Nakenbilder och hämndporr

Moralfjant skriver om att skicka nakenbilder på nätet.

Hon nämner hämndporr, och jag håller fullständigt med om att det är en kränkande företeelse. Det som sägs och visas i förtroende skall stanna där.

Hon menar att vi ”befäster bilden av att ansvaret ligger hos” tjejerna, när vi råder dem att vara försiktiga med att skicka nakenbilder. Tja. Visst har vi väl ett ansvar? Inte ett ansvar för att aldrig dela nakenbilder, men för att tänka igenom beslutet innan vi gör det. En informerad riskanalys är aldrig av ondo, vad vi än gör i livet. Det trista är i så fall att riskerna existerar.

Hon påstår att ”minsta lilla antydan till att tjejer gör fel när dom skickar nakenbilder är kvinnoförtryck”. Visst inte. Det är en åsikt och blotta åsikter är inte förtryck. Jag håller dock inte med om att det skulle vara fel, och har en rätt odramatisk syn på naket och sex i största allmänhet. Kör på, njut och ha kul. Men gör det inom dina egna referensramar för vad som känns bra. Om det är rätt eller fel att skicka nakenbilder på dig själv, är det bara du som kan avgöra.

Hon undrar hur vi kan ”informera om risker utan att stigmatisera”. Genom att hålla isär vara och böra. Genom att berätta vilka risker som finns, och samtidigt understryka att det inte är fel att skicka nakenbilder om man vill göra det och det känns bra. På samma sätt som vi inte motarbetar cyklande när vi uppmuntrar folk att använda cykelhjälm.

Begreppet kvinnoförtryck

Det råder en viss diskrepans mellan vad många teoretiskt pålästa feminister lägger i ordet kvinnoförtryck, och hur det uppfattas av den breda allmänheten. Feministen menar kanhända att du från födseln ingår i en struktur som verkar överordnande mot kvinnor, och att du som enskild individ inte kan klandras för detta. Att du är kvinnoförtryckare beror inte på vad du säger eller gör, utan på ditt medfödda biologiska kön.

Men det här är inte vad folk i allmänhet lägger i ordet kvinnoförtryck. Det uppfattas allmänt som ett djupt klandervärt moraliskt omdöme, i paritet med att bli kallad för (säg) rasist eller pedofil. Det säger att man är en oanständig människa. Ett genomruttet kräk. Någon som genom sin uselhet förverkat sin rätt att tala i egen sak. Det följer att personer blir upprörda när de anklagas för detta, till synes utan grund, eftersom det inte har något alls att göra med faktiskt beteende.

Här svarar feministen ofta att mannens upprördhet handlar om att han vill behålla sina patriarkala privilegier. Att han kanske, trots att han förmodligen är en ren främling, borde motarbeta sitt kvinnohat, istället för att bli upprörd när någon pekar ut det. Kan han inte bara ta sitt ansvar och erkänna sin roll som kvinnoförtryckare?

Det här låter tydligen så rimligt inifrån teoritänkandet, att man inte kan förstå hur det uppfattas för människor som 1) inte läst om dessa teorier eller 2) inte håller med dem. Det uppfattas precis som om en total främling kom fram till dig, och suckande bad dig åtminstone medge att du vill döda judar eller fingra på småpojkar. Som om det var ett absolut minimum av vad anständigheten kräver. Blir du upprörd, visar det bara att du inte är beredd att sluta angripa judar eller småpojkar.

Dessa trätomål leder nog till att begreppet förtryck devalveras. Det kan vara när vi misshandlar eller våldtar någon, men också något vi råkar begå genom att existera i ett socialt sammanhang, eller helt oberoende av hur vi beter oss. Folk börjar undra om kvinnoförtryck verkligen är så hemskt, om det är något man råkar begå om man frågar en tjej om hon har lust att ta en fika, eller om man gillar Harry Potter-filmerna, eller ger sitt barn till ett icke könsneutralt namn.

Jag upplever att den här listan successivt fylls på, varefter folk kommer på nya företeelser som kan skohornas in i teoribildningen. Det handlar mer om huruvida de kan uppfylla vissa kriterier för att passa in som patriarkalt kvinnoförtryck, och mindre om att folk upplever det som ett reellt problem. Jag upplever också att det är en väldigt vanlig reaktion bland icke-radikala feminister och andra.

