När kränkthet blir demokratiproblem

Det är unikt i vår kända historia att människor upplever sig kränkta av att ”få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt”. Så inleder Dick Harrison sin oerhört välskrivna och välbehövda essä Kränkta av fakta.

Mot bakgrund av det fick jag idag propåer av Fanny på Twitter. Hon undrade varför jag fortsätter att kritisera hennes idéer, trots att hon inte vill att jag gör det. Jag ”borde ju kunna respektera” det — men ”samtycke är väl inte [min] grej”.

Jag försökte inte ursäkta mig, för det är inte något som kräver en ursäkt. Det står var och en fritt att kritisera vad offentliga debattörer säger offentligt. Och det är inte bara en olycklig omständighet, utan en grundbult i det demokratiska systemet. Vi varken behöver eller förväntas be om lov innan vi kritiserar en idé, ett argument eller ett resonemang. Det omvända leder oss direkt i händerna på en diktatur.

Som liberal är samtycke f.ö. en integrerad del av min värdegrund. Det betyder inte att jag behöver någons samtycke i alla lägen. Jag behöver det t.ex. om jag vill låna eller köpa något av dig, eller om jag vill att du följer med mig någonstans — eller om jag vill ha sex med dig. Det hela är förstås en insinuation om att jag säkert begår sexuella övergrepp eller våldtäkter, men vad jag faktiskt gör är att kritisera offentliga debattörers texter. För det behöver jag inget samtycke.

Min kritik betraktas som gränsöverskridande trakasserier. Själv kallar hon mig i samma diskussion för ”kräket”, ”sjuka jävel” och ”patetisk liten människa”, och hon säger att ingen har någon skyldighet att vara snäll mot mig. Hur kommer det sig att kritik mot någons påståenden och argument uppfattas som så grovt att det associeras med våldtäkt, medan den här typen av angrepp mot person ses som acceptabla?

I Harrisons essä definierar någon begreppet integritet som ”en känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär”. Och det är en utgångspunkt som postmodernismen har gett oss: idén att det viktiga inte är att försöka utröna vad som faktiskt stämmer, utan hur något råkar kännas och uppfattas — och att dessa känslor och uppfattningar kräver eftergifter från omgivningen. Jag citerar Harrison själv:

”Kränkningsmöjligheterna blir oändliga. Vi bestämmer ju själva var gränserna för den egna personlighetssfären skall gå. Jag kan således välja att ha en omfattande personlighetssfär och ta illa vid mig om det står obehagliga saker i den dagstidning jag läser varje morgon, till exempel om företrädare för politiska partier som jag ogillar får uttala sig fritt i frågor som intresserar mig, eller om mina böcker blir sågade av kritiska recensenter. I nästa skede kan jag, som kränkt individ, ta mig rätten att skaffa mig upprättelse genom att skriftligt eller muntligt angripa de kränkande individerna.”

Det bör väl stå var och en klart att det här är en oroväckande utveckling. Inte på grund av någon enstaka Twitter-debatt, utan på grund av att synsättet, om det får större fäste, blir ett reellt demokratiproblem som riskerar att hota våra mest grundläggande friheter.

Annonser

Kan en feminist kritisera feminism?

Det här är en typ av fråga som återkommer emellanåt: ”Vilken feminist, oavsett gren, skulle ägna en hel blogg åt att kritisera andra feminister? Det finns inte på kartan eftersom vi feminister vet, att inga andra än antifeministerna tjänar på det.”

Mitt enklaste och kortaste svar, är att jag kommer från en liberal debattbakgrund. Vi liberaler är ofta väldigt snabba att kritisera liberala tänkare vi inte håller med. Vi kan sitta i timmar och vrida på någon enstaka rad ur ett obskyrt verk av Hans-Hermann Hoppe, eller totalsåga den senaste kolumnen av Johan Norberg, och om någon påstår att vi inte är liberala är det alltid för att vi uttryckt en viss övertygelse — aldrig för att vi i sig kritiserar någon som är liberal. Vi känner sällan någon automatisk solidaritet med andra liberaler. Ärligt talat tenderar vi nog att skärskåda varandra lika mycket som icke- eller antiliberaler.

