Vad kunskapssyn betyder för ideologi

I en av gårdagens debatter på Twitter hävdades att kunskapsteori inte har någon större betydelse för ideologisk övertygelse. Jag har alltid hävdat annorlunda. Vad vi accepterar som kunskap och hur vi anser att kunskap kan uppnås spelar en rent avgörande roll för hur vi tolkar vår omvärld, och för hur vi formar våra idéer om rätt och fel.

Ta till exempel den här några dagar gamla tweeten av en radikalfeminist. Jag citerar: ”Palestinier har all rätt i världen att hata israeliterna och kan inte utöva rasism mot dem även om de hyser antisemitiska åsikter.” Läs gärna den meningen några gånger och reflektera över vad den faktiskt säger.

Radikalfeminister betraktar sig allmänt som antirasister. De ser sig ofta rentav som rasismens främsta bekämpare. Vad kan då förmå denna radikalfeminist att uttrycka sig så här? Hon skriver att antisemitism inte är, eller i varje fall inte behöver vara, rasism. Du kan hata judar för att de är judar och ändå inte vara rasist. Hur går det till? Hur kan någon som per definition är rasist, undgå att vara rasist?

Ta också som exempel den här tweeten där Lady Dahmer hävdar att ”män är en sjukdom”. Radikalfeminister ställer sig tämligen unisont mot sexism, och ser sig ofta på samma sätt som ovan som sexismens främsta bekämpare. Hur kan då ett sådant här påstående förklaras? Hur kan personer som tar tydligt avstånd från rasism och sexism, samtidigt uttrycka sig mer rasistiskt och sexistiskt än de flesta vore villiga att göra?

Här kommer kunskapsteori in i bilden.

Rasism innebär att man delar in människor i grupper baserat på ytliga kännemärken som t.ex. hudfärg, att rangordna grupperna sinemellan hierarkiskt, och/eller att tillskriva en viss grupp särskilda beteenden eller en viss moralisk karaktär. Sexism är att nervärdera på grund av könstillhörighet. Vad radikalfeministisk teori gör här, är att villkora gängse definitioner: det här stämmer fortfarande — men bara om.

Slutsatserna att antisemitism inte behöver vara rasism, och att det inte behöver vara sexism att tala nervärderande om grupper baserat på deras könstillhörighet, följer av ideologins egen kunskapsteori som hämtas ur postmodernismen: vem som säger något har större betydelse än vad som sägs. Inget är allmängiltigt sant. Sanning förhåller sig relativ till vilken position den som hävdar något enligt ideologin antas ha.

Det här är förstås ett cirkulärt tänkesätt, och det gör det ofta svårt att begripa för utomstående som söker efter allmän hållbarhet och konsekvens i utsagor. Vad kan få en antirasist att försvara antisemitism, eller en antisexist att kalla en grupp människor för ”en sjukdom” på grund av deras könstillhörighet? Kunskapsteori. En kunskapsteori som kopplar om centrala begrepp, och därför också tolkningar av omvärlden, på ett sätt som ofta blir obegripligt för andra.

För att återkoppla till konkreta exempel kan vi välja den här tweeten av Cissi Wallin. Hon säger åt folk att HÅLLA KÄFTEN (med versaler) i en viss fråga — inte för att de har fel eller för att de beter sig otrevligt, utan för att de tillhör ett visst kön och har en viss hudfärg. Ideologins kunskapsteori rangordnar inte bara utsagors innehåll beroende på vem som uttrycker dem, utan kan också avgöra vem som över huvud taget bör få uttala sig. Grundat i kön/hudfärg blir ett sådant tänkesätt snabbt obehagligt.

Men det finns också en till aspekt som följer av dessa kunskapsteoretiska premisser. Man frågar sig nämligen inte bara vem som hävdat något, utan också vem som hör det som hävdats. Istället för att fråga sig om något stämmer, verkar rimligt eller förtjänar att bemötas, frågar man: vem gynnas av det?

