Tydligen fel på vänstermän också

Fanny skriver om Feministiskt Initiativ.

Hon observerar att ”vissa vänstermän tycker det är jätteviktigt att F! är uttalat socialistiska”. Jag undrar om det finns ett slags man, åtminstone i någon platonsk idévärld, som hon inte skulle rikta kritik mot? Hon har nyligen riktat hårda ord mot både lattepappor och manshatande män. Inte heller vänstermän som röstar på V duger tydligen. I vilket fall är det väl begripligt om man som socialist fäster stor vikt vid sitt partis ideologiska förankring. Jag gör det också, men i förhållande till klassisk liberalism (vilket bara lämnar det lilla Liberala partiet, som jag periodvis varit smått engagerad i).

Hon ”tvivlar starkt på” att F! kommer locka till sig ”särskilt många högerfeminister” och börja ”driva irrelevant feministisk politik”. Längre ner skriver hon å andra sidan att mäns våld mot kvinnor, våldtäkt etc. är ”sjukt viktiga frågor i sig och inte bara ur ett vänsterperspektiv”. Jag håller med om det sista, men hur går det ihop? Något kan inte gärna vara irrelevant och sjukt viktigt på en och samma gång.

Hon tycker det är ”jävligt tröttsamt” att vänstermän sätter sina egna frågor ”i förgrunden i all politisk kamp”, och att något måste vara uttalat socialistiskt för att de ”ska tycka det är bra”. Kan inte dessa vänstermän rikta precis samma kritik mot henne i så fall? Fanny sätter sina feministiska frågor i förgrunden, och vill rösta på något som är uttalat feministiskt.

Hon menar att feminismen ”ruckar på en viktig grund för kapitalismen, nämligen kärnfamiljen och mäns exploatering av kvinnors reproduktiva förmåga”. Var har hon fått det ifrån? Det lär du inte hitta i någon ekonomibok, vare sig den skrivits av Lars Pålsson Syll eller Andreas Cervenka. Kapitalism handlar inte om hur eller om människor bildar familj, och/eller väljer att skaffa barn. Kapitalism handlar om att kapital ägs av privatpersoner, vilket varken förutsätter eller påtvingar människor en viss typ av familjebildning.

Hon oroar sig för att vi skall få ”en garanterat helt död demokrati”. Har hon glömt att hon ogillar demokrati? Hon anser att den som tror på demokratiska medel är ”fan bara verklighetsfrånvänd” och finner tröst i tanken på blodig revolution. Hur kommer det sig då att hon plötsligt vädjar till demokrati för att få vänstermän att rösta F! istället för V? Hennes sambo Jaylazkar anser att V är patriarkalt. Vad tror ni om det?

Annonser

Hat gör oss till sämre människor

Fanny skriver om hur manshat bör hanteras.

Hon skriver att manshat är ”ett negativt fenomen” för att det ”är en känsla som är väldigt smärtsam att bära”. Det negativa med att hata hela folkgrupper är alltså inte att det drabbar de hatade, utan att det tär på den som hatar. Tja, vad svarar man på det?

Hon menar att manshat samtidigt är ”ett viktigt verktyg för många att sluta känna hat mot sig själva”. Nej, det är det inte. Om du någonsin kontaktar en psykolog eller psykoterapeut med självhatsproblem, och denne råder dig att vända hatet utåt istället — kräv pengarna tillbaka. Det fungerar inte så, och det går emot vad som precis hävdats — att hat är smärtsamt att bära.

Hon skriver att kvinnor har ”internaliserat skuld och skam över sig själva”. Nej, ”kvinnor” har inte gjort det. Vissa kvinnor har det. Det är lätt hänt, särskilt i situationer av emotionell utsatthet, och det är svårt att googla statistik på ”internalisering av skam och skuld”. Jag har också gjort det, men skrek aldrig ut för världen att alla äckliga fittluder borde utrotas (vilket på ett ungefär motsvarar vad Jaylazkar regelmässigt skriver om män på Twitter). Dels leder det bara till att man gräver ner sig ännu djupare i skiten, och dels skulle jag inte bete mig så även om det fick mig att må bättre för en kort stund.

Hon hävdar att ”kvinnor känner ofta hat mot sig själva”. Källa på det? Att man själv känt så eller rör sig i kretsar där detta är vanligt kan inte utsträckas till samhället i stort.