Jag upplever att den liberala debatten i allmänhet är positiv till kritik. Inte till all kritik, förstås, men till kritik som fenomen. Liberaler tenderar att se kritik som uppbyggande, snarare än nergörande. Vi kritiserar inte varandras resonemang för att vi är osolidariska, otrevliga, eller bekämpar den liberala rörelsen. Vi gör det för att vi tror att kritik leder till att resonemangen stärks. Det är inte ovanligt att vi riktar väldigt skarp kritik mot varandra i ena stunden, och går ut och tar en öl ihop som vänner i nästa, för vi — i alla fall vi som hållit oss kvar under många år — gör i regel tydlig åtskillnad mellan sak och person. Du kan tycka att mitt argument är löjeväckande korkat, utan att tycka att jag är löjeväckande korkad.

Jag anser att den radikalfeministiska rörelsen behöver anamma lite av den här synen på kritik. Den är alltför snar att stänga in sig bakom sina egna murar, demonisera de som väljer att stå utanför dem, och frysa ut sina egna om de deltar i gränsöverskridande diskussion. Jag anser inte detta för att jag vill släpa ut feminister att dräpas verbalt i ett lömskt debattbakhåll. Jag anser detta för att en rörelse bakom murar endast blir en begränsad grupp med begränsat inflytande. Det skapar en intern kultur av allianstänkande som belönar brist på förståelse för andras synsätt, där gemenskap blir central och villkoras med att du tänker på ett ganska snävt avgränsat sätt.

Vem tjänar på kritik? Jag tänker inte så. Jag ställer mig inte den frågan. Utgår snarare från att det finns ett allmänintresse i att vrida och vända på idéer för att se vilka man tycker håller och inte, oavsett vad de handlar om. Jag är väldigt ofta oenig med personer som identifierar sig som antifeminister också. Ger inte mycket för machotänk, tycker inte om nervärderande kommentarer om kvinnor, och så vidare, och så vidare. (Det är inte något som alla antifeminister ägnar sig åt, så ursäkta om jag arketypiserar Hur Antifeminister Är för att göra en poäng.) Jag ser det, inte som en kamp mellan olika grupper, utan som ett möte mellan olika idéer.

Kritik mot feminism är inte att kränka person

Fanny skriver om Fittstim.

Hon ser det  som märkligt att folk ”tycker att feminister är dumma och omogna och gud vet allt”, när de ”blir förbannade över offentlig smutskastning och förlöjligande av den feministiska rörelsen”. Jag tror det handlar om att kritik av feministiska idéer ofta förväxlas med smutskastning av person. Det är i alla fall så man ofta reagerat mot den här bloggen.

Hon återger sitt eget perspektiv, där hon ”arbetar för social rättvisa” och mot ”ett förtryckande system som gör att kvinnor dagligen blir utsatta för olika former av övergrepp, ofrihet och inte sällan får sätta livet till”. Det här går tillbaka till vad jag skrev häromdagen. Detta är inte det enda feminism handlar om, och det är inte sant att feminismens kritiker i regel skulle försvara eller ursäkta övergrepp.

Hon nämner Belinda Olssons tvprogram Fittstim och säger att hon inte sett eller tänker se det, men att hon ändå vet att det ”handlar om att förlöjliga” feminismen. Nej, det gör det inte. Det är kanske inte ett program hon håller med om eller kan känna igen sina egna idéer i, men de som står utanför den feministiska rörelsen (för vilka programmet delvis är ämnat) har nog lättare för att göra det.

Hon blir ”kränkt personligen” när andra förlöjligar feminismen. I fallet med tvprogrammet (som hon inte ens sett) handlar det inte om något förlöjligande, utan på sin höjd om att det, vilket många ansett, ställer fel frågor och fokuserar på fel aspekter. Blir man personligt kränkt när någon kritiserar en ideologi, har man kanske inte ett sunt förhållningssätt till den? Folk är inte illvilliga bara för att de har en annan ideologisk förankring.

Hon säger att man ”måste få… bli arg över” när ordet ”hen” utpekas som ”dålig och irrelevant feminism”, då det för vissa är ”en fråga om deras egen identitet”. Men detta är en inställning som delas av många av programmets kritiker. Varför fokuserar Belinda på ordet hen, när det finns så mycket viktigare feministiska saker att ta upp? Själv håller jag i och för sig med Ebba Witt-Brattström här. Jämställdhet skapas inte med ideologiska språkförändringar.