Det här är ett ganska centralt tänkesätt som jag tror att många kritiker förbisett i sin analys av radikalfeministisk teori. Det implicerar nämligen inget mindre än total immunitet mot alla slags invändningar.

Vem gynnas av att en feminist öppet medger att en kritiker haft rätt i något? Feminismens kritiker såklart, på bekostnad av feminismen. Det är en avgörande orsak till att invändningar sällan möts med argumentativ diskussion, och desto oftare med angrepp på person baserat i kön, hudfärg eller något tredje. Ibland tolkas de rentav som en krigsförklaring: inte som ett sökande efter förståelse eller ett utbyte av idéer, utan som ett strategiskt försök att störta Kampen För Allt Gott. Tillmälen som kvinnohatare ligger då nära till hands.

Något som följer av detta är, rimligt nog, att personer som aktivt framför kritik betraktas som särskilt vidriga — även om de till äventyrs är relativt överens med avseende på slutsatser. Jämställdister och liberaler bör väl nämnas speciellt. De förespråkar jämställdhet och kvinnans lika rättigheter, men de är ofta kritiska till radikalfeministisk teori (och till slutsatser som går utöver detta). Denna kritiska hållning gör att de ändå ses som den värsta sortens fiender, ibland rentav på samma nivå som våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.

Kritik mot feministiska idéer tycks av vissa upplevas som nästan lika kränkande som ett fysiskt angrepp. Gränsen mellan diskussion i sak och angrepp mot person grumlas och kritiker behandlas därefter, t.ex. genom att svartmålas, möta aggressivt hat, eller klumpas ihop med våldsbrottslingar. Den som inte håller med riskerar att demoniseras, inte bara på grund av illvilja utan för att det faktiskt upplevs som en rimlig reaktion mot invändningar.

Det är den kraft med vilken kunskapsteori påverkar hur vi tolkar omvärlden, och hur vi väljer ideologisk hemvist. Det är den kraft med vilken kunskapsteori förblindar oss att vara och göra det vi avskyr mest och samtidigt säger oss bekämpa.

Den som ger sig in i leken får leken tåla

Det brukar heta att den som ger sig in i leken får leken tåla. Så är det naturligtvis också.

Jag började diskutera filosofi och politik för ungefär tio år sedan. Till en början på Frizon (som var MUF:s numera nedlagda oberoende debattforum) och på Helgon. På Helgon blev jag något av en kändis, bl.a. för att jag diskuterade sex öppet trots att jag inte var anonym, men också för att jag hade extrema nyliberala åsikter. Bägge faktorer genererade en del hat, och även enstaka mordhot. När jag ett par år senare började diskutera liberalism på Flashback, hittade någon direkt en bild på min dåvarande flickvän, ritade ett hakkors på den, skrev ”hora”, och publicerade. En sverigedemokrat ritade blodstänk på en av mina bilder och publicerade ihop med mitt namn och min adress. AFA har slängt ett handskrivet hotbrev i mitt brevinkast och sprejat ner min ytterdörr, helgen efter att två liberala vänner blivit nersparkade av dem på stan.

Mot bakgrund av sådana erfarenheter är NoBoyToys försök till karaktärsmord ganska beskedligt. Man publicerar bilder på mig, men utan blodstänk och utan kontaktuppgifter. Man rotar fram saker som skrivits av eller om mig för 5-10 år sedan, men också nyare saker som jag redan har bemött (bl.a. på Sara Schmenus blogg). Även om man snarare är ute efter att skada mig som person än att bemöta mina idéer, uppfattar jag inte inlägget som hotfullt. Så jag tar och besvarar det som skrivits:

