Skönhetsideal före media och reklam

Jag tenderar att vara oerhört skeptisk till möjligheten att förändra något som tycks ligga djupt i mänsklig natur. Sådant vi t.ex. kan observera att människan tänkt eller gjort under tusentals år, tvärs genom olika epoker, kulturer och geografiska avstånd. I det här fallet talar jag om att idealisera kroppars utseende till ett skönhetsideal.

Skönhetsidealet föddes i antikens Grekland. En sanning med modifikation, kanhända. De egyptiska kungarna skulle t.ex. avbildas som unga, vältränade och vid god hälsa, även om de kanske egentligen var raka motsatsen. Men det är först i Grekland vi kan tala om ett mer universellt och formaliserat skönhetsideal.

Under 600-talet f.Kr., d.v.s. den arkaiska perioden i grekisk historia, börjar man med egyptisk konst som förebild tillverka skulpturer i terrakotta; vi kallar de som föreställer män för kouros och de som föreställer kvinnor för kore. Problemet med dessa skulpturer, var att de led samma brist som de egyptiska och alla andra. De var inte livlika, utan stiliserade. En ny strävan uppstod bland antikens skulptörer — att skapa en realistisk bild av människokroppen.

De blev omsider framgångsrika i denna strävan. Det äldsta exemplet på framgången som vi känner till, visar sig i Kritiosynglingen från ca 480 f.Kr. Den representerar ett monumentalt genombrott, precis i brytpunkten mellan den arkaiska och högklassiska epoken. För första gången i mänsklig historia kan konstnärer skapa avbilder som faktiskt är oerhört lika riktiga män och kvinnor.

Men de blev nästan direkt ointresserade av att avbilda realistiska kroppar. De övergick från realism till idealism, och idealismen behövde ett slags formaliserat ramverk. En lära om den mänskliga kroppens idealiska proportioner formulerades av Polykleitos, som också demonstrerade dem i sin skulptur Spjutbäraren. Denna lära kom att prägla den högklassiska konsten. Vi kan utan överdrift hävda att det var Polykleitos som skapade det första universella skönhetsidealet, en norm för hur den mänskliga kroppen skall avbildas.

När jag talar om den mänskliga kroppen, menar jag egentligen den manliga. Det var den nakna mannen som gällde. Kvinnan var inte lika intressant, och skulle inte avbildas naken i naturlig storlek förrän under hellenismen omkring 350 f.Kr. Mansidealet blev snart en Marvelhjälte ca 2 500 år före Marvel. Han kunde se ut så här, så här eller så här.

På grund av tidsbrist får vi avsluta nedslaget i historien här.

Media. Reklam. Kapitalism. Pornografi. Alla exempel på begrepp som inte existerade under antiken. Till och med konst är ett 1200-talsbegrepp; grekiska skulptörer sågs som hantverkare. Ändå skapade de utan tvivel konst, och dessutom en typ av bilder vi idag slentrianmässigt skulle kunna beskylla reklamen eller porren för. Nakna män, vältränade som en ung Arnold Schwarzenegger. Fullständigt orealistiskt. Ändå så universellt tilltalande.

Jag tror att vi vänder på orsak och verkan i debatter om skönhetsideal. Det är inte media, reklam och porr som gett upphov till våra skönhetsideal. Det är våra skönhetsideal som gett upphov till hur media, reklam och porr ser ut. På gott och ont tror jag inte heller att det är något som kan förändras i grunden, även om specifika idealbilder skiftar något. Kanske borde vi tala mindre om problemet med att skönhetsideal existerar, och mer om hur vi skall hantera och förhålla oss till det?

Ur konsthistorien #4

Det sägs att det sanna är det sköna. Gustave Courbet höll det i alla fall för sitt måtto, och det löper som en röd tråd genom hans måleri. Inte minst lyser det tydligt igenom i hans mest provokativa målning — Världens ursprung från 1866.Origin-of-the-World

Fittan tycks ofta spela en central roll i det feministiska bildspråket. Och Courbets fitta — som förmodligen tillhörde Joanna Hiffernan, älskarinna till  James Whistler — är inte idealiserad. Den återges skenbart spontant och betraktaren ställs direkt inför fullbordat faktum: en fitta, det är allt. Inga allegoriska referenser, ingen historisk berättelse, inget som vi är vana att se i äldre måleri och som brukade användas för att ursäkta nakenhet. Bara en fitta som provokativt utmanar sin betraktare. Titta då. Det är så här de ser ut.

Jag vill nu inte gå så långt som att kalla Courbets målning feministisk.