Är klassisk feminism fortfarande aktuell?

Fanny skriver om klassisk feminism.

Hon inleder med att ”när folk snackar om ‘klassisk feminism’ osäkrar jag min revolver”. Kanhända lite kontraproduktivt att rikta sin verbala revolver mot en stor falang inom den feministiska rörelsen, men jag håller också med henne om den historiska diskussionen. I alla fall om den tävling som ofta uppstår om att förespråka den mest ursprungliga versionen av x. Fokus borde inte ligga på en idéströmnings historiska bagage, utan på idéernas innehåll.

Hon invänder mot klassisk feminism att den ”slutade vara aktuell för länge sedan”. Jag håller inte med, även om jag förstår hur hon menar. Dess målsättningar har väsentligen uppnåtts. Kvinnor har rösträtt, män och kvinnor är i princip lika inför lagen, etc. Men när man väl erövrat en position, behöver den fortfarande aktivt försvaras. Det som uppnåtts kan lika enkelt raseras, t.ex. med svängande opinion utlöst av en politisk eller ekonomisk kris. Samma slags kritik kan riktas mot alla som förespråkar någon aspekt av status quo. Är det kanske också inaktuellt att vara t.ex. demokrat?

Hon säger att den klassiska feminismens svar på varför kvinnoförtrycket består, är ”att det är kvinnors fria val att ha det som vi har det”. Men den klassiska feminismen håller inte med om de problemformuleringar som tredje vågens feminism uttrycker. Den säger alltså inte att dagens kvinnoförtryck beror på kvinnors fria val, utan att det inte existerar något kvinnoförtryck (mer än det som fortfarande begås trots att det blivit kriminellt).

Hon skriver att ett problem med klassisk feminism (eller liberalfeminism) är ”den stora oviljan att hantera den privata sfärens problem”. Som exempel ger hon våldtäkter, mord och misshandel inom äktenskapet. Något som klassiska feminister tvärtom fördömer och vill kriminalisera (och som också är kriminaliserat).

Kvinnoförtryck finns inte alltid överallt

Moralfjant skriver om kvinnoförtryck.

Hon konstaterar att alla kvinnor är ”offer för kvinnoförtryck, alltid”. Men ett så kategoriskt uttalande är bara rimligt, om vi med förtryck menar snart sagt allt som hör det allmänna vardagslivet till. Så vad är förtryck?

Hon ger exempel: sexuella övergrepp, misshandel, att förväntas ta ansvar för städning i hemmet eller för relationens känsloliv, att bli kallad för ”hora, fitta, bitch” — och att inte få spela fotboll på samma villkor som män i en förening. Ja, när förtryck blir snart sagt synonymt med andras förväntningar, är det nog rimligt att förtrycket drabbar alla alltid. Men är det en rimlig syn på förtryck?

Hon konstaterar att kvinnoförtryck märks ”i riksdagen, rättssalen, arbetsplatsen, hemmet, skolan, relationer” — ”överallt kan vi se det”. Överallt? Javisst. ”Exemplen tar aldrig slut.” En rimligare förklaring är att man överallt kan se, vad man överallt anstränger sig för att se. Något som finns överallt, alltid, som påverkar alla utan undantag och har makt att avgöra deras öden — det är sådant som i allmänhet bara sysselsätter teologer.

Hon skriver: ”Världen är inte uppdelad i starka och svaga kvinnor – bara kvinnor.” Så världen är uppdelad i kvinnor?

Hon vill att alla kvinnor ”ska slippa utsättas för våldtäkter, hot, kränkande tillmälen, nedvärderande attityder”. Självklart skall kvinnor slippa utsättas för brott, men för t.ex. nedvärderande attityder? Oavsett hur de beter sig? Det skulle kräva tankepolis och enorma inskränkningar i yttrandefriheten.

Att anklaga män utan grund

Fanny skriver om politik istället för rättegångar.

Hon påpekar att män ofta blir ”oerhört upprörda” när hon säger att deras förnekelse av kvinnoförtryck är en del av hur de förtrycker kvinnor. Det är begripligt att de blir det; kvinnoförtryck är något hemskt och sådana anklagelser bör inte göras lättvindigt. Hävdar man att nekande till skuld bevisar skuld, är man antingen illvillig eller oförmögen till koherent tänkande.