1. Obehagligt stalkerbeteende?
Jag återger vad jag skrev på Saras blogg strax före nyår:

Jag stannade till vid manifestationen för att jag ändå befann mig i närheten. Jag bor som (förmodligen) bekant i Eskilstuna. Filmade gjorde jag för att ett par FB-vänner bett mig göra det, varav en själv är feminist. (Om han gillar just Fannys blogg eller ej vet jag inte så noga.) Som både akademiker och periodvis aktiv deltagare i offentlig debatt, har jag filmat och/eller fotograferat ett stort antal offentliga föredrag m.m. de senaste åren. Det brukar ses som självklart att folk gör det. Och det var fler än jag som filmade manifestationen i Eskilstuna. Vi var kanske 5 pers som stod med mobiler eller paddor. Att just mitt filmande ses som obehagligt beror nog helt och hållet på att Fanny kände igen mig som en kritiker.

Angående Flashbacktråden har jag gått igenom den sida för sida, utan att hitta något eget inlägg i den. Jag har ärligt talat ingen större koll på var jag kommenterat och inte, med tanke på att jag har över 12 000 inlägg skrivna där. Sökfunktionen säger att jag bara nämnt Fanny vid namn en gång — och det var för att gillande länka hennes tidigare blogg för ca 4 år sedan. Det är f.ö. väldigt lätt att hitta mig på Flashback, eftersom jag som en av få inte är anonym där. Användarnamn är Khepera, med riktig profilbild och mitt riktiga namn i signaturen.

2. Hatar kvinnor?
Lady Dahmer citeras där hon kallar mig antifeminist, hävdar att jag hatar kvinnor, och att min kritik mot vissa radikalfeministers texter är ”raljerande, hånfull och förlöjligande”. Som jag förklarat många gånger förut är jag inte antifeminist utan liberalfeminist. Det finns feminism jag är mot, men det finns också feminism jag är för. Jag hatar inte kvinnor i allmänhet, och inte heller de kvinnor vars texter bloggen kritiserat. Både hat och att döma människor utifrån deras kön är mig ganska främmande. Lite raljans har jag nog gjort mig skyldig till, men inte i stil med det här eller det här eller det här.

3. BDSM?
Jag har skrivit en del om BDSM på nätet, är då och då inloggad på Darkside, och har periodvis deltagit marginellt i ”scenen”. Det är en liten subkultur där man snabbt känner igen folk, och jag har sett ett flertal aktiva feminismbloggare inom den. Jag hade kunnat hänga ut dem med namn och bild om jag velat, men till skillnad från NoBoyToy tycker jag det är fel att skämma folk för deras sexualitet. Vad jag skrev om BDSM i juni 2005 speglar inte riktigt vad jag anser i februari 2014, men jag ser inte heller något direkt problem med det citerade. Det gäller bara att inte rycka det ur sin kontext: en relation mellan samtyckande.

4. Pedofil?
Jag blev i början av 2008 utmålad som pedofil av en ung kreationist. Vad jag hävdat och fortfarande hävdar är att pedofili inte är något självvalt, och att vi därför inte bör fördöma människor endast och allenast för att ha en pedofil sexualitet. Vi bör fortfarande fördöma (och förbjuda) övergrepp. Omkring 7 år senare minns jag inte debatterna på Helgon i detalj, men jag blev sur över hur sidan hanterade diskussionen genom att radera personers konton tills ingen vågade uttala sig. Till slut raderades ett helt underforum för att stoppa diskussionen. Jag var operatör i detta underforum som hette ”Udda och övrig sexualitet”, inte som NoBoyToy skriver, ”operatör i pedofila trådar”. (Med operatör menas att jag hade vissa rättigheter att moderera diskussionen.)

Om det erbjuder läsaren någon lättnad är jag inte själv pedofil. Jag är inte heller ”pro-pedofil”, d.v.s. någon som anser att sex mellan barn och vuxen bör vara lagligt. Det var häxjakten på människor endast för att de råkar ha en pedofil sexualitet jag vände mig mot. De har tillräckliga problem som det är, att bära på en stigmatiserad sexualitet de varken bör eller får leva ut. Att det skulle vara en manlig företeelse stämmer inte. ”Although mostly documented in men, there are also women who exhibit the disorder, and researchers assume available estimates underrepresent the true number of female pedophiles.” (Wikipedia.)

