kan generaliseras till alla”. Själv hävdar hon t.ex. att alla män förtrycker alla kvinnor, och tycks anse att det är en fullt rimlig generalisering.

Hon avslutar med att vi borde ”ta oss en närmare titt på det här kapitalistiska systemet där profit går före allt”. Naturskyddsföreningen är dock en ideell förening, huvudsakligen finansierad med skattebetalarnas pengar. Det är svårt att se var kapitalismen kommer in i bilden.

Ett kommunistiskt lästips

Fanny ger oss ett lästips.

Det handlar om Det stundande upproret, en anonymt publicerad kommunistisk essä och manual för revolutionär kamp. Hon skriver att det är en ”fantastisk bok”. Vad handlar den om? ”Jag vet inte ens, men den är otroligt bra.”

Hon publicerar en fotokopia av ett särskilt läsvärt stycke: ”Vi är inte deprimerade, vi är i strejk. För de som vägrar kontrollera sig själva är ‘depression’ inte ett stadium utan… ett steg mot ett politiskt avståndstagande. Därifrån får man förlika sig med medicinering eller polisen.”

Fanny kommenterar att ”så tänker jag på min egen sjukdom”; hon är inte deprimerad utan ”i strejk”. Detta saknar det vetenskapliga stöd vi andra förlikar oss med.

Hon skriver att hon ”läser om den då och då, kollar på omslaget och tänker på innebörden”. Vilken innebörd? ”En framsträckt hand, en pistol. Ett vapen. Det gör mig fylld av hopp.” Föga sympatisk våldsromantik.

Feministiskt Initiativ och patriarkatet

Jaylazkar skriver om parlamentarism och vänstern.

Hon skriver i slutet av sin text att rasism, fascism och nazism är ”den mest tydliga motståndaren”. Men i början skriver hon: ”Jag vill göra revolution för att kunna leva i kommunism, jag vill inte ha parlamentarism.” Det finns en påtaglig konflikt mellan dessa påståenden.

Hon säger att när ”män tänker på mäns intressen” blir det ”alltid någon form av ologisk paradox”. Uppenbarligen är hon blind för att nästan alla hennes egna texter innehåller motsägelser. (Det heter f.ö. logisk paradox — inte ologisk.)

Hon anser att det beror på maskulinitet och patriarkat, att män som inte stödjer parlamentarism hellre röstar på V än på F! i nästa val. Det står väl ganska klart att det alltid är hennes förklaring när (ett litet urval av) män inte följer hennes idéer till punkt och pricka. Man ser vad man vill se.

Hon menar att mäns förhållande till V och F! måste bero på att de inte vill avsäga sig sina privilegier. Men har det inte hävdats gång efter annan att män inte kan avsäga sig privilegier — de kan endast använda dem på mer eller mindre förtryckande sätt.

Hon säger att F! erbjuder kvinnor ”mer frihet och rättigheter”. Lustigt hur mäns fri- och rättigheter kallas för privilegier, och hur kvinnors privilegier kallas för fri- och rättigheter.

”Åh alla dessa män och deras manliga åsikter, jag blir så trött.” Awh.