Hon säger att det ”är någonting bra” att ”istället vända det hatet mot män som grupp”. Jag rekommenderar evidensbaserad vård med en utbildad terapeut, istället för att gå med i en ideologisk gruppering som främjar hat. Om du faktiskt bär på självhat och vill hantera det på ett konstruktivt sätt d.v.s.

Hon ”tror också att det är viktigt att vi accepterar att kvinnor känner manshat”. Nej. Hat mot hela grupper av människor, baserat endast i deras medfödda egenskaper, förtjänar ingen tolerans, ingen respekt, ingen ursäkt. Det är empatilöst och moraliskt lågtstående. Sådant som gör en till en i grunden sämre medmänniska.

Yttrandefrihet ett trängande behov

Natalia Kazmierska föreslår utsläppsrätter för sexism.

Hon talar om en Ryan Airs nya kalender med bilder på kvinnor i bikinis, och drar den här slutsatsen: ”I stället borde vi se förnedringsannonserna som ett gift, en sorts miljöförstöring. Som föroreningar av vårt gemensamma livsrum. Ju mer företaget förpestar och smutsar ner tillvaron, desto mer borde det kosta. Kanske kan man införa sexistiska utsläppsrätter, vad vet jag?”

Kanske skulle försvar för yttrandefriheten tjäna ett mer trängande behov.

Feminismen och vetenskapsföraktet

Fanny skriver om nördbegreppet.

Hon undrar vilket slags nörderi som anses betydelsefullt. Är det kvinnors nörderi beståendes av ”typ smink, mode eller kanske inredning”, eller är det mäns nörderi beståendes av ”typ ‘coola grejer i rymden'”? Det är en fråga som lyckas förnedra bägge könen jämlikt. Kommer ni ihåg när hon i början av månaden skrev att rymdraketer nog bara anses viktiga för att patriarkatet tycker det är ”coolt”, tydligen okunnig om att raketer är en förutsättning för dagens kommunikationssamhälle — inkl. det internet hon bl.a. använder för att blogga och twittra? Även om vetenskap är en patriarkal fiende enligt somliga feminister och genusideologer, är det för oss andra något oerhört intressant, betydelsefullt och praktiskt användbart. Och här är några kvinnor som rentav prioriterat det över ”typ smink, mode eller kanske inredning”.

Hon ”antar” att hennes ”inre kommunist- eller feministnörd” inte räcker, utan att det handlar om ”något lite mer rumsrent nörderi”, d.v.s. ”typ ‘vetenskap’ eller någon jävla tabell”. Det måste vara kämpigt att förakta vetenskap, när vi lever i en tid där större delen av världen betraktar forskning, empirisk kunskap och teknologi som något positivt. Men nu råkar det vara så att vi inte behöver anta något. Det nummer av Platsjournalen hon refererar till finns online, och om ”nördens revansch” kan vi läsa på sid 6. De sju tipsen är: lyft fram dina specialkunskaper, använd ditt detaljminne, kom ihåg att du är smart, du lär dig snabbt, ensam är stark, du kan fokusera på en sak, och var stolt över dig själv. Två av punkterna berör i och för sig manualer och tabeller, men det är bara exempel och inte själva poängen.

Även om man tycker att vetenskap är patriarkalt, kan man väl åtminstone läsa den källa man tänker blogga om?

Om feminism och provokation

Fanny skriver om att vara lättprovocerad

Hon säger att folk tycker att det är ”precis samma sak” när hon blir ”uppretad över att någon utsätter” henne ”för förtryck”, som när män blir uppretade ”över att någon påpekar att” de utsätter kvinnor ”för förtryck”. Det är i så fall inte så märkligt. Människor tenderar att bli upprörda när de anklagas för något de är eller upplever sig oskyldiga till.

Hon säger att det ”kanske rentav är värre när jag påpekar att någon utövar förtryck”. Värre än vad? Hon ger inga konkreta exempel. Men det är möjligt att hon har rätt. De anklagas inte för att förtrycka utifrån en vedertagen standard av vad förtryck innebär, utan utifrån hennes radikalfeministiska teori, där män förtrycker enbart genom att vara män oavsett beteende. Det upplever även jag som upprörande, om än mer på en intellektuell nivå än en känslomässig.

Hon säger att omvärldens attityd beror på ”en oerhörd oförståelse för vad kvinnor utsätts för i detta samhälle”. Det talar över huvudet på en kvalificerad majoritet av kvinnor, som inte upplever sig förtryckta i den mening Fanny hävdar. Om de gjort det skulle samhället inte se ut som det gör, och radikalfeministiska bloggare skulle ha fler än några tusen läsare (varav många är mer fascinerade eller roade än meningsfränder).