Hon skriver att de som tycker att hon inte borde ta feminismkritik personligt, ”inte tillför något till samhället utan rentav lägger sin tid på att motarbeta oss som kämpar emot förtryck”. Sitter man på alltför höga hästar får man ett skevt perspektiv på världen nedanför. Det är alltför enkelt att se sig själv som bekämparen av förtryck och sina kritiker som förtryckets underblåsare. Verkligheten är mindre polariserad.

Behovet av sunt förnuft och källkritik

Lady Dahmer skriver om sunt förnuft.

Hon säger att hon ”litar inte på det sunda förnuftet”, ett förnuft som dessutom är ”missbrukat av antifeminister, könsivrare, konservativa och annat pack som ett verktyg att upprätthålla ordningen”. (”Könsivrare” var ett spännande ord — betyder det att hon själv är könsbeivrare?)

Tja, vad menar vi med sunt förnuft? Vi menar något slags bedömning av vad som är rätt och rimligt, med utgångspunkt i våra alldagliga livserfarenheter. Det kan höra till sunt förnuft att solen går upp även imorgon, eller att det finns något sådant som ett människovärde. Till skillnad från Lady Dahmer tror jag att sunt förnuft är något bra, så länge man också är medveten om vad det inte är: en påläst bedömning baserad på aktuell forskning eller akademiska teorier.

Problemet med sunt förnuft, är att det gärna blir ett verktyg för kognitiv bias. Man riskerar att tolka hela samhället eller världen utifrån sin egen bakgrund, livssituation och umgängeskrets, vilket sällan leder till korrekta slutsatser. Fördelen är att man snabbt kan identifiera uppenbart nonsens, utan att ha specialistkunskaper i alla ämnen.

I vilket fall håller jag med Lady Dahmer här: ”Kloka människor söker kunskap. Kloka människor vill lära sig och utvecklas, Man måste tänka, analysera, ifrågasätta om man vill utvecklas som människa.” Det är bl.a. därför jag är så tjatig när det gäller att vi bör hänvisa till trovädiga källor för att styrka våra påståenden. Självfallet glädjer det mig om Lady Dahmer nu håller med om detta.

Sexnegativitet och öppen kritik

Fanny skriver om radikalfeminismen.

Hon säger att ”viss kritik” har anklagat radikalfeminismen för att vara ”konservativ, sexnegativ och liknande trams”. Att det nödvändigtvis är tramsig kritik håller jag nog inte med om. Fanny har själv uttalat sig positivt om att förbjuda pornografi, kritiserat BDSM för att vara patriarkalt och ”scenen” för att berättiga en våldtäktskultur. Vissa radikalfeminister går längre, och hävdar att sex är våldtäkt.

Hon hävdar att det blir ”problematiskt när något utsätts för internkritik och kritik från antifeminister på samma gång”. Varför då? Alla övertygelser kritiseras hela tiden av alla som inte håller med. Tack vare internet möter vi alla tänkbara utgångspunkter, resonemang och argument — och det är i allmänhet något oerhört positivt. Det ökar våra möjligheter att bilda en välinformerad uppfattning.

Hon säger att det är ”viktigt att tänka på avsändaren”, för att se om kritiken kommer från ”någon som faktiskt visat prov på feministiskt engagemang”. Nej, tvärtom. Det här är ren sektmentalitet; utgångspunkten att bara de redan rättrogna bör lyssnas på. Det bästa vore egentligen raka motsatsen: att anonymisera all debatt i sak, så att vi tvingas ta ställning till vad som sägs istället för vem som säger det.

Till försvar för extern diskussion

Moralfjant skriver om kritik.

Hon säger att ”internkritik är viktigt” så länge det ”främjar kampen”, men att det är ”fett skevt” att dryfta kritik ”med antifeminister”. Det är som om jag skulle säga att liberalismen bara bör kritiseras av andra liberaler, och att det är fett skevt att framföra kritik inför icke-liberaler. Ibland kan jag finna liberalers kritik rimligare, för att vi delar samma grundpremisser. Men andra bör knappast ta hänsyn till min uppfattning av rimlighet, när de väljer hur och inför vem de framför kritik. Ibland är även oppositionens kritik konstruktiv. Jag tror att vi behöver röra oss bort från allianskamper mot öppen diskussion även mellan oliktänkande.

