Feminism som kunskapsfält

Blixa undrar var respekten för feminism som kunskapsfält finns.

Hon skriver att hon läst böcker, diskuterat, sett dokumentärer, funderat och analyserat – utan att möta respekt för sin förvärvade kunskap. Sedan jämför hon feminism med kvantfysik: hon klagar över att folk uttalar sig om feminism utan att ha studerat ämnet, och menar att det är lika befängt som om man skulle uttala sig om kvantfysik utan att veta något om det.

De flesta som uttalar sig om kvantfysik har aldrig ägnat ämnet några seriösa studier. Det beror på att det är oerhört komplext, eller som till och med Richard Feynman uttryckte det: om du tror att du förstår kvantfysik förstår du inte kvantfysik. Bristande kunskap betyder inte att man bör låta bli att uttala sig. Det betyder bara att man bör komma ihåg vad man vet och inte vet när man gör det.

Men feminism är inte precis kvantfysik. Det är ett mycket simplare ämne, och dessutom är det ideologiskt på ett sätt som kvantfysik (och naturvetenskap i allmänhet) inte är. För ett ideologiskt ämne är en viss uppsättning av värderingar centralt, och värderingar kan vi uttala oss om på ett annat sätt än empiriska fenomen i naturen. Feminism handlar mer om rätt/fel än om sant/falskt, vilket dess postmoderna ramverk också medger.

Respekten för feminism som kunskapsfält är ganska stark vid universiteten, eller i varje fall vid dess humanistiska institutioner. Utanför den akademiska miljön ser det ofta annorlunda ut.

Blixa klagar över den ”Uppriktigt Undrande Mannen” för att ”hans verklighetsbeskrivning ser annorlunda ut och hans kunskap brister”. Men varför detta förakt för uppriktigt undrande män, bara för att deras utgångspunkter är annorlunda och de inte vet så mycket om dina egna? Nog för att det finns personer det inte är lönt att diskutera med, men att man har olika utgångspunkter och olika mycket kunskap i ideologisk diskussion är något man bör acceptera.