5. Kommentarer.
I kommentarsfältet utmålas jag som kvinnohatare och barnhatare. Vad jag egentligen är, är kritisk till radikalfeminism. Men det är ju behändigt att kunna sätta likhetstecken mellan de båda. Deras motsvarighet till män som säger att feminister ”bara fått för lite kuk” (en typ av otrevlig gliring du får svårt att hitta på den här bloggen). NoBoyToy skriver att det är ”skrämmande” att en och annan feminist ”gullar” med mig, antagligen åsyftandes Sara Schmenus — som hållit med mig om att heterosexualitet inte är ett samhällshot. Att någon håller med mig i enskild sak är inte ett gullande, men jag förstår att det kan ses på det sättet utifrån identitetspolitiskt allianstänkande.

För sådana som mig ”skall det helt enkelt inte finnas några gränser eller tabun för allehanda manlig sexualitet” skriver NoBoyToy, åsyftandes våldtäkt. Jag är starkt och entydigt fördömande till våldtäkt, vare sig det är överfallsvåldtäkt eller att inte respektera ett nej inom en relation, och det är en av få radikalfeministiska (men också allmänfeministiska eller liberala) positioner jag instämmer helt med. Om det har jag tidigare skrivit bl.a. här. Susanna säger att hon skall polisanmäla NBT:s blogg för förtal, och får till svar att ”det finns inget förtal i detta inlägg eftersom jag citerar korrekt” och ”ring du till mycket upptagna farbror polisen och gör ett försök”. Påminns om när Lady Dahmer ville polisanmäla mig, trots att jag till skillnad från NBT inte försöker svartmåla, och avstår från att ta upp sådant som inte hör till ideologisk diskussion (t.ex. texter om personliga problem).

Någon karakteriserar mig som ”den här obehagliga singelmannen”, och en typisk ”speciell person [som] brukar ha en hel del funktionshinder”, vilket får en glad smiley av NBT. Jag har läst att radikalfeminister värnar om funktionshindrade i egenskap av underprivilegierad förtryckt grupp, men jag antar att de skall kränkas och utsättas för funkofobi om de inte håller med dem. Singel är jag i och för sig, eller ”det är komplicerat” som man kan välja på Facebook. Det är ett medvetet val efter att ha varit i långa relationer nästan oavbrutet mellan 2002 och 2012. Varför gör det mig obehaglig? För att det inte uppfyller en inskränkt mall av hur män skall bete sig?

6. Twitter.
Jo, det blev förstås reaktioner på Twitter också.

Fanny tycker att den här bloggen är vidrig, som anklagar henne för att ha borderline — vilket den aldrig gjort, vare sig i ett inlägg eller i kommentarsfältet. Att anklaga mig för att vara ”pro-pedofil” går förstås bra. Om någon i mitt kommentarsfält skulle kalla henne för ett vidrigt äckel blev det minsann reaktioner, men om det riktas mot mig är det förstås okej (?). Att kritik mot det man skriver på en offentlig politisk blogg ses som något man blir ”utsatt” för, vittnar gott och väl om hur radikalfeminister ofta ser på oliktänkande. Precis som hur föraktet mot funktionshindrade passerar på NBTs blogg, när det riktas mot någon som inte håller med.

Jag vet inte vem Henric är, men det är ju trevligt om han minns mig från förr. Jag kan låta meddela att jag är fullt frisk både fysiskt och psykiskt, men att jag led av depression hösten 2003. Även här gäller väl att psykiskt sjuka tillhör en underprevilegierad förtryckt grupp som bör värnas — men stigmatiseras om de kritiserar radikalfeminism. Vad Johanna menar med att jag förlorat en person vet jag inte. Än så länge har jag den stora lyckan att närma mig 30 utan att någon jag hållit nära dött. Relationer har tagit slut förstås, och det är ju tråkigt, men det är inget jag känner sorg över flera år senare. Vet inte heller varför det skulle ”förklara” min kritik mot radikalfeminism.