Hon skriver att männen blir upprörda när hon ”inte ger dem någon chans att komma undan sin skuld”. Det är också begripligt. Dels vill man förstås veta hur man skall sluta förtrycka kvinnor, om man nu tror att man gör det. Men framför allt inser man nog det absurt illvilliga i ett tänkesätt som postulerar någons omoral utan koppling till något denne gjort.

Hon säger att hon endast erbjuder ”en simpel beskrivning av hur verkligheten fungerar”. Nej, hon beskriver vad teorier säger, och vägrar kategoriskt att beskriva verkligheten. Om hon velat beskriva verkligheten hade hon presenterat empiriska studier och vetenskaplig forskning för att stödja sina påståenden.

Hon menar att ”det är klart” att upprätthållandet av en struktur ”kräver förnekelse av just denna struktur”. Nej, det är inte klart. Finns det studier som tyder på detta, eller är det bara något hon tycker verkar intuitivt prima facie?

Hon skriver att hon inte är intresserad ”av att hålla någon slags rättegång”. Varför? Jo, hon ”vet redan att alla män är just ‘skyldiga'”. Och det är klart att hon vet det. För män är enligt henne skyldiga per definition. Problemet är förstås att en definition av något, inte kan ersätta empirisk granskning av verkliga förhållanden.

Hon påpekar att det intressanta för henne är ”att sprida kunskap om hur patriarkatet fungerar”. Nej, hon sprider funderingar om vad feministisk teori implicerar. Det är deduktion, inte induktion. Vill hon sprida kunskap om hur något fungerar ute i verkligheten behöver hon luta sig mot empiri.

Hon säger med beklagande att det här ”blir ett samtal om mäns rättigheter att inte falskeligen anklagas för förtryck”. Hur kan detta vara något negativt? Falska anklagelser bör som sagt inte hanteras lättvindigt.

Hon avslutar med ett önskemål, ”tänk om män bara kunde… sluta se allting som en fråga om sig själva, sin egen skuld…” Det är uppenbarligen hon själv som till stor del ägnar en hel blogg åt att skuldbelägga män, och hon gör det utan att bry sig om bevisbörda, empiri eller logisk koherens. Männen är inte självupptagna; de bara reagerar på vad hon skriver.

Om rasism och förtryck

Fanny skriver om förtryck.

Hon inleder med orden ”ofta så tycker vita män…”. Rasism.

Hon säger att hon drabbas av ett förtryck som ”framförallt vita män stått för”. Rasism.

Hon menar att ”vita män vill att jag ska alliera mig med dem”. Rasism.

Hon skriver att en sådan alliering vore en ”osolidarisk handling mot de rasifierade kvinnor som utsätts för vita mäns förtryck”. Rasism.

Hon fortsätter med att det vore ”bekvämt att som vit feminist fokusera mer på rasifierade mäns förtryck av rasifierade kvinnor”, för att man då ”stiger i aktning” hos vita män. Rasism.

Hon säger att män ”innehar en maktposition i egenskap av vita”. Rasism.

Hon hävdar att när män talar om Det Riktiga Kvinnoförtrycket, menar de ”det kvinnoförtryck som någon annan än de själva utövar”. Det förefaller vara en mycket långsökt tolkning. Förmodligen menar dessa män att riktigt kvinnoförtryck är när kvinnor blir fängslade för att ha blivit våldtagna, eller när de med laglig rätt kan misshandlas av män. Vid jämförelse framstår det onekligen som lite (!) grövre än det subtila förtryck Fanny kritiserar.

Hon talar om patriarkatet, om sina egna erfarenheter, och säger att ”denna version av patriarkatet inte är att leka med”. Patriarkatet kommer i versioner, alltså?

Hon skriver: ”Det finns ingenstans där Det Riktiga Kvinnoförtrycket äger rum. Det Riktiga Kvinnoförtrycket finns överallt omkring oss.” Självmotsägelse.

Hon hävdar att patriarkatet har ett stort ”‘skylla ifrån sig’-projekt”. Själv skyller hon merparten av sina egna problem på patriarkatet eller kapitalismen.