Hon påpekar att du säkert får beröm för hur ”nyanserad” och ”vettig” du är som kritiserar radikala feminister — ”av antifeminister, det vill säga”. Det här polariserar debatten, som om man antingen måste vara radikal feminist eller antifeminist. Min erfarenhet, såsom kritisk till radikal feminism, är att peppen och ryggdunkarna lika ofta kommit från icke-radikala feminister som från antifeminister. Dessutom handlar väl inte en debatt om vilka som ger en beröm och inte, utan om att utbyta idéer och försöka bilda opinion för sina egna? Skall vi tala om vådan av ryggdunkar, är det väl snarare interntänkandet som cementerar en sådan kultur.

Hon hävdar att ”dom flesta fattar nog helt enkelt inte vad dom håller på med och hur förödande det är”, när de kritiserar feminism utanför sin interna krets. Är inte det här att avväpna andra feminister, som om de vore så mottagliga för beröm att de helt förblindas och inte kan ansvara för vad de gör? Jag har i varje fall väldigt svårt att se hur öppen diskussion kan vara förödande. För vad, den feministiska kampen? Den kanske upplevs som starkare inom den interna kretsen, men det sänder också signalen att det är just en intern grej som inte angår andra. Och den signalen är förödande — om man har som målsättning att påverka utåt.

Hon berättar att hon förut kunde säga saker som att ”jag är feminist men jag hatar inte män”, och då ”upprätthöll bilden av andra feminister som rabiata och ovärda att tas på allvar”. Tja, kan det inte i vissa fall vara så? Säg någon ideologi eller idéströmning där alla utan undantag förtjänar att tas på allvar? (Trots att jag är klassiskt liberal, tar jag till skillnad från en del vänner t.ex. inte Hans-Hermann Hoppe på minsta allvar.) Min utgångspunkt här är att idéerna bör komma före idéhavarna. Vi bör vara lojala mot värderingar och resonemang, snarare än mot specifika personer. För om vi istället är lojala mot specifika personer betyder det att idéerna kommer få ge vika och kompromissas med.

Hon säger att hon hellre håller käften än att ”ta avstånd från manshat”, om det ”ger antifeminister vatten på sin kvarn”. Har inte kampen (om man vill se det som en kamp) redan förlorats på förhand, om man vägrar att ta avstånd från manshat för att fel personer kan tänkas tycka att det är bra — även om det faktiskt är bra? En konstruktiv feminism behöver ta tydligt avstånd från sexism, d.v.s. när den faktiskt syftar till att kränka såsom när den kommer i hatets form. Vill man dessutom vinna opinion för sina idéer kan man inte ogilla när oppositionen håller med en. Det borde ses som något positivt, eller åtminstone inte som något starkt negativt att undvikas på bekostnad av ens värderingar.

Lång diskussion om feminismkritik

Som ni kanske minns nämndes den här bloggen rörande en oenighet mellan några bloggande feminister i förra veckan. Jag skrev ett inlägg om det, och går nu igenom det som sagts i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg.

Förresten är en vanlig kritik mot feminism att ”inte ens feministerna själva kan hålla sams”. Det tycker jag är löjligt. Feminism bör inte vara en innesluten rörelse för de redan rättrogna, utan en idéströmning som försvaras och kritiseras på samma villkor som andra idéströmningar. Det bör inte handla om att vara solidariskt enig med alla, utan om självständig reflektion och att göra sin röst hörd för vad man anser är rätt.

LD1

De kommentarer som nämns kan ni läsa här. Är saklig kritik förolämpande? Ja, det kan det mycket väl vara. Jag kan inte undgå att dra en parallell till Daniel Dennett, som i sin bok Breaking the Spell tillämpar vetenskaplig analys på religiösa påståenden. Hans syfte var inte att krossa all religion, utan att visa att religiösa påståenden inte är immuna mot vetenskaplig granskning. Som ni säkert kan tro, är det många som uppfattar hans bok som djupt förolämpande. Men det fungerar omvänt också. Jag tycker att förakt för eller ovilja till empiri är förolämpande. Feminismen är förstås inte en religion, men den kan likna en religiös sekt — när folk stänger in sig i grupperingar som kräver solidarisk enighet och samtidigt demoniserar oliktänkande.