En analys oförtjänt av sympati

”Håll käft och skaffa dig en analys.”

Jag håller med om att det är viktigt att ha en analys. En teori. Ett intellektuellt ramverk som förklarar konkreta fenomen. Men det finns inte bara en analys, och att man har en viss analys säger i sig självt inget om hur rimliga eller sympatiska ens övertygelser är.

Feminister har en analys. Liberaler har en analys. Socialister har en analys. Såväl som freudianer, antroposofer, hinduer, objektivister och keynesianer. Även många antifeminister har en analys. Nazisters analys är allbekant.

När man ombeds (avkrävs) att skaffa sig en analys, innebär det i själva verket att man förväntas acceptera en specifik analys. Det antas ofta att denna analys är självklart sann; den är inte något man behöver övertygas om, utan bara bli medveten om. De som håller med är medvetna, och de som inte håller med saknar medvetenhet. Folk som framför kritik trots att de är medvetna bekämpar alltså något de vet med sig är rätt, och att någon skulle göra det kan väl bara ha sin grund i kvinnohat och makthunger.

Det här är något vi ofta påträffar i sagorna. Där vet de onda med sig att de är onda och att de kämpar för att krossa det goda. I verkligheten fungerar det sällan så.

Därför bör man ha en viss ödmjukhet inför sin egen analys. Man bör vara särskilt betänksam när man fördömer andra människor offentligt, riktar hotelser mot dem, legitimerar fysiska angrepp på dem eller själv går till sådana angrepp. Ett av mina absolut största problem med radikalfeminismen, är att den har en analys som effektivt motverkar sådan betänksamhet. Den säger att det är okej att ”sparka uppåt”, som en del i kampen.

Och vad som är ”uppåt” definieras förstås av samma analys: män, vit hudfärg, heterosexualitet, cis och avsaknad av funktionshinder. Man kan därför vara mot sexism, och ändå säga sig hata män p.g.a. deras könstillhörighet. Man kan därför vara antirasist, och ändå tala grovt nervärderande om vita p.g.a. deras vithet. Man kan bekämpa homofobi, och ändå betrakta heterosexualitet som en samhällsfara. Riktas samma slags ord mot kvinnor, mörkhyade eller homosexuella är det tvärtom ett vidrigt hat.

Det är framför allt det här synsättet som gör det oerhört svårt för mig att se försonande drag i dagens radikalfeminism. Enligt mitt eget sätt att se på saken, är man sexist om man hatar folk p.g.a. sin könstillhörighet, och rasist om man nervärderar folk p.g.a. sin hudfärg, o.s.v. Jag gör ingen sådan grundläggande skillnad mellan kvinnohat och manshat, hat mot mörkhyade och mot ljushyade, m.m. Är vi inte bättre eller sämre människor för att vi fötts med ett visst kön, en viss pigmentering eller en viss sexuell läggning, borde det innebära att foten inte skall sparka åt vare sig det ena eller andra hållet.

När jag kommer i kontakt med feminister som säger sig ta den antirasistiska kampen på allvar, och samtidigt hatar alla jävla vita män, eller rentav säger, eller accepterar att deras vänner säger, att vita män bör utrotas — då drar jag öronen åt mig. Då har jag svårt att skilja feminismen från nazism eller andra folkmördarideologier. Det här är en analys med slutsatser som aldrig skulle vinna sympati eller överseende, om de inte torgfördes under feminismens något solkiga fana.