Hon upplever den här attityden som ”empatilös”. Man skulle på samma sätt kunna hävda att det är empatilöst att anklaga alla män för att vara förtryckare och att gå på manshatarkonferens. Det är alltför enkelt att demonisera och omänskliggöra en meningsmotståndare.

Hon avslutar med att ”vissa tycker att det är mycket viktigare att upprätthålla sin maktposition och trycka ner kvinnor än att vara en bra människa”. Hon tycks ha en disneyfierad syn på moral, där alla män tänker att ”idag skall jag vara så ond som möjligt och trycka ner kvinnor så långt min makt sträcker sig” följt av ett dovt skratt sett ur ovanifrån-vinkel. En rimligare tolkning är att de inte delar hennes utgångspunkter, och därför har en annan förståelse för tillvaron.

Feminism och kvinnor som tar plats

Fanny skriver om kvinnor som tar plats.

Hon säger att hennes ”begränsade erfarenhet” av att ta plats, är att det är ”jävligt mycket lättare sagt än gjort” i organisationer ”som domineras av män”. Kanske är hon bara inte en socialt dominant person? Att, utifrån begränsad erfarenhet och anekdotiska upplevelser, generalisera om hur män i allmänhet förtrycker kvinnor är inte trovärdigt.

Hon menar att när ”enskilda kvinnor tar plats”, behöver det ”inte alls vara et [sic] hot mot patriarkatet”. Om kvinnor inte tar plats är det patriarkatets fel, och om de gör det är det inte ett hot mot patriarkatet. Ett tydligt exempel på postmodernt ovetenskapligt tänkande: både x och motsatsen till x visar att man har rätt. Det finns inga omständigheter eller fakta som skulle kunna tyda på att ens teori är felaktig.

Hon skriver att det ger fördelar att ”spela med på männens villkor”, för att det orsakar ”splittring” mellan kvinnor, vilket ”ofta är den enda synliga vägen” för kvinnor att ”förbättra sin livssituation”. Källa saknas.

Hon hävdar att det är omöjligt för kvinnor ”att förena sig och ställa krav på att få en förbättrad situation generellt”. Källa saknas.

Hon påstår att det inte finns något ”mer skrämmande för patriarkatet än kvinnor som förenar sig, står upp för varandra, vägrar offra varandra…”. Men de flesta människor tycks inte vara särskilt rädda för att kvinnor förenar sig. Kvinnor har liksom män full föreningsfrihet, och jämställdhet är en allmänt accepterad värdering. En rimligare förklaring är att folk blir ”skrämda” (egentligen moraliskt motvilliga) av henne, för att hon hatar män, uttalar sig negativt om grundläggande rättigheter, föraktar funktionshindrade och önskar blodig revolution.

Manshat och mäns våld mot kvinnor

Fanny skriver om mäns våld mot kvinnor.

Hon hävdar att det är ”mansrollen” som leder till att ”många… män utövar våld mot kvinnor”. Hon ger inga empiriska belägg för detta.

Hon frågar sig vad det är som definierar en man: färgen på hans kläder, hans slips eller mörka röst? Nej. En man är någon som ”har makt och kontroll över kvinnor”. Jag har ofta hävdat att detta slags manshat inte bottnar i vad män gör eller ens vilka strukturer de ingår i — utan att begreppet ”man” helt enkelt definieras som något negativt. Men även när manshatet har sin grund i språket, är det fortfarande lika osympatiskt.

Hon hävdar alltså att män är de som ”har makt och kontroll över kvinnor”, och frågar vad det leder till. Jo, svarar hon: det leder till att män ”strävar efter att skaffa sig makt och kontroll över kvinnor”. De skall alltså skaffa vad de redan har; att de är män leder till de strävar efter att bli män. En högst förvirrad tankegång.

Hon skriver att kvinnor kan få svårt att bryta med våldsamma män, för att de ”har mycket mindre ekonomiska resurser än vad män har”. Det är felaktigt. Kvinnor har i regel tillräckliga resurser för att kunna försörja sig själva — och har de inte det, kan de alltid skaffa det, om nödvändigt genom ekonomiskt bistånd.

Hon menar att män i allmänhet vinner på ”att det finns ett litet antal män som brukar våld”. Det är bra att hon medger att antalet som brukar våld är litet. Mindre bra att hon tror att män i allmänhet tjänar på kvinnomisshandel.