Den var ett beställningsverk för en turkisk diplomat, och denne hängde duken i sitt badrum bakom ett draperi. Vi kan tänka oss till vilket syfte. Visst är det väl en typ av bild vi idag skulle kalla pornografisk? Kanske inte utan att associera till det glada 70-talet, men ändå. Bara en närbild på ett könsorgan, vulgärt enligt alla samtida måttstockar. Den manliga blicken, bara en del av en kropp, och så vidare.

Tja, avgör själv. Det är en fråga om perspektiv; målningen kan tolkas på olika sätt. Själv fascineras jag av konsthistorien som spegel mot den mänskliga naturens tidlösa drivkrafter. Kanske blev du förvånad, om du visste hur många av de stora konstnärerna som skapat ren pornografi.

Ur konsthistorien #3

Diego Velázquez (1599 — 1660) var en utpräglad karriärist. Han vet tidigt vad han vill åstadkomma i livet, nämligen att bli anställd som målare vid Filip IV:s hov. Och det var, kanske lite oväntat, de spanska krogarna i Sevilla som ledde honom dit. Hans tidiga storverk är nämligen så kallade bodegóner, det vill säga scener som utspelar sig i krogmiljö —  i bodegor, som det också heter. Tack vare detta arbete anländer han 22 år gammal i Madrid, och i sin hand har han ett rekommendationsbrev från Don Juan de Fonseca, kungens komminister.

800px-RokebyVenus

Ni förstår var det hela leder. Några decennier senare står han på toppen av den spanska guldåldern och har porträtterat kungen hela fyrtio gånger (!). Han målar också av andra medlemmar av hovet, såväl som till exempel påven Innocentius X. Dessvärre framstår han kanske som lite tråkig för en samtidspublik. Vem längtar, handen på hjärtat, efter att se krogscener eller 40 målningar av en spansk 1600-talskung? Målade han inte något mer intressant än så? Svaret är dessvärre nej.

Eller är det? Kanske inte riktigt, ändå. Mot slutet av sin karriär målade han av en naken kvinna, allmänt känd som Venus med spegeln (c. 1650). Det var inte hans enda nakenmålning, men det är den enda som överlevt in i vår tid. Vem föreställer den? Det vet vi inte, men vi spekulerar gärna. Förmodligen befann sig Velázquez i Rom när målningen tillkom. Kanske använde han en levande modell. Kanske var hon hans älskarinna, med vilken han till och med fick ett barn. Ju mindre vi vet säkert, desto längre tenderar vi att gå i våra spekulationer.

Här ligger nu Venus, världens vackraste kvinna, naken inför er. Inför den manliga blicken. Ett objekt att äga, en symbol för en hel världshistoria av patriarkalt förtryck. Det var i alla fall så Mary Richardson, en av de mer kända suffragetterna, tolkade målningen. År 1914 gick hon in på National Gallery i London och började hugga mot den med en köttkniv. Hon åstadkom ett femtal revor i duken, innan vakterna tog henne om hand. Efter 6 månader i fängelse gav hon sin förklaring: ”Jag har försökt att förstöra bilden av den vackraste kvinnan i mytologisk historia, som protest mot vad staten gjort mot Mrs. Pankhurst, som är den vackraste personligheten i modern historia.” Emmeline Pankhurst, också en känd suffragett, dömdes året innan till tre års fängelse för att ha uppmuntrat sina anhängare att lägga sprängmedel i finansministerns bostad. Vad gäller Richardson själv, kom hon att gå till historien som Slasher Mary.

Som fotograf märker jag direkt att något med kompositionen är skevt. Den verkar inte riktigt gå ihop. Man har rekonstruerat scenen i modern tid och märkt att det stämmer. Vad är det egentligen vi ser i spegeln som Cupid håller upp? Ett ansikte, utan tvivel, men det är suddigt och närmast skissartat. Varför då? Förmodligen för att vi, från betraktarens perspektiv, inte alls skulle se hennes ansikte i spegeln. Vi skulle se hennes sköte. Och det kanske var vad Velázquez vilade sin manliga blick på, när han skapade målningen. Det introducerar ett element av voyeurism i målningen, en voyeurism som försökt döljas för eftervärlden.

För att också tala i egen sak, älskar jag den här duken. Det finns en ledigt vilande ömhet i den. Den tycks inte anstränga sig för att vara erotisk, även om den ofrånkomligen också är det. Venus vänder oss ryggen. Hon ligger inte med sluta ögon och smeker sig själv som hos Giorgione, eller möter vår blick som hos Titian. Jag har i ett tidigare sammanhang beskrivit målningen så här: ”Hon är inte en kvinna man just skall till att förföra, utan en kvinna man redan känner väl och har en relation med. Hon visar inte upp sig på ett flörtande utmanande sätt. Hon ligger där på ett vardagligt naturligt sätt, och man inbjuds att lika naturligt krypa ner bakom henne och skeda som man gjort så många gånger förut.”