Den uppåtsparkande analysen förtjänar ingen sympati och inget överseende. Den skall inte bemötas med humor, raljans eller gliringar. Den får inte ges skenbar legitimitet genom personangrepp och indignerade utbrott. Den är bara något oerhört tragiskt, ovärdig de som säger sig önska eller arbeta för en bättre morgondag.

Lång diskussion om feminismkritik

Som ni kanske minns nämndes den här bloggen rörande en oenighet mellan några bloggande feminister i förra veckan. Jag skrev ett inlägg om det, och går nu igenom det som sagts i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg.

Förresten är en vanlig kritik mot feminism att ”inte ens feministerna själva kan hålla sams”. Det tycker jag är löjligt. Feminism bör inte vara en innesluten rörelse för de redan rättrogna, utan en idéströmning som försvaras och kritiseras på samma villkor som andra idéströmningar. Det bör inte handla om att vara solidariskt enig med alla, utan om självständig reflektion och att göra sin röst hörd för vad man anser är rätt.

De kommentarer som nämns kan ni läsa här. Är saklig kritik förolämpande? Ja, det kan det mycket väl vara. Jag kan inte undgå att dra en parallell till Daniel Dennett, som i sin bok Breaking the Spell tillämpar vetenskaplig analys på religiösa påståenden. Hans syfte var inte att krossa all religion, utan att visa att religiösa påståenden inte är immuna mot vetenskaplig granskning. Som ni säkert kan tro, är det många som uppfattar hans bok som djupt förolämpande. Men det fungerar omvänt också. Jag tycker att förakt för eller ovilja till empiri är förolämpande. Feminismen är förstås inte en religion, men den kan likna en religiös sekt — när folk stänger in sig i grupperingar som kräver solidarisk enighet och samtidigt demoniserar oliktänkande.

Maria skriver att det är oärligt att framställa sig själv som respektfull, för att det inte finns några sådana människor. Det beror väl på vad vi menar med respekt. Jag tar dessa bloggare på intellektuellt allvar, och jag bemöter vad de skriver på ett sakligt sätt. Det betraktas som respektfullt i vetenskapliga sammanhang. Å andra sidan är det jag skriver inte diplomatiskt medlande, och det framställer dem generellt i dålig dager. Och det kan ju med viss rätt betraktas som respektlöst. Jag förstår dock inte kravet på respekt. Lady Dahmer anordnar manshatarkonferens, Fanny Åström talar illa om funktionshindrade, Jaylazkar vill utrota alla män m.m. Skall man ställa krav på respektfullt bemötande, bör man först städa framför egen dörr.

Det sista stycket sätter kanske fingret på det hela. Jag betraktar inte det här som olika grupperingar där det handlar om att få beröm av rätt grupp och sedan chikanera sina fiender. Jag betraktar det som en diskussion, där man kan vara intellektuellt hederlig eller ej. Läsaren bör inte bry sig om mitt beröm, och jag går inte in för att ryggdunka medhåll. Läsaren bör överväga vad jag säger i sak, och antingen hålla med eller vara oenig. Det är allt. För övrigt finns det många vettiga feminister. Det är bara så att de som gapar högst och uttalar sig mest extremt också tenderar att synas mest.

Jag blev överraskad av den här kommentaren, eftersom jag inte hade väntat mig minsta medhåll. Att kritik och frågor ofta är ovälkommet i kommentarsfälten på dessa bloggar, är en av orsakerna till att Tenebrism existerar.

Jag följde aldrig Pär Ström, så jag kan inte uttala mig för hans del. Mitt kommentarsfält är allmänt tillgängligt, men jag raderar saker som bara innehåller personangrepp o.dyl. Problemet är väl att Lady Dahmer tycks sätta likhetstecken mellan feminismkritik och kvinnohat.

Det kan jag väsentligen hålla med om. Men visst finns det hånfullheter i kommentarsfälten. Det gör det å andra sidan i deras egna kommentarsfält också.

Den är anti radikalfeminism. Men den är inte anti all feminism.