Maria skriver att det är oärligt att framställa sig själv som respektfull, för att det inte finns några sådana människor. Det beror väl på vad vi menar med respekt. Jag tar dessa bloggare på intellektuellt allvar, och jag bemöter vad de skriver på ett sakligt sätt. Det betraktas som respektfullt i vetenskapliga sammanhang. Å andra sidan är det jag skriver inte diplomatiskt medlande, och det framställer dem generellt i dålig dager. Och det kan ju med viss rätt betraktas som respektlöst. Jag förstår dock inte kravet på respekt. Lady Dahmer anordnar manshatarkonferens, Fanny Åström talar illa om funktionshindrade, Jaylazkar vill utrota alla män m.m. Skall man ställa krav på respektfullt bemötande, bör man först städa framför egen dörr.

Det sista stycket sätter kanske fingret på det hela. Jag betraktar inte det här som olika grupperingar där det handlar om att få beröm av rätt grupp och sedan chikanera sina fiender. Jag betraktar det som en diskussion, där man kan vara intellektuellt hederlig eller ej. Läsaren bör inte bry sig om mitt beröm, och jag går inte in för att ryggdunka medhåll. Läsaren bör överväga vad jag säger i sak, och antingen hålla med eller vara oenig. Det är allt. För övrigt finns det många vettiga feminister. Det är bara så att de som gapar högst och uttalar sig mest extremt också tenderar att synas mest.

LD2

Jag blev överraskad av den här kommentaren, eftersom jag inte hade väntat mig minsta medhåll. Att kritik och frågor ofta är ovälkommet i kommentarsfälten på dessa bloggar, är en av orsakerna till att Tenebrism existerar.

LD3

Jag följde aldrig Pär Ström, så jag kan inte uttala mig för hans del. Mitt kommentarsfält är allmänt tillgängligt, men jag raderar saker som bara innehåller personangrepp o.dyl. Problemet är väl att Lady Dahmer tycks sätta likhetstecken mellan feminismkritik och kvinnohat.

LD4

Det kan jag väsentligen hålla med om. Men visst finns det hånfullheter i kommentarsfälten. Det gör det å andra sidan i deras egna kommentarsfält också.

LD5

Den är anti radikalfeminism. Men den är inte anti all feminism.

LD6

Återigen attityden att kritik mot det som vissa feminister skriver, är att vara anti all feminism. Det gör det alltför enkelt att bygga upp vi-dem-murar. Jag belägger påståenden med källa när jag talar om specifika siffror eller statistiska uppgifter i allmänhet.

LD7

Det stämmer att jag betraktar mig själv som klassisk feminism eller liberalfeminist. Något utpekande av lösa grunder följde inte.

LD8

Jag ägnar mig inte åt att ”plocka isär och trasha ett antal kvinnor”. Jag ägnar mig åt att, på ett sakligt sätt, plocka isär resonemang som framförts av radikalfeminister som råkar vara kvinnor. Om inte det är kompatibelt med feminism, är inte feminism kompatibelt med saklig granskning. Är inte det en ganska sorglig feminismsyn?

LD9

Så är det säkert, men det är inget specifikt för feminister. Du blir trashad om du skriver bloggtexter i försvar för vilken ideologisk strömning eller ideologi som helst. Fanny kallde nyligen t.ex. Adam Cwejman för ”en av den banala samhällsanalysens fyra fanbärare”, och det skulle utan tvivel betraktas som kvinnohat om det istället riktades mot en kvinnlig radikalfeminist. Jag håller generellt inte med om att Fanny är schysst. Hon utpekar sällan enskilda personer, det är sant, men hon skriver raljant och ofta föraktfullt om män eller oliktänkande.

LD10

Det sätter fingret på det hela. En feminism inkompatibel med ett kritiskt förhållningssätt är inte en feminism som klarar av att stå på egna ben. Det är en attityd som i själva verket försvagar feministiska idéer.

LD11

Jag tror inte att Maria tillskrev mig någon trovärdighet från första början heller. Det här är ett fantastiskt exempel på hur man läser in vad man vill att det skall stå. Jag skrev att jag har förståelse för att jag uppfattas som antifeminist, för att bloggen ”ägnas åt att kritisera radikalfeminister, snarare än åt att lyfta fram feminister jag håller med”. Detta väljer hon att tolka som att jag kritiserar person snarare än sak, när det är fullständigt uppenbart för var och en att det inte stämmer. (På samma sätt betyder inte ”kritik av Marx” att man slår ned på Marx som person, utan att man kritiserar vad han skrev i sina böcker.)