Ur konsthistorien #2

Jag tänkte att vi skulle fortsätta serien med konsthistoria ur ett feministiskt perspektiv. Den här gången handlar det om den målning som Tenebrism använder som profilbild. Några av er har kanske undrat vad det är för något? Den föreställer Medusa (1596) av Caravaggio.

Ni känner säkert till berättelsen om Medusa. Hon var en av de tre gorgonerna, och den av de tre som inte var odödlig. Sedan hon förfört havsguden Poseidon i Athenas tempel, reagerade Athena

medusa-1597-1.jpg!Blogmed att förbanna Medusa. Resultatet? Från att ha varit en vacker och förförisk kvinna, blev hon till något fult med hår av ormar. Ingen skulle kunna titta på henne igen. Om de gjorde det, blev de omedelbart förvandlade till stenstoder.

Från en förförisk skönhet till ett monster, således. Ett monster som behövde dödas, och det stordådet uträttades av Perseus som också blev rikligt belönad. Medusas dekapiterade huvud spelade en fortsatt roll i de mytologiska sagorna; bland annat användes det mot Atlas som på egen begäran ville förvandlas till sten. Därav bergskedjan som idag bär namnet Atlasbergen.

Sigmund Freud använde Medusa som en symbol för kastrering; barnet som upptäcker moderns sexualitet och dess förnekande. Senare psykoanalytiker har tolkat Medusa på andra sätt — t.ex. framfört idén att hon inte alls förförde Poseidon, utan egentligen blev våldtagen av honom.

Det finns naturligtvis många sätt att tolka Medusa på. Kanske visar hon att vi betraktar förförisk skönhet som något farligt som måste besegras. Ligger kanske kvinnans hela värde i att vara vacker, eftersom hon när hon blir ful måste dödas? Feminister har i modern tid tolkat henne som en symbol för kvinnans vrede och ilska, och det är framför allt i den bemärkelsen jag använder Caravaggios målning här. Medusa speglar på ett nästan övertydligt sätt den ilska, det hat och den kampretorik som radikalfeministiska bloggar ofta ger uttryck för.

Vad gäller Caravaggio, var han förstås den enligt många genusteorier typiske mannen. Hans målningar är ofta våldsamma, och han drogs till våldet även i verkliga situationer. Han hamnade på sjukhus och i fängelset efter såväl slagsmål som sexuella skandaler. Efter att år 1606 ha mördat Ranuccio Tommasoni döms han till döden och måste fly. Han hamnar i Malta, och försöker återvända till Rom efter att påven benådat honom 1610. På vägen tillbaka dör han på ett eller annat sätt. Vi vet inte säkert hur. Förmodligen i lunginflammation efter att ha kastats i fängelse i Porto Ercole; en annan teori säger att han förföljdes och mördades.

Ur konsthistorien #1

Den här bloggen lånar sitt namn från konsthistorien, så jag tänkte inleda en sporadisk tradition att presentera berömda konstverk med anknytning till feminism.susannaochgubbarna

Vi börjar med Artemisia Gentileschis Susanna och gubbarna (1610), ett motiv hämtat ur Gamla Testamentet. Susanna, en hebreisk hustru, badar i sin trädgård medan två äldre män voyeuristiskt observerar henne. När hon skall gå tillbaka in i huset hotar männen henne. Antingen måste hon ha sex med dem, eller så säger de att hon mötte en man här ute. Blir hon anklagad för otrohet kommer hon att arresteras och sannolikt avrättas. Det hela slutar lyckligt. Susanna vägrar att samarbeta och arresteras, men räddas av Daniel som kräver att männen förhörs. När männen frågas ut var för sig kan de inte enas om detaljerna, och avslöjas alltså som lögnare. De avrättas i Susannas ställe.

Artemisia var endast 17 år när hon målade av motivet, och hon gjorde det som ingen före henne hade gjort. Tidigare konstnärer hade skildrat situationen som en glädjescen, full av erotisk spänning och flörtighet. Men här ser vi händelsen, fiktiv som den förvisso är, i ett rimligare ljus. Susanna stretar emot, tydligt besvärad. Hon lyfter armarna i motstånd. Upplever sig hotad. Det är inte en erotisk glädjescen, utan ett hotfullt övergrepp.