Återigen attityden att kritik mot det som vissa feminister skriver, är att vara anti all feminism. Det gör det alltför enkelt att bygga upp vi-dem-murar. Jag belägger påståenden med källa när jag talar om specifika siffror eller statistiska uppgifter i allmänhet.

Det stämmer att jag betraktar mig själv som klassisk feminism eller liberalfeminist. Något utpekande av lösa grunder följde inte.

Jag ägnar mig inte åt att ”plocka isär och trasha ett antal kvinnor”. Jag ägnar mig åt att, på ett sakligt sätt, plocka isär resonemang som framförts av radikalfeminister som råkar vara kvinnor. Om inte det är kompatibelt med feminism, är inte feminism kompatibelt med saklig granskning. Är inte det en ganska sorglig feminismsyn?

Så är det säkert, men det är inget specifikt för feminister. Du blir trashad om du skriver bloggtexter i försvar för vilken ideologisk strömning eller ideologi som helst. Fanny kallde nyligen t.ex. Adam Cwejman för ”en av den banala samhällsanalysens fyra fanbärare”, och det skulle utan tvivel betraktas som kvinnohat om det istället riktades mot en kvinnlig radikalfeminist. Jag håller generellt inte med om att Fanny är schysst. Hon utpekar sällan enskilda personer, det är sant, men hon skriver raljant och ofta föraktfullt om män eller oliktänkande.

Det sätter fingret på det hela. En feminism inkompatibel med ett kritiskt förhållningssätt är inte en feminism som klarar av att stå på egna ben. Det är en attityd som i själva verket försvagar feministiska idéer.

Jag tror inte att Maria tillskrev mig någon trovärdighet från första början heller. Det här är ett fantastiskt exempel på hur man läser in vad man vill att det skall stå. Jag skrev att jag har förståelse för att jag uppfattas som antifeminist, för att bloggen ”ägnas åt att kritisera radikalfeminister, snarare än åt att lyfta fram feminister jag håller med”. Detta väljer hon att tolka som att jag kritiserar person snarare än sak, när det är fullständigt uppenbart för var och en att det inte stämmer. (På samma sätt betyder inte ”kritik av Marx” att man slår ned på Marx som person, utan att man kritiserar vad han skrev i sina böcker.)

Är det inte ganska ironiskt att jag anklagas för att inte vilja föra debatten vidare, och för att peka finger och dumförklara andra för att själv framstå i bättre dager? Om någon framstår som ”helt bananas”, är det nog för att de framställer sig själva på det sättet.

Den här bloggen gör anspråk på att vara objektiv i betydelsen saklig, men inte i betydelsen opartisk eller ovinklad. Det är en i allra högsta grad partisk blogg med en agenda: den syftar huvudsakligen till att kritisera radikalfeministiska bloggar för resonemang som är grundlösa, strider mot empiri eller lider av motsägelser. Om den sedan är en ”frisk fläkt” eller ej får väl varje läsare avgöra för egen del.

Här svarade jag så här:

Jag vet inte på vilket sätt min blogg ”skvallrar”. Den bemöter mer eller mindre ordagrant vad bloggarna själva skriver och publicerar. Jag har ingen saftig insiderinformation som andra läsare skulle sakna.

Jag snackar inte heller skit om någon. Jag bemöter det som faktiskt skrivs. Ibland är det provokativt, men provokation är inte samma sak som att snacka skit.

Varför är mina motiv är intressanta? Det är precis detta allianstänkande jag tar avstånd från. Om man följt min blogg har man dessutom svaret. Det började med att jag läste Fannys blogg, och tänkte att det kunde vara roligt att bemöta den. Det fanns ingen ambition att bli en ”röst i debatten” eller att åstadkomma något utöver mitt eget höga nöje. Har någon behållning av att läsa bloggen är det bonus.

