Mjuka män och att avstå från sex

Moralfjant skriver om mjuka män.

Hon tar upp idén att maskulina män och feminina kvinnor generellt betraktas som särskilt attraktiva av det motsatta könet, och så är det förstås. Här är vi eniga, även om hon utgår från en ideologisk förklaringsmodell vilket jag inte gör.

Hon undrar om det då inte vore värt ”mindre sex” för att ”försöka förändra könsrollerna”. Det kan väl bara varje enskild person avgöra för sin egen del. Många människor (de flesta?) är för övrigt positivt inställda till skilda könsroller. Kanske inte till varje aspekt av dem, men de tenderar ändå att uppskatta att vissa könsskillnader existerar. Vilket väl till sidst og syvende är en av anledningarna till att de existerar från första början. Att förvänta sig att andra skall ha mindre sex för att främja ens egen ideologiska syn på kön är i vilket fall orimligt.

Hon förstår inte ”detta extrema fokus på att alla måste ha sex precis hela tiden”, som om man inte kunde vara lycklig annars. För en del handlar det nog om lycka. Vi har olika emotionella behov av fysisk intimitet och sexuell närhet, och ett bra sexliv kan göra mycket för den allmänna upplevelsen av lycka. Det går att vara lycklig utan sex. Men att man kan vara lycklig utan något, är väl inte ett argument för att man bör avstå från det?

Hon frågar till slut varför det finns ”ett utbrett hån mot ‘velourpappor'”. Har hon läst en av Fannys senaste texter, där dessa pappor karakteriseras som ”initiativlösa och oförmögna att ta ansvar” som ”mest agerar som en oformlig klump”? Här håller jag med Moralfjant. Vi bör inte håna män för att de är ”mjuka”.

Kort historielektion om könsroller

Fittjournalen skriver om romantik.

Hon framhåller väsentligen tre teser:

  1. Att vi en gång i tiden levt som grottmänniskor.
  2. Att vi varit men inte längre är jägare och samlare.
  3. Att dagens könsroller överlevt i obruten form genom mänsklighetens historia.

1. Feminister reagerar ofta mot stereotyper. Fittjournalen reagerar mot en stereotyp i just det här inlägget. Så låt oss avliva myten om den stereotypa grottmänniskan. Människan har aldrig i någon större utsträckning levt i grottor. Och hon har aldrig varit det slags människa som vi allmänt menar när vi talar om ”grottmänniskor”: håriga, aggressiva och ointelligenta varelser klädda i djurhudar och beväpnade med stora knölpåkar. Grottmannen som slår ner sin kvinna och släpar in henne via håret. Det är en historiskt inkorrekt nidbild som aldrig existerat.

2. Vi lever inte längre i ett jägare-samlare-samhälle, och det har vi inte gjort sedan jordbruket introducerades under neolitikum. Men eftersom Fittjournalen vill att kvinnor skall ”kunna avfärda sin roll som samlare”, utifrån denna historiska kontext, behöver något påpekas: vi är alla fortfarande samlare. Det är jakten som gett vika för jordbruk och boskapsskötsel. Men vi samlar aktivare än någonsin. Vi fyller inte bara våra kylar och frysar, utan samlar på oss en mängd olika saker som saknar motstycke i historien — för att vi aldrig tidigare haft det välstånd vi har idag. Att avfärda sin samlarroll blir av naturliga skäl svårt.

3. Hon menar att dagens könsroller, något akronostiskt, har överlevt ”två världskrig, barocken, romantiken, renässansen, hur vi rest genom medeltiden, stannat på stenåldern…”. Det är helt enkelt historiskt felaktigt, och det finns så många exempel på motsatsen att det är svårt att välja ut dem. Könsroller förändras precis som alla andra kulturella betingelser förändras. Börja här.

När julen inte blir genusmedveten

Hit och dit och tillbaka igen skriver om oönskade julklappar.

Hur skall man som förälder reagera, när någon som inte är ”genusmedveten” får för sig att ge en docka till flickan och en leksakspistol till pojken? Skall man kanske slänga dem i soporna, eller bränna dem under rituella former? Nej, förvisso inte. Istället skall man göra så här:

Kanske flickan får en söt prinsessklänning? – Ha på den ute och känn hur vinden sliter i kjolarna ju fortare man springer. Kanske pojken får en monster truck? – Bädda ner den tillsammans med dockorna och läs en godnattsaga för den. Kanske flickan får en pluttenuttig docka? – Lek läkare, kör den i ambulansen, träna kroppsdelar. Kanske pojken får en leksakspistol? – Läs en bok om Vilda Västern och USA:s historia och prata om indianer (och kolonialism, om man är riktigt hard core).

Min egen inställning? Att låta saker och ting komma spontant, istället för att skohorna in sitt ideologiska perspektiv som om det alltid måste ta plats. Nej, till skillnad från vissa kritiker tror jag inte att genusteorier skadar barn. Barn är inte så formbara som vi ibland kan tro, eller rättare sagt, de blir strax äldre och börjar reflektera självständigt över vad vi lärt dem. Ibland tänker de fel i brist på erfarenhet och ibland tänker de rätt i kraft av ungdomens övertygelse — i vilket fall tänker de. Åtminstone när de växer upp i ett relativt fritt västerländskt land, där de hela tiden kommer i kontakt med olika idéer, perspektiv och resonemang.

Det jag snarare reagerar mot är den självgoda attiyd med vilken man kallar sig medveten. Man kan vara medveten om att det existerar olika könsroller i samhället, men det här handlar om att aktivt anstränga sig för att bryta mot dem. Det är inte detsamma som medvetenhet. Det är att se saker ur ett visst perspektiv. En övertygelse. En ideologi. Om du lär ditt barn att det existerar olika könsroller, och att det finns möjlighet att bryta mot dem om man vill, kan vi tala om en genusmedveten uppfostran. Lär du å andra sidan ditt barn att bli en normbrytare (eller snarare att de nya normerna är bättre än de gamla), talar vi om en genusideologisk uppfostran. Det rör sig om en hopblandning av vara och böra.

Jag är inte förälder själv, men vill ändå passa på att länka en stark personlig förebild som lärt mig ett och annat om uppfostran: