Bör gemenskap baseras på kön?

Fanny skriver om systraskap.

Hon berättar att hon sett spelfilmen Marie Antoinette, och konstaterar att Marie trots sin privilegierade position blev ”förtryckt som kvinna” för att hon ”giftes bort som en del i en politisk allians” och hade ”stor press på sig att föda barn”. Jag förstår inte alls hur hon kan dra den slutsatsen. Monarki baseras på ärftlig tronföljd, och det betyder att alla tronarvingar utsätts för sådan press oavsett kön. Marie Antoinette blev i så fall förtryckt som kejsarbarn, snarare än på grund av sitt kön. För övrigt upplever jag att även den feministiska rörelsen sätter press på sina egna utifrån ett allianstänkande, men det är förstås på en långt mer beskedlig nivå.

Hon tror att man kan ”tala om en gemenskap baserad på kön”, under förutsättning att vi ser och hanterar ”det som skiljer våra positioner åt”. För mig känns det lite som när jag var i tonåren och sökte gemenskap hos folk som också lyssnade på metal. Jag tror det är en del av mognadsprocessen att man (åtminstone i stor utsträckning) slutar söka gemenskap utifrån identitet, och lär sig att umgås med olika slags människor. I varje fall baserar jag hellre gemenskap i hur väl vi passar ihop och vad vi kan ha för utbyte av varandra, snarare än i medfödda egenskaper eller att vi blir förtryckta på samma sätt. Positioner behöver inte ses och hanteras. De är fullständigt oviktiga inom en gemenskap.

Hon säger att det är systraskapet och behovet av att se till position som gör ”feministisk kamp tätt sammanvävd med antirasistisk kamp”. Det förklarar väl varför hon inte drar sig för att tala nedsättande om vita män. Den rasismen har ju inte mycket med systraskap att göra.

Ur konsthistorien #4

Det sägs att det sanna är det sköna. Gustave Courbet höll det i alla fall för sitt måtto, och det löper som en röd tråd genom hans måleri. Inte minst lyser det tydligt igenom i hans mest provokativa målning — Världens ursprung från 1866.

Fittan tycks ofta spela en central roll i det feministiska bildspråket. Och Courbets fitta — som förmodligen tillhörde Joanna Hiffernan, älskarinna till  James Whistler — är inte idealiserad. Den återges skenbart spontant och betraktaren ställs direkt inför fullbordat faktum: en fitta, det är allt. Inga allegoriska referenser, ingen historisk berättelse, inget som vi är vana att se i äldre måleri och som brukade användas för att ursäkta nakenhet. Bara en fitta som provokativt utmanar sin betraktare. Titta då. Det är så här de ser ut.

Jag vill nu inte gå så långt som att kalla Courbets målning feministisk.

Den var ett beställningsverk för en turkisk diplomat, och denne hängde duken i sitt badrum bakom ett draperi. Vi kan tänka oss till vilket syfte. Visst är det väl en typ av bild vi idag skulle kalla pornografisk? Kanske inte utan att associera till det glada 70-talet, men ändå. Bara en närbild på ett könsorgan, vulgärt enligt alla samtida måttstockar. Den manliga blicken, bara en del av en kropp, och så vidare.

Tja, avgör själv. Det är en fråga om perspektiv; målningen kan tolkas på olika sätt. Själv fascineras jag av konsthistorien som spegel mot den mänskliga naturens tidlösa drivkrafter. Kanske blev du förvånad, om du visste hur många av de stora konstnärerna som skapat ren pornografi.

Genus mot vetenskap

Fanny skriver om kön och biologi.

Hon berättar att hon börjat läsa genus, och hon citerar gillande ett stycke ur sin kurslitteratur:

”I brist på varje form av redovisning av de sociala processerna faller [David] Geary ständigt tillbaka på evolutionistiska spekulationer som förklaring till det som händer i det sociala livet. Har man läst denna 400 sidor långa monografi, som betecknas som vetenskaplig och som utges av en så vörnadsvärd institution som American Psychological Association, kommer det som något av en chock när man inser att hela argumentationen är ren spekulation. Inte en enda könsskillnad hos de psykologiska egenskaperna har kunnat visas vara ett resultat av mekanismer i evolutionen.”

Jag blev ärligt talat nedstämd av att läsa det här. Det är den sociologiska motsvarigheten till att ta en kurs i biologi och få Kent Hovind på litteraturlistan. Jag hoppas att den här synen på vetenskap inte är representativ.

Förtryck mellan nära och kära

Lady Dahmer skriver om hur det är att vara gift med en manshatande feminist.

Hennes svar är att det är ”ganska soft för det mesta”, i alla fall så länge han inte ”uppför sig som en man”. Så publicerar hon en skärmdump från sin Twitter:

Det är beklagligt att det, om än bara i vissa redan troende kretsar, anses acceptabelt att anklaga andra för att vara förtryckare — särskilt när det riktas mot de närmaste. Det är destruktivt att trycka ner sig själv och/eller andra baserat på könstillhörighet.

Barns uppfattning om kön

Lady Dahmer skriver om barns uppfattning om kön.

Hon skriver att hennes barn i 5-årsåldern börjat tala om tjejer och killar, och säger att de ”är så jävla lättpåverkade”.

I själva verket begränsar inte barn (till skillnad från en del vuxna) sin kunskap om världen efter vad som råkar vara trendigt eller politiskt korrekt. De inser tidigt att människor är antingen tjejer eller killar (med undantag för ett relativt fåtal transsexuella och hermafroditer).