LD12

Är det inte ganska ironiskt att jag anklagas för att inte vilja föra debatten vidare, och för att peka finger och dumförklara andra för att själv framstå i bättre dager? Om någon framstår som ”helt bananas”, är det nog för att de framställer sig själva på det sättet.

LD13

Den här bloggen gör anspråk på att vara objektiv i betydelsen saklig, men inte i betydelsen opartisk eller ovinklad. Det är en i allra högsta grad partisk blogg med en agenda: den syftar huvudsakligen till att kritisera radikalfeministiska bloggar för resonemang som är grundlösa, strider mot empiri eller lider av motsägelser. Om den sedan är en ”frisk fläkt” eller ej får väl varje läsare avgöra för egen del.

LD14

Här svarade jag så här:

Jag vet inte på vilket sätt min blogg ”skvallrar”. Den bemöter mer eller mindre ordagrant vad bloggarna själva skriver och publicerar. Jag har ingen saftig insiderinformation som andra läsare skulle sakna.

Jag snackar inte heller skit om någon. Jag bemöter det som faktiskt skrivs. Ibland är det provokativt, men provokation är inte samma sak som att snacka skit.

Varför är mina motiv är intressanta? Det är precis detta allianstänkande jag tar avstånd från. Om man följt min blogg har man dessutom svaret. Det började med att jag läste Fannys blogg, och tänkte att det kunde vara roligt att bemöta den. Det fanns ingen ambition att bli en ”röst i debatten” eller att åstadkomma något utöver mitt eget höga nöje. Har någon behållning av att läsa bloggen är det bonus.

Btw köper jag inte problembeskrivningen, att jag är någon som skriver negativt om kvinnor. Jag är någon som kritiserar radikalfeminism. Vilket kön de som driver bloggarna har är helt irrelevant för mig. Det råkar bara vara så att nästan alla aktivt bloggande radikalfeminister är kvinnor.

Jag gillar f.ö. att Lady Dahmer lät publicera mina kommentarer! Trots att hon ser mig som antifeminist.

LD15

Det har inte bara handlat om att ifrågasätta heteronormen. Det har handlat om påståenden om att heterosexualitet skulle vara ett hot, och ett slags förtryck. Personligen betraktar jag den här typen av normfrågor som missriktade. Normer är en konsekvens av att en majoritet i samhället fungerar likadant eller delar samma övertygelse. Om de flesta är heterosexuella, blir heterosexualitet normen. Det kommer man bara runt på det sätt Jaylazkar, Fanny Åström och ”Jävla feministfitta” försöker göra: genom att betrakta heterosexualitet som ett aktivt val, eller åtminstone något som går att välja bort. Att forskningen tyder på motsatsen bekymrar de sig föga om.

LD16

Javisst. 1) Bloggens kategorier indelas faktiskt inte alls efter namn på specifika invidider. Den indelas efter namn på specifika bloggar — som ibland råkar överensstämma med individers namn, när dessa individer valt att döpa sina bloggar efter sig själva. 2) Det stämmer att meningarna inte sitter ihop, men jag har inte förändrat innebörden. Poängen är att man bör vara trevlig mot oliktänkande, åtminstone när man lämnat debattstolen och möter folk i vardagslivet. Man bör inte försöka inskränka andras humoristiska ämnesval för att de går emot ens egna ideologiska övertygelser. För det här handlar nästan alltid om att vissa ämnen skulle vara tabu, och inte att humorn faktiskt skulle syfta till att kränka. 3) Det är inte att prata skit för att hon faktiskt klagar i sin text, för att den uttrycker förakt, och för att det är hon själv som säger att mannen är uppriktig. (Att tala om t.ex. den Uppriktigt Undrande Mannen med versaler är en härskarteknik som radikalfeminister ofta använder för att stereotypisera och håna både kritiker och läsare som ställer frågor.) Det går f.ö. bra att anklaga mig för att gnälla. Det finns det fog för i mina texter. Hatisk blir svårare att finna stöd för.