Btw köper jag inte problembeskrivningen, att jag är någon som skriver negativt om kvinnor. Jag är någon som kritiserar radikalfeminism. Vilket kön de som driver bloggarna har är helt irrelevant för mig. Det råkar bara vara så att nästan alla aktivt bloggande radikalfeminister är kvinnor.

Jag gillar f.ö. att Lady Dahmer lät publicera mina kommentarer! Trots att hon ser mig som antifeminist.

Det har inte bara handlat om att ifrågasätta heteronormen. Det har handlat om påståenden om att heterosexualitet skulle vara ett hot, och ett slags förtryck. Personligen betraktar jag den här typen av normfrågor som missriktade. Normer är en konsekvens av att en majoritet i samhället fungerar likadant eller delar samma övertygelse. Om de flesta är heterosexuella, blir heterosexualitet normen. Det kommer man bara runt på det sätt Jaylazkar, Fanny Åström och ”Jävla feministfitta” försöker göra: genom att betrakta heterosexualitet som ett aktivt val, eller åtminstone något som går att välja bort. Att forskningen tyder på motsatsen bekymrar de sig föga om.

Javisst. 1) Bloggens kategorier indelas faktiskt inte alls efter namn på specifika invidider. Den indelas efter namn på specifika bloggar — som ibland råkar överensstämma med individers namn, när dessa individer valt att döpa sina bloggar efter sig själva. 2) Det stämmer att meningarna inte sitter ihop, men jag har inte förändrat innebörden. Poängen är att man bör vara trevlig mot oliktänkande, åtminstone när man lämnat debattstolen och möter folk i vardagslivet. Man bör inte försöka inskränka andras humoristiska ämnesval för att de går emot ens egna ideologiska övertygelser. För det här handlar nästan alltid om att vissa ämnen skulle vara tabu, och inte att humorn faktiskt skulle syfta till att kränka. 3) Det är inte att prata skit för att hon faktiskt klagar i sin text, för att den uttrycker förakt, och för att det är hon själv som säger att mannen är uppriktig. (Att tala om t.ex. den Uppriktigt Undrande Mannen med versaler är en härskarteknik som radikalfeminister ofta använder för att stereotypisera och håna både kritiker och läsare som ställer frågor.) Det går f.ö. bra att anklaga mig för att gnälla. Det finns det fog för i mina texter. Hatisk blir svårare att finna stöd för.

Hört på Twitter #2

Lady Dahmer har visst hedrat bloggen med sin närvaro under kvällen. När man diskuterar gör man det i regel inte för att påverka sin motpart, utan för att påverka en eventuell tredje part. Men det är trevligt om de emellanåt själva besöker sidan och läser vad jag skrivit.

Det är trevligt att det finns feminister som tycker att den här bloggen ger rimlig och analytisk kritik. Det är mer än jag hade väntat mig när jag startade den i mitten av november, skam till sägandes. Jag har lärt mig läxan att inte underskatta feministers förmåga att se sakligt på idéer (vare sig de sedan håller med mig eller inte — det ser jag, till skillnad från Lady Dahmer, som en separat fråga).

Förakt i kommentarsfältet? Jo, en del. Kvinnohat? Nej, knappast. Att vissa uttrycker sig starkt mot radikalfeminism är inte detsamma som att de uttrycker sig mot kvinnor. Men så vad? Om hon själv anordnar en manshatarkonferens, kan hon inte gärna kritisera andra för att uttrycka hat. Problemet är väl att ”hat” ofta innebär att de blir behandlade på samma sätt som de behandlar andra.

Man kan förstås inte bygga en världsbild på forskning. Forskning ger oss empiri, men vi behöver också teorier som förklarar empirin. Problemet är att radikalfeminister ofta fäller väldigt generella eller kategoriska påståenden om hur världen ser ut, utan att basera det på empiri, och ibland i uppenbar strid mot empiri. Jag sympatiserar djupt med klassiskt feministiska värderingar, men det ursäktar ju inte grundlösa påståenden.