Behovet av sunt förnuft och källkritik

Lady Dahmer skriver om sunt förnuft.

Hon säger att hon ”litar inte på det sunda förnuftet”, ett förnuft som dessutom är ”missbrukat av antifeminister, könsivrare, konservativa och annat pack som ett verktyg att upprätthålla ordningen”. (”Könsivrare” var ett spännande ord — betyder det att hon själv är könsbeivrare?)

Tja, vad menar vi med sunt förnuft? Vi menar något slags bedömning av vad som är rätt och rimligt, med utgångspunkt i våra alldagliga livserfarenheter. Det kan höra till sunt förnuft att solen går upp även imorgon, eller att det finns något sådant som ett människovärde. Till skillnad från Lady Dahmer tror jag att sunt förnuft är något bra, så länge man också är medveten om vad det inte är: en påläst bedömning baserad på aktuell forskning eller akademiska teorier.

Problemet med sunt förnuft, är att det gärna blir ett verktyg för kognitiv bias. Man riskerar att tolka hela samhället eller världen utifrån sin egen bakgrund, livssituation och umgängeskrets, vilket sällan leder till korrekta slutsatser. Fördelen är att man snabbt kan identifiera uppenbart nonsens, utan att ha specialistkunskaper i alla ämnen.

I vilket fall håller jag med Lady Dahmer här: ”Kloka människor söker kunskap. Kloka människor vill lära sig och utvecklas, Man måste tänka, analysera, ifrågasätta om man vill utvecklas som människa.” Det är bl.a. därför jag är så tjatig när det gäller att vi bör hänvisa till trovädiga källor för att styrka våra påståenden. Självfallet glädjer det mig om Lady Dahmer nu håller med om detta.

Feministiskt medveten och kunskapskrav

Fanny skriver om Zlatan-affären.

Hon anger vad hon kräver av män i en lista med tre punkter. Bara tre? Hon brukar ju ställa långt fler krav på män än så! Den första punkten säger att män inte skall ”nedvärdera kvinnor som sysslar med samma saker som de själva gör”. För all del. Det är rimligt. Den andra punkten kräver att män ”inte ska ägna sig åt till exempel hustrumisshandel/våldtäkt”. Absolut. En ren självklarhet både för mig och för de flesta människor. Den tredje kräver att män ”inte på något annat vis aktivt spär på kvinnoförtrycket”. Svårare att ta ställning till, eftersom hon betraktar nästan all mellanmänsklig kontakt som på ett eller annat sätt förtryckande.

Hon säger att det är ”varken naivt eller orimligt att tycka att män ska behandla kvinnor som människor”. Nej, inte orimligt alls. Bara man samtidigt kommer ihåg att feminismen är en ideologi med en uppsjö av teorier och resonemang som sträcker sig bortom att kvinnor skall behandlas ”som människor”.

Hon förväntar sig inte ”att män ska vara feministiskt medvetna”, vilket de ju inte är ”eftersom vi fortfarande lever i detta patriarkat”. Jag skrev om hur ordet medveten används senast igår. Man kan vara medveten eller omedveten om t.ex. vetenskapliga resultat eller historiska fakta, men feminismen är en ideologi. Den handlar inte bara om att vara medveten om något. Den handlar om att ha en viss moralisk övertygelse om hur människor bör agera och (kanske men inte nödvändigtvis) hur samhället skall inrättas. Sluta ge sken av att ideologisk övertygelse handlar om medvetenhet, som om alla skulle hålla med om de bara visste tillräckligt mycket.

Hon tycker att ”det är ett rimligt krav att ställa”, att män ”ska ha grundläggande feministiska kunskaper”. Men själv saknar hon ofta kunskaper om det hon uttalar sig om, och verkar vara ointresserad av att ta reda på hur det ligger till. I samband med Quick-fallet har hon uttalat stöd av teorin om bortträngda minnen. Hon har trott att raketforskning bara existerar för att det är ”coolt”, och inte för att det ger oss något av betydelse. Hon har påstått att Marx inte skrev om kolonialismen, trots att hans texter om kolonialism samlats i en hel egen volym — under titeln On Colonialism. Fanny fäster utan tvivel stor vikt vid den kunskap hon kan deducera fram ur feministisk teori, men vetenskapliga eller historiska fakta är inget hon bemödar sig med att studera, eller ens googla.. Så varför ställa krav på andra att ha kunskap om hennes eget intresseområde?

Om personlighetstyper

Fanny skriver om personlighetstyper.

Hon berättar att hon är hyfsat extrovert, men att det inte gör ”all social samvaro till någon jävla dans på rosor”. Men vem har någonsin hävdat att extroverta aldrig upplever problem i sin sociala samvaro? Halmgubbe.

Hon säger att människor är ”komplexa varelser” som inte går ”att sammanfatta med ett gäng personlighetsdrag”. Vem har någonsin hävdat något annat? Det handlar om personlighetsdrag, inte om att sammanfatta hela människor. Halmgubbe.

Hon skriver att det inte handlar om ”att personligheten är annorlunda”, när vissa ”får mycket social stimulans” men ”föredrar ensamhet” och vice versa, utan om ”olika livssituationer”. Och vem har påstått något annat? Personlighetsdrag handlar om behov, inte om hur livet råkar se ut. Samma svar som ovan, och därmed skall jag inte tråka ut läsaren med fler exempel. Fanny har helt enkelt inte förstått var personlighetstyper säger och inte.

