Moralfjant skriver om att inte ta avstånd från manshat.
Hon konstaterar att ”som feminist finns inget krav på att du hatar män”. Inget krav, men det är en merit — eller vad? Det är ganska fantastiskt att man behöver poängtera att manshat inte är ett krav för att vara feminist.
Hon säger däremot att det ”inte är okej att öppet ifrågasätta eller svartmåla dom feminister som uttrycker sig manshatiskt”. Personer som uttrycker sig hatiskt mot grupper av människor, baserat endast på deras medfödda egenskaper, svartmålar sig själva. De behöver ingen hjälp på den punkten. Och om man som feminist tvingades acceptera hat, vore inte feminismen mycket värd. Lyckligtvis är faktiskt feminismen större än så.
Hon skriver att hon ”inte tror att manshatet är skadligt på något vis” för det ”finns inget reellt hot bakom manshatiska tweets”. Jag håller inte med. Jag tror att det skadar den feministiska rörelsen, som i någon mån blivit allmänt förknippad med hatisk retorik. Vissa attraheras av hatiska grupperingar, men de flesta tar avstånd när de kommer i kontakt med hat. Dessutom tar kanske de som blir hatade illa vid sig, vilket är skadligt även om just ”du” kanske tycker det ”är bra att gubbkräken mår dåligt”. För det tredje är det svårt att bedöma hotbilden utifrån. Det är inte självklart att det stannar vid ilskna tweets, även om det brukar göra det.
Hon hävdar att det inte kommer ”att leda till något bra” om man tar ”avstånd från manshatande kvinnor”. Tja, i förstone tycker jag det är viktigast att ta avstånd från manshat som fenomen. Ni vet hur ni tycker att det är viktigt att våga skapa dålig stämning när män skämtar på ett sätt ni upplever sexistiskt? Våga skapa dålig stämning även när hatisk sexism uttrycks av andra feminister. Är måttstocken korrekt, är den korrekt åt båda hållen.
Tenebrism 