Hon menar att det ”går lite av en trend i att diagnostisera sig själv”. Nej, en personlighetstyp är inte en sjukdom eller ett funktionshinder, så det handlar inte om diagnos. Många ”vill placera sig själva i ett fack”, konstaterar hon. Alla människor identifierar sig med och beskriver sig själva genom olika begrepp. Fanny är själv flitig på detta område och gör det redan i sin bloggtitel.

Hon undrar varför folk ”fokuserar så otroligt mycket på sin ‘personlighet'” och antar ”att det ger en slags känsla av samvaro”. Nej, en rimligare orsak är att folk är intresserade av självkännedom. Hon säger  att folk ”som definierar sig med något speciellt personlighetsdrag kan samlas och diskutera vad detta innebär för dem”, för att de nog känner sig ”utanför i samhället” och vill ”hitta någon slags källa till det”. Ironin är förstås att vad hon egentligen beskriver här, är sitt eget förhållande till kunskap och övertygelser. Det är det tomrum radikalfeminism och manshat fyller i hennes liv.

Hon säger att personlighetstyper förutsätter idén ”om att det finns ett beständigt ‘jag'” vilket enligt henne är ett individualistiskt (d.v.s. dåligt) tänkesätt. Ja, och det är uppenbart för alla utom Alexander Bard att det finns ett beständigt ”jag” — i alla fall tillräckligt beständigt för att kunna tala om personlighetstyper.

Hon hävdar att vi ”tvingas” att ”tänka i termer av vilka vi ‘är’… när vi tipsas om hur vi ska gå till väga för att få jobb”. Nej, människor drivs i allmänhet av en vilja till självkännedom. Och ifråga om arbetsmarknad handlar det kanske inte bara om att göra sig anställningsbar — har hon tänkt på det? Det handlar framför allt om att vi själva skall känna till våra behov och vad för slags arbeten vi kan trivas med.

Hon påstår att det pågår ”en slags massindividualisering”. Fascinerande hur något så självklart som att människor är individer, kan fås att låta som något slags humanitär katastrof.

Hon skriver att ”de flesta människor kan nämligen bidra med något under rätt omständigheter”. Det märks tydligt att hon studerat och begripit Ricardos lag om komparativa fördelar…

Tacka nej till att sprida kunskap?

Seher Yilmaz skriver om feministiska män.

Hon vädjar till män att ”tacka nej”, när de blir tillfrågade att ”delta i ett helmanligt sammanhang”. Vad sägs om att istället tacka nej, ifall du kan rekommendera någon, oavsett kön, som har större kunskaper eller är bättre lämpad för uppdraget än du själv?

Hon förstår att du som man tror dig vara kunnig, men det ”innebär inte att din kunskap är så viktig och djup att den bara måste spridas till resten av världen”. Hon påpekar att du ”har ett ansvar”. I vanliga fall brukar det väl heta att vi har ett ansvar för att dela med oss av vår kunskap — inte för att avstå från att sprida den?

Hon påpekar också att ”väldigt få människor” har en så ”unik kunskap” att de ”inte kan bytas ut”. Samtidigt vädjar hon till män att ”sluta använda härskartekniker”. Hmm.

(Jag skrev om #TackaNej tidigare här.)

Feminism som kunskapsfält

Blixa undrar var respekten för feminism som kunskapsfält finns.

Hon skriver att hon läst böcker, diskuterat, sett dokumentärer, funderat och analyserat – utan att möta respekt för sin förvärvade kunskap. Sedan jämför hon feminism med kvantfysik: hon klagar över att folk uttalar sig om feminism utan att ha studerat ämnet, och menar att det är lika befängt som om man skulle uttala sig om kvantfysik utan att veta något om det.

De flesta som uttalar sig om kvantfysik har aldrig ägnat ämnet några seriösa studier. Det beror på att det är oerhört komplext, eller som till och med Richard Feynman uttryckte det: om du tror att du förstår kvantfysik förstår du inte kvantfysik. Bristande kunskap betyder inte att man bör låta bli att uttala sig. Det betyder bara att man bör komma ihåg vad man vet och inte vet när man gör det.

Men feminism är inte precis kvantfysik. Det är ett mycket simplare ämne, och dessutom är det ideologiskt på ett sätt som kvantfysik (och naturvetenskap i allmänhet) inte är. För ett ideologiskt ämne är en viss uppsättning av värderingar centralt, och värderingar kan vi uttala oss om på ett annat sätt än empiriska fenomen i naturen. Feminism handlar mer om rätt/fel än om sant/falskt, vilket dess postmoderna ramverk också medger.

Respekten för feminism som kunskapsfält är ganska stark vid universiteten, eller i varje fall vid dess humanistiska institutioner. Utanför den akademiska miljön ser det ofta annorlunda ut.

Blixa klagar över den ”Uppriktigt Undrande Mannen” för att ”hans verklighetsbeskrivning ser annorlunda ut och hans kunskap brister”. Men varför detta förakt för uppriktigt undrande män, bara för att deras utgångspunkter är annorlunda och de inte vet så mycket om dina egna? Nog för att det finns personer det inte är lönt att diskutera med, men att man har olika utgångspunkter och olika mycket kunskap i ideologisk diskussion är något